När jag var sju år fick jag ett nytt spel till NES. Det var mitt andra spel efter Super Mario Bros.. Bara på förpackningen och silverskölden med den röda texten: The Legend of Zelda, kunde jag ana ett storslaget äventyr. Men det var när jag hade öppnat kartongen och tagit ut kassetten som jag förstod att mitt liv skulle förändras. Den var i guld! Förmodligen i riktigt guld!
Den dagen blev jag en gamer. Jag hade gillat tevespel innan såklart. Super Mario var ju kul och den där grå plastpistolen såg ju ut som något ur en läskig actionfilm. Men när jag klev in i Hyrule, då blev jag en så kallad tevespelsnörd.
Många år har gått sedan den dagen. Jag har blivit äldre och mitt liv handlar inte längre bara om mig. Fast emellanåt ropar de efter mig – och min uppmärksamhet blir obönhörligen återkallad till det magiska kungadömet Hyrule. Sedan december 2015 har jag hört viskningar i löven på träden, i regnet som faller och mörkret om natten. Nu är det inte längre subtila lockelser. Segerrop och änglalika körer dånar i mitt huvud. Hyrule kallar mig. Och jag tänker svara.
Naturens frihet
Det var inte någon lång och avkopplad sittning jag fick åtnjuta när Bergsala i Kungsbacka, Göteborg, bjöd in till Switchparty. 20 minuter på en simpel stol, en halvmeter från en 40 tums teve. Klara, färdiga, gå!
Vad jag fick spela var samma sekvens som press fick tillgång till i somras på Gamescom. Alltså de första 20 minuterna av spelet. Link vaknar upp från sin hundraåriga sömn till Zeldas uppmaning att rädda världen. Än så länge är allt sig likt. Några minuter senare är nästan inget sig likt.
I rollen som den legendariske hjälten och iklädd en smutsig pyjamas, snor jag en gammal mans mat, slår honom med en kvist och springer därifrån efter jag även tagit hans fackla och satt eld på gräset intill. Friheten infinner sig omgående och jag drivs av sådana osunda impulser som alltid drabbar GTA-spelare. The Legend of Zelda har ofta infriat en viss grad av frihet. En slöja som sakta dras undan och successivt ger tillgång till Hyrule. Men Breath of the Wild ger friheten till mig snabbare än man hinner säga Skyrim. Och jag gillar det!
Det är ju förstås en sanning med modifikation. Området man börjar i är på en enorm platå från vilket du enbart kan komma ned för med en glidflygare. Men området är tillräckligt stort för att en oemotståndlig nyfikenhet ska infinna sig. Små glittrande föremål lockar i ögonvrån och grymma bokoblins lurar här och där. Innan jag vet ordet av möts jag av de hjärtekrossande orden: thank you for playing.
The Legend of Physics
För första gången i seriens historia får fysiken utrymme. Efter ett decennium av att flytta enorma kuber i sten som alltid faller som på räls, får vi oberäknelig fysik. Stenbumlingar som går att fösa ner mot fiender kan rulla åt fel håll, eld i torrt gräs sprider sig i vindens riktning och fall från höga höjder har dödlig effekt – oavsett om du rullar eller inte.
De blåa bokoblinerna är riktigt farliga tidigt i spelet.
Dessutom kan vapen och rustningar gå sönder, Link behöver äta mat för att få utökad hälsa och hästar springer sin väg om man kommer för nära. Detaljer som dessa gör att Breath of the Wild ser så lovande ut. Men det är i spelets pussel som den avgörande funktionen finns. Spelets fysiska regler i samspel med de olika magiska förmågorna Link får till sitt förfogande gör att problemlösningen blir dynamisk. Tidigare var pusslen rudimentära och bundna till knappar och reglage. Men nu kan spelare på riktigt använda sitt logiska tänkande för att nå fram till målet. Alla lösningar som fungerar är rätt och det är banbrytande!
Drömmar i gräset
Det går inte att göra en bedömning av ett spel på 20 minuter. Det går inte heller att göra en bedömning om jag lägger till den timmer jag stod i kö och tittade på när andra spelade. Breath of the Wild är så mycket större än vad som ryms i ett andetag (det var så det kändes att testa spelet). Däremot hinner en förtrollning yttras och besatthet slå rot. Det finns så mycket potential i spelet. I allt från det svajande gräset till de fallna äpplet. Och det är lätt att hålla fast vid den drömmen när varenda detalj doftar kvalitet.
Det finns inget negativt jag kan yttra om Breath of the Wild. Det existerar inga objektiva resonemang. Jag är förhäxad. Det blev jag redan när jag såg guldkassetten tjugofem år sedan. Nintendo kan inte misslyckas med det här spelet. Det var redan perfekt den dagen för två år sedan när de visade upp det gröna gräset i ett nytt Hyrule. Måhända att gräset inte längre håller några rupees, men det bär på drömmar om äventyr.
Från E3-trailern 2016.
The Legend of Zelda: Breath of the Wild släpps den 3 mars på Nintendo Switch och Wii U.
