För mig är spel väldigt många saker, men de två viktigaste egenskaperna är den kognitiva expansionen – hur mina vyer, min fantasi och min inspiration växer av det. Den andra är hur jag får dela upplevelsen med någon, uppskatta och förundras av det med någon. Att spela med någon, inte emot.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Injustice 2
Motiv: Batman och Harley Quinn, med Stålmannen i bakgrunden
Köpt: Loot Crate Gaming
Att spela själv
Jag hör en låt och vill göra något liknande, med samma principer och strukturer. Min lilla karriär som 8-bitarsmixande musiker på youtube kommer från det. Låten Chamber, som är direkt inspirerad av The Decisive Battle från Final Fantasy VI, är ett lysande exempel på hur inspirationen fungerar för mig. Det är ett sätt för mig att bearbeta känslor, situationer och vidareutveckla tankebanor inom vissa områden. Eller så är det bara för att slappna av. Rensa hjärnan genom att aktivera den på annat.
MGS2 var ett spel som kickade igång mina filosofiska tankar, dock med en måttlig dos paranoia.
Att spela med någon
Den andra egenskapen är i princip som den första, men jag delar det med någon. Couch co-op. Några av mina starkaste spelupplevelser någonsin kommer från barndomen då jag spelade nästan alla spel tillsammans med min kusin. Vi spelade igenom Super Metroid ett antal gånger och det var helt fantastiskt när vi satt där och upplevde det klassiska rymdäventyret tillsammans, med samma mål och syfte. När den ena spelade kunde den andre fylla i viktiga föremål på vår hemgjorda karta. Det är en särskild känsla att spela med någon annan. Med, inte emot. Vi samarbetar, bollar idéer, försöker hitta lösningar och gör framsteg tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje.
Super Metroid hade en väldigt grundläggande story, men det var upplevelsen och känslan som färgade äventyret.
Att spela mot någon
När det kommer till kompetitiva spel är jag inte lika peppad. En av orsakerna till att min depression slog ut så hårt var på grund av all skit människor väljer att beblanda sig med. Vi har rasism, sexism, rent och skärt hat och det är jävligt påfrestande att uppleva sådant när en vet hur otroligt empatiska och fina människor kan vara. Nu kanske ni undrar om jag slagit huvudet och totalt tappat tråden, men det är relevant i allra högsta grad. Det är precis det här det handlar om.
Samma giftiga beteende finns i spelvärlden. Vi har misogyna småpojkar som trakasserar kvinnliga gamers. Vi har elitisterna som pekar ut minsta fel i en spelvideo och förväntar sig att det ska vara perfekt utfört. Det är vi mot dem och minsta fel är oförlåtligt. Om ditt favoritspel får ett lägre betyg än du vill blir du galen och försöker smutskasta recensenten. Det här gäller såklart inte alla gamers, men de finns därute, i alldeles för stor utsträckning.
Terapin som behövs
Jag är trött på det. Spel är terapi för mig. Det är det perfekta flyktmedlet när jag behöver ta en paus från verkligheten och allt smuts som finns där. Att dela den där unika känslan och göra det motsatta från alla trakasserier, fandomskrikande och allt gift – dela en upplevelse, uppskatta den tillsammans och hjälpa varandra.
Nu kanske ni tycker att jag behöver skaffa lite tjockare skinn, men jag skulle nog hellre se att människor inte betedde sig som känslokalla svin som bara vill provocera och vara allmänt oförskämda. Jag är helt enkelt trött på all rädd överkompensation på andras bekostnad. Ju längre jag kan komma ifrån vi/jag mot dem, desto bättre. Jag vill inte tävla eller besegra andra, jag vill samarbeta. Jag vill berömma de som gör bra ifrån sig och hjälpa och uppmuntra de som det går sämre för. Inte trashtalka och leka dålig vinnare/förlorare.
Det är orsaken till att co-op alltid kommer vara långt mycket mer attraktivt för mig i spelsammanhang.
Min onlinefamilj Moerda
Ni har sett mig med Team Moerda, Varvats officiella team i Overwatch. Det är ett FPS/hero shooter som är ett *flämt!* – PvP-spel. Grunderna för Overwatch är dels att skjuta på de andra, men främst att samarbeta i laget och slutföra olika delmål med ditt lag. Samarbetet är i så pass stort fokus att det för mig handlar mer om samarbete och laganda än PvP. Att sammanställa en bra lagkomposition kräver att vi samarbetar och kommunicerar. Kompletterar varandras val. Det är därför jag spelar det.
Vi har med tiden samlat ihop en underbar grupp med människor, där Ambreswe är vår huvudsakliga streamare. Han är även ansvarig för vår dedikerade Twitchkanal Team Moerda. Självklart kan vi bli saltiga ibland och tappa fokus, men vår Moerdamamma Eärendil håller oss i skinnet. Tillsammans med Ambreswe är de ett strålande healingteam. Känner vi oss ur form kan vi alltid be den alltid lika lugna Critwalker bära oss med sina DPS-skills. De är bara några stycken av de fantastiska människor som är del i Moerda, som även spridit sig till Warframe, Fortnite och PUBG.
Essensen av samarbete och lagkänsla
Moerda har blivit min familj i spelsammanhang. Vår numera nedlagda klan från Destiny 2 gav helt magnifika ögonblick av roligt samarbete. När vi äntligen tog raiden var vi mer än rutinerade på de olika momenten och min absoluta favorit var The Gauntlet, där den där särskilda co op-känslan var i sitt esse. Vi hade nightfalls som jag spelade med Pixelhabit och Protoss, där ett konstant fjantande hela tiden hade en underton av professionalitet. Vi fick skit gjort. Och vi hade riktigt kul när vi gjorde det.
Med en alldeles för tydlig bild av alla skevheter folk håller på med känns det som att det räcker. De måste överträffa, trycka ned och förlöjliga andra för att må bra. Det de inte gillar kan dra åt helvete och de som inte håller med deras känslomässiga, kaotiska ”argument” är dumma i huvudet. De skyller sina brister och fel på alla andra, med en mental förmåga att hantera motgång och nederlag som en trött sexåring. Med det räcker.
Jag spelar spel för att ta en paus från verkligheten. Jag vill bort från småsinthet, tilter och salt och skadeglad egocentrism. Jag vill uppleva uppmuntran, vänlighet och framförallt respekt. Det är därför jag väljer att spela solo. Eller med andra. Inte mot dem.
