Det är ingen hemlighet att Yooka-Laylee avsiktligt är likt Banjo-Kazooie. Det är ju trots allt en av anledningarna till att det är så efterlängtat och det är inte nödvändigtvis en dåligt anledning. Många människor världen över har spelat Banjo och Kazooies äventyr och många har länge velat se en ny uppföljare… Ja, som inte involverar bilar då.
Det är självklart svårt att bedöma hur resultatet kommer bli utifrån en kort demoversion som inte visar oss hur en färdig värld kommer se ut, men det går att få en liten aning. Och känslorna är väldigt blandade.
Det är lätt att sätta på sig nostalgiglasögonen och på så vis förlåta Yooka-Laylee för brister och skönhetsfläckar, för det är så slående likt sin spirituella kusin. Musiken, grafiken, kontrollerna… allt påminner om ett samlarspel i den gamla skolans anda.
Men som ett spel i den gamla skolans anda har det också liknande problem. Kameran var lite av en ständig fiende som i vissa situationer väljer att reagera i panik, vilket också orsakar merparten av fall från plattformar och höjder. Ibland väljer den också att fixa fina närbilder på Laylees flin när jag ville försöka se mig omkring för att lista ut vilka vägar som gick att utforska. Tack så mycket.
Förutom kameran så är Yooka och Lalees styrning något förbryllande. Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva den. Kontrollerna är inte fel, utan lätta att förstå och ta till sig, men medans Yooka och Laylee hoppar runt och samlar fjädrar slås jag av att de känns både lätta och tunga om vartannat. Att hoppa och använda deras egenskaper känns ibland luftigt och svajigt, men sedan kan en sådan enkel sak som att vända Yooka när han är stillastående leda till att han måste ha ett onödigt stort svängrum.
Inte finslipat
Det känns som om att kontrollen finns där, den vill bara flyga iväg lite på egen hand. I ett spel som i stunder kräver precision är det inte riktigt en känsla man vill ha. Utvecklarnas fokus tycks ha legat på ytan, på nostalgifaktorn. Det tekniska förfaller inte vara finslipat, vilket verkligen skulle ha behövts för att lyfta till en högre nivå.
Självklart finns det saker som man inte kan låta bli att gilla också. Trots störande brister så fanns det också mycket av nöje att hitta i den lilla demoversionen. Yooka och Laylee är charmiga och färgglada. De delar likheter och funktion med en viss björn och fågel, men känns samtidigt tillräckligt annorlunda för att sticka ut som huvudkaraktärer i sitt egna spel.
Det finns tillräckligt med delar som får mig att tro att spelet kommer ha hyfsad variation mellan plattformsmoment, samlande och pussel. Självklart kommer denna variation också att bero på världarna som finns i det slutresultatet.
För er som saknat Banjo och Kazooie så kommer mycket kännas igen, för det lilla smakprov vi tagit del av är till bredden fyllt med saker som påminner om Rares guldålder. Bara Grant Kirkhopes musik är tillräcklig för att man ska bli dra på smilbanden och lite omedvetet gunga med i takt till tonerna.
Kommer Yooka-Laylee leverera ett nytt klassiskt äventyr? Det kan bara tiden avgöra. Förhandstitten fyller mig inte direkt med ett sprudlande hopp, men jag väljer att vara försiktigt optimistisk, för kanske väntar ett skojigt äventyr bortom horisonten.
