Det är den tiden på året igen. Tiden då ingen ursäkt är tillräckligt stark för att slippa dem – skräckspelen! Fast vem försöker jag lura? Skräckspel är fantastiska och en av spelmediets absolut häftigaste upplevelser. Varje adrenalinpumpad konfrontation med genren är en riktig ögonöppnare för rädslor man nästan glömt att man hade. Vare sig det handlar om enkla jumpscares eller finsmakarskräck som thalassofobi finns nästan garanterat ett skräckspel för just DITT (o)behag.
Men vad är egentligen det obehagligaste spelmediet haft att bjuda på genom åren? Vi lät frågan ta ett varv runt redaktionen och svaren behövde inte väntas länge på. Så här har vi den: En personlig liten lista på spel och innehåll som skrämt vettet ur oss genom åren (i den mån vi haft något att skrämma väck).
Daniel ”Karuchi” Onemark
Tänk er det här: Det är höst. Dagarna har blivit korta och eftermiddagsljuset är snart ett minne blott. Det gäller i synnerhet när man är bosatt på nedervåningen i ett lägenhetshus omgivet av andra lägenhetshus – med bara fönster mot den inkapslade innergården. Jag ska inte klaga, för det gav perfekt spelmiljö, i synnerhet för skräckspel. I denna miljö spelade jag ett ändå rätt så tamt spel för genren, nämligen Master Reboot. Det kittlade mina nerver på alldeles rätt sätt, genom att långsamt vänja en vid lätt skrämsel och låta den obehagliga cybermiljön lyfta tungt. Men så sätts du i ett barnrum, komplett med en uppsjö leksaker. Bland dem finns ett dockskåp som så klart måste undersökas; varenda låda och garderobsdörr bör med fördel öppnas – inte minst för att samla de där fula badankorna!
Men vad gör man inte för alla ’cheevos? Jag öppnade dörr efter dörr, låda efter låda, och det var knappt ens med ett gnissel. Vilken välkommen lättnad, tänkte lättskrämda jag och tog mig till den sista dörren. Jag skulle precis till att interagera med den – när den interagerade med mig! Ut for en hand som tog ett rejält tag och höll mig i ett stadigt grepp. Jag skulle försökt rycka mig ur det, men jag var fullt upptagen med att ta mig upp från golvet. Jag blev nämligen så j*vla rädd att jag ramlade av stolen. Det är än i dag min frus roligaste minne av det hon sett från mina spelsessioner.
Robert ”Robban” Zackrisson
Scenen var kulmen på den isande skräck jag kände under hela spelet. Hela staden hade blivit invaderad av zombies efter ett mystiskt virusutbrott från ingenstans. Din arbetsplats har slagits i spillror, dina kollegor muterats till oigenkännliga monster och mitt i röran står du där ensam. Som om eländet inte var stort nog jagas du av en best från helvetet. Detta visade sig i en fängelsecell, när besten gör processen kort med en missdådare vars öde var beseglat. Musiken och atmosfären var snortajt in i minsta detalj. Hjärtat pumpade från varenda åder och jag kunde bokstavligen höra en knappnål falla när stämningen omslöt sig som en våt filt över en undertecknad pojkspoling.
Resident Evil 2-originalet från 1998 hade många oförglömliga scener men fängelsescenen kring reporter Bens död fick nackhåren att resa sig av skräck. Capcom visade bitvis det monster som skulle bli kulmen för min resa som började i Raccon Citys utkanter och ända till det bittra slutet. Det enda som toppade hjärtattacken var besöket i poliskällaren för att få tag på ett nyckelkort i ett bårrum. Ljudslingan som spelades upp ekar fortfarande i mitt huvud när en läskig, ogästvänlig plats står i centrum.
P-O ”Riverstream” Flodström
De scener som givit mig mest kalla kårar genom åren är ur spel, som inte explicit haft för avsikt att vara otäcka. Fused Shadow scenen, halvvägs in i Twillight Princess får mig vid varje genomspelning att känna mer obehag än något som pågår i Resident Evil eller Until Dawn. Det oväntade, i detta mörka och gastkramande parti där utvecklaren för all framtid förändrar vad vi kan förvänta oss från Zelda-serien.
Försommaren 2009 får jag långtidslåna min gode vän Mikaels Xbox 360, tillsammans med Fable 2 – med tiden kom det att bli ett av mina absoluta favoritspel till konsolen. Men den scen som lämnade kvar det mest bestående intrycket var från en ganska oansenlig sidequest. Demondörren i Bloodstones Vinterstuga. Efter att ha krigat dig igenom fientlig miljö i timmar så kommer du till denna plats. En skyddad värld som i allt vässentligt påminner dig om allt som är mysigt och tryggt i barndomen och så i ett ögonblick – består enbart död, mörker och tomhet. Då jag spelade detta under inledningen av min mammas cancer som ett år senare tog hennes liv, var denna scen för mig där och då skrämmande på så många nivåer. En påminelse om hur länken till känslan av barndomens jular i ett ögonblick kunde försvinna, för att aldrig någonsing kunna återskapas.
Jonas ”JackFlash” Hernstig
När jag tänker tillbaks på de gånger jag blivit rejält skrämd i spel så börjar jag inse hur gammal jag faktiskt är. Visst, på senare år har jag helt vägrat fortsätta förbi öppningsscenerna i Resident Evil 7: Biohazard. (Vilken dåre skulle vilja spela det i VR?!). Jag har också låtit mig skrämmas av billiga jump scares i Until Dawn och övriga spel i The Dark Pictures-serien. Men det spel som fullständigt fått mig att skita i brallorna måste ändå varit Resident Evil 2 från sent 90-tal.
Då var jag i den tiden i livet då det var av yttersta vikt att spela cool inför kompisarna. Jag minns tydligt hur vi satt hemma hos en kompis i hans nedsläckta källare och krampaktigt höll PS1-kotnrollen hårt i svettiga händer. Ungefär samtidigt som min polare kommer in i rummet med en bricka saft och bullar hoppar ett monster ut genom en glasruta i spelet. Alla vi som sitter i soffan skriker högt, sådär som bara pojkar i målbrottet kan göra. Brickan med bullar far i luften och saften spills ut över hela bordet. Just då var vi tuffa killar inte riktigt så tuffa. Incidenten har vi hållit hemlig för alla utomstående fram tills nu. Det som en gång var en en pinsam historia är idag ett roligt minne från en tid som flytt.
Hampus ”oskila” Lybeck
Jag spelar inte skräckspel. Punkt. Spel med läskighet som främsta syfte är inte spel jag är sugen på. Är det ett läskigt spel så spelar inte jag. Det hindrar förstås inte att man varit en smula skärrad emellanåt, även av spel som borde hyfsat säkra för räddhågsna, som Dwarf Fortress, Mega Man 2 eller Super Metroid. Jag har 2500 timmar i Destiny 2, men spelade sällan ensam, särskilt om det var läge att klafsa runt i dåligt upplysta Hive-områden. I mitten av 90-talet var man emellertid inte lika klyftig på den punkten och nån gång, antagligen sent 1997, hade brorsan lånat en CD-ROM med demon till det nya fräna spelet Diablo som jag inte visste något om. Vår samfällda reaktion när The Butcher plötsligt deklamerade Aah! Fresh meat! slår det mesta som hänt senare, antagligen för att jag senare sällan inte vetat vad jag ger mig in på.
Skräcken kommer i flera bemärkelser som en överraskning, inte sällan från spelgenrer där man sällan förväntar sig det. Det var ju trots allt så Five Nights at Freddy’s föddes. Genren som sådan är och förblir dock en oerhört välkommen närvaro i spelvärlden, hur ohygglig den än kan te sig. Happy Halloween och glad Alla helgons dag på er, kära läsare.
