Tanken var att denna text skulle vara en förhandstitt med allt vad det innebär. Tjugo minuter in i Deliver Us The Moon inser jag att så inte blir fallet, ty spelet är slut. Eller rättare sagt det demo som misstogs för en beta är slut. De huvudsakliga funktioner som utlovades på spelets Kickstarter gick ej att finna. Istället får jag uppleva spelets intro.
Därför sitter jag nu här utan någon som helst koll på vad jag ska skriva om. Inte för att detta spel icke lämnade mig i brist på intryck, utan snarare för att jag saknar riktiga argument för att övertala er läsare att kasta er pengar på detta projekt. Deliver Us The Moon lämnar trots allt forma känslor i mig, något som är högst subjektivt. Jag gick trots allt bara från en punkt till en annan, intvingad i en linjär väg, utan att hitta något som stack ut eller gjorde detta spel unikt ur ett spelmekaniskt perspektiv. Trots detta älskades jag varenda liten sekund.
Science Fiction med rymden som skådeplats är en underlig del av genren. Trots att den kan ses som en sorts fullkomlighet, ett stadium där genren når sin ultimata form, blir det nästan aldrig något annat än saftiga rymdoperor eller skräckberättelser. Det finns självklart nyanser inom dessa två delar, men ändock, har inte både Star Trek och Star Wars massiva konflikter, kraftfulla hjältar samt grandiosa äventyr gemensamt?
Spelar på känslor
Universum är en plats för människans vilda fantasi, för vår nästintill obotliga vilja att utforska och Science Fiction är framförallt en reflektion av detta, men i slutändan är det få författare (eller andra konstnärer) som tagit ett steg tillbaka för att se det vi alla ser idag: Livlöshet och tystnad. Berättelser utan rymdmonster, underliga varelser eller stora bataljer. Bara människan och den kalla döda rymden. Deliver Us The Moon är ett utav detta verk och därför ska du stötta det, med varenda krona du kan bespara.
I rymden kan ingen höra dig skrika.
Det tjugo minuter långa äventyret börjar i Kazakstan där du ensam beger dig ombord på en namnlös rymdskyttel. Ditt uppdrag är att rädda jorden som är döende, inga mer detaljer ges. Väl i skytteln får du starta den själv, steg för steg. Ingen nedräkning hörs. Du anländer snart till en rymdstation som är kopplad till månen genom en hiss. Stationen är övergiven, inte en själv syns till. Du är ensam med rymden.
Få spel har injekterat mig med en mer obehaglig känsla. Berättandet osar av implikationer, vilket gör intrycket så mycket kraftfullare. Slutligen så når man månen och skärmen blir svart. Demot är slut. Ett hiskeligt atmosfärsikt spel. Det andas och lever, får liv tack vare trevlig grafik, en fantastisk ljudbild vars fokus ligger på avsaknad på ljud , samt ett intressant historieberättande. Den kalla döda rymden, ensamheten, kryper successivt in på spelaren och varje steg blir tyngre, varje förbipasserande minut mer obehaglig. Jag väntade mig flera gånger att monster skulle hoppa fram, trots att jag var väl medveten om att det var omöjligt. Ett spel som ingjuter rädsla och paranoia utan att vara ett regelrätt skräckspel gör mycket rätt. Så ja, Deliver Us The Moon är atmosfäriskt men det är också det enda man kan kalla spelet i nuläget. Därför är det svårt att be folk att lägga sin pengar på Kickstarter-projektet. Detta då atmosfär spelar på känslor och känslor är subjektiva. I slutändan handlar det hela dock om science fiction i en form som i mångt och mycket är outforskad mark, vilket borde vara nog för att i alla fall väcka intresse.
Är du intresserad av att stötta Deliver Us The Moon kan du klicka här. Fyra dagar återstår.
