It is dangerous to go alone! Take this.
Med de åtta orden inleddes ett äventyr utan like. En ensam pojke i en värld full av monster och hemligheter. Friheten att kunna gå vart jag än ville väckte en upptäckarglädje inom mig och jag kunde spendera dagar med att kartlägga spelet på rutat papper. Undan för undan utforskade jag Hyrule och lärde mig bemästra monstren. Varje upptäckt – som att köttbiten attraherade moblins, eller att det gick att elda buskar med ljuset och hitta hemliga gångar – var små euforiska stunder som fick mig som spelare att känna mig både smart och delaktig. Det var över 30 år sedan The Legend of Zelda släpptes och inte något av de 16 efterföljande spelen har kunnat replikera de känslorna. Ett par av spelen var nära. Några var till och med helt fantastiska. Men inget har kunnat slå originalet.
Förrän nu, vill säga.
The Legend of Zelda: Breath of the Wild är helt utan tvekan det ultimata äventyret. Utan att vara bakåtsträvande går spelet tillbaka till originalets öppna design och det väcker känslor i mig som jag trodde sedan länge gått förlorade under vuxenlivets maskinella existens. En barnslig glädje och förundran bubblar upp till ytan varje gång Breath of the Wild startar upp och Hyrules gröna vidder sprider ut sig över skärmen. Med hjälp av en interaktiv maskin och en vackert skriven kod öppnas ett fönster till en annan värld där livsfarliga monster lurar och hemligheter ruvar. Det kan inte bara vara nostalgin i mitt blod som gör mig så lycklig. Låt mig försöka sätta ord på aspekterna som gör Breath of the Wild till ett av de bästa spelen någonsin.
Här kan man va’, här kan man va’
Det är inte rimligt att påstå att Breath of the Wild ”är precis som i verkliga livet”, men Björn Gustafssons sketch om World of Warcraft är träffande för friheten i Breath of the Wild. Ser du ett berg i horisonten kan du med största sannolikhet klättra upp till dess topp och har du en ravin mellan dig och ditt mål kan du bara flyga över den. Breath of the Wild har begåvat Link med förmågan att klättra på nästan vilken yta som helst och glidflyga över landskapen, vilket ger dig verktygen att utforska Hyrule till fullo. Träd, berg och raviner har tidigare varit snyggt maskerade väggar som likt vattenledare styrt din spelupplevelse i en viss riktning.
Klättringen hade kunnat vara en gimmick om det inte vore för att det är anledningen till att spelet känns så fritt. I en bransch där upplevelsen definieras av spelytans begränsningar är klättringen en normbrytande funktion förändrar interaktionen med spelet. Självklart har Hyrule gränser, men innanför dem existerar inte begreppet begränsning. Vad det ger är ett sinneshöjande rus som bara kan beskrivas som upptäckarglädje.
Tillsammans med spelets fysiska lagar och fantasifulla pussel skapas en besynnerlig logik som kittlar hjärnmusklerna. Andra spel har pussel med ensidiga lösningar, till exempel knappar som ska tryckas eller sekvenser som ska matchas, ungefär som ett 1-X-2-prov. Breath of the Wild presenterar istället situationer utan självklara lösningar. Med verktygen till ditt förfogande experimenterar du dig fram till en egen lösning och känner dig smart. Det är inte bara låsta dörrar som öppnas med pussel. I Breath of the Wild utmanas du till att lösa allt från att ta dig över en sjö till att förflytta kulor genom en ruin.
Spridda över hela Hyrule finns Shrines, små utmaningar i kontrollerade miljöer. Här kommer traditionell problemlösning till sin rätt då det oftast bara finns en korrekt lösning till utmaningen. Över hundra Shrines finns i Hyrule och eftersom inget är den andra lik blir det ett nöje att söka upp och knäcka dem. Nästan varje Shrine har också flera nivåer av pussel, där en den enkla lösningen leder till målet och en svårare tar dig till en eller flera skattkistor.
Det gula skenet på Shrinet syns på mils avstånd och kan fungera som referenspunkter.
Sammanhållet
När spelet börjar vaknar Link upp i en grotta efter att ha sovit i 100 år. Världen har förändrats under hans frånvaro och minnesförlusten han lider av blir ett enkelt men effektivt berättargrepp för att du som spelare ska hänga med. Efter några korta dialoger ger du dig av ut i det fria. Breath of the Wild frångår den klassiska tutorial-genomgången med irriterande popup-fönster som skriver dig på näsan. Det här spelet utgår från att du inte är ett pucko och instruerar dig istället genom gameplay. Häri ligget en stor del av charmen med Breath of the Wild och nöjet i att utforska det. Varje session lär du dig något nytt om världen och dess invånare. Små aha-upplevelser som belönar dig för din nyfikenhet – och det är en underbar känsla.
Designen på Zelda säger mycket om hennes personlighet.
Det finns en föreställning om att öppna världar inte kan ha gripande berättelser, eftersom de kräver en strikt kronologisk följd. På samma sätt sägs det att fängslande berättelser inte kan spreta iväg i hundra andra spår eftersom den då riskerar att bli osammanhängande – eller rentav irrelevant. Denna dikotomi är något som jag själv håller vid och kan peka ut i andra spel (hej Fallout 4!) men Breath of the Wild tycks ha hittat en skör balans. Egentligen kan jag inte uttala mig om huvudberättelsen som en helhet, då jag inte har klarat spelet än. Men de delar jag har spelat har varit spännande och bådar gott. De långa resorna mellan de olika målen har för mig varit en story i sig, full av händelser. När jag väl blir klar med spelets handling återkommer jag med en retrospektiv artikel!
En av mina favoritfunktioner i spelet är fotoledtrådarna till Links minnen. Med hjälp av fotografier följer du i Links fotspår. Dessa ledtrådar är frivilliga men låser upp små filmsekvenser från Link och Zeldas förflutna och ger berättelsen en värdefull kontext. På det här sättet får spelaren också en nära relation till Zelda och hennes känslor, som på subtila sätt förmedlar en mänsklighet prinsessan tidigare saknat.
En mörk själ
Du får tidigt lära dig att Hyrule är en farlig plats. Många fiender dräper Link på ett slag, oavsett om du har tre hjärtan eller tio. Här är det lätt att göra liknelser till en helt annan spelserie vars signum är skapa en känsla av utsatthet. I och med att Link är fysiskt svag behöver du alltid vara förberedd och på din vakt. När du tror att du är trygg kastar spelet något nytt på dig som tvingar dig att tänka om eller anpassa dig i farten och när ditt ego är som allra störst sätter en Guardian dig på plats. Dessa dödsrobotar håller dig i schack och markera de områden av Hyrule som är de allra svåraste.
Guardians finns i olika storlekar, men de är alla bra på att mörda.
Naturen är minst lika farlig som de monster som lever i den. Ett plötsligt regnfall kan få dig att halka från en klippa och falla till din död, en blixt kan slå ner i huvudet på dig om du bär stål och om du tröttar ut dig i en flod är du fiskmat. Hyrules olika regioner har dessutom varierande klimat som du behöver förhålla dig till, så som kyla och värme. Genom att samla råvaror med olika egenskaper kan du laga maträtter som ökar Links överlevnadschanser. På samma sätt som Hyrule förser dig med liv kan hennes obarmhärtiga landskap beröva också dig på det. Den här dynamiken får världen att verka mer levande och trovärdig, att du lever där på dess villkor.
I Breath of the Wild mäts inte din framfart med exp och nivåer, det mäts i de tekniker du lär dig bemästra. Då vapen har en begränsad hållbarhet kan du aldrig förlita dig på att din arsenal räddar dig. I de mest hektiska striderna kan du räkna med att dina vapen går sönder och du får hålla till godo med det du kan skrapa ihop. Det gör att du som spelare ständigt utmanas och får lära dig hur andra vapen fungerar. Till exempel är det lätt att hålla hårt i dina spjut då de har en fantastisk räckvidd, men de är mest effektiva när de kastas på fienderna. Denna vapendynamik uppmuntrar dig att gå loss med dina vapen. Eftersom det finns ett överflöd av dem riskerar du aldrig att bli helt hjälplös. Med tiden kommer du och Link inte bara att bli starkare och bättre utrustade för att möta farorna, du blir också kunnigare och kan vända situationer till din fördel. Du lär dig små trick och knep som gör det lättare för dig att ta dig fram. Avhållsamheten på makt gör att dina triumfer blir desto mer tillfredsställande.
Gräsets grönska
Ingen lär ha undgått Breath of the Wilds unika design. Blandningen av tokgröna fält, sönderfallna hus, urtvättade färger och cell shaded-grafik gör att spelet får en mysig Studio Ghibli-vibb. Trots att spelet inte har den mest avancerade grafiken i branschen besitter den en skönhet som är svår att värja sig mot. Ibland kommer jag på mig själv när jag beundrar gräset och hur det dansar till vinden, eller solljusets skiftande palett när det drar över bergskedjorna i horisonten. Det bästa är att du får tid att njuta av utsikter då världen, till skillnad från Skyrim, inte är överbefolkad av monster.
Som komplement till Hyrules skönhet har vi Manaka Kataokas stämningsfulla komposition. Blygsamma pianoslingor gör utforskandet till en känslomässig kurragömma-lek, medan galna syntar förstärker paniken av ett Guardian-angrepp. Inbäddat bland de nya melodierna finns favoriter som till exempel Zelda’s Lullaby i nya tappningar. Slingorna är ytters diskreta och om du inte är uppmärksam går de dig förbi. Men skulle turen slå in och Koji Kondos tidlösa Hyrule Theme startar när du galopperar över fälten kan jag lova dig att du kommer drabbas av välbehagliga rysningar.
Bäst of the Wild
Det är svårt att peka på en enskild sak som gör Breath of the Wild till ett fantastiskt spel. Ingen enskild komponent är egentligen unikt för spelet. Men helheten, summan av alla funktioner, mysterier, interaktioner, detaljer och miljöer bildar en spännande värld som är lätt att leva sig in i. Även efter 70 timmar slutar jag inte att förvånas över spelets finurliga logik och skönhet. Varje gång jag upptäcker en hemlighet fylls jag av en barnslig glädje och när de stämningsfulla melodierna ljuder i mina öron rycks jag djupare in i äventyret. Härom kvällen förvånades jag över hur chockad jag blev när min trogna springare Vilddagg råkade dö. Det fina låtsasdjuret som jag fångat och tämjt, klappat och matat, hade smugit sig in i mitt hjärta och tanken av att spelet skulle fortsätta utan honom var lite smärtsam. Jag kan inte minnas när ett spel senast fick mig så engagerad, men jag njuter av varje stund.
Vilddagg – det var kärlek vid första ögonkastet med denna petroleumfärgade hingst. Från min sida i alla fall. Det tog betydligt längre tid för den att acceptera mig.
Inför denna utvärdering försökte jag finna brister i spelet. Jag ansträngde mig för att hitta något jag ogillade eller fann irriterande. Vad jag kom fram till var bara petitesser som att kontrollen inte går att skräddarsy, eller att Link inte längre kan göra kullerbyttor. I spelets alla brott mot dess traditioner uppstod istället önskningar för framtiden. Hoppet om att vi en dag kanske kommer få ett Zelda-spel med helt röstade dialoger, eller valet att könet på Link blir valbart väcks till liv bland Hyrules gröna fält.
Genom att gå tillbaka till seriens rötter har The Legend of Zelda nått en ny evolution. Vem hade kunnat tro det? Efter 25 år av repetitiv speldesign är det kanske inte så konstigt att Breath of the Wild är så fantastiskt. Det här är The Legend of Zeldas sanna form – frihet i en mystisk värld. Hade vår betygsskala inte begränsats till tio futtiga poäng, så hade jag gladeligen givit Breath of the Wild en 11.
Känner du det där? Det är möjligheternas vind.
