Obey Me Recension

Obey Me är ett fossil från två konsolgenerationer sedan. Det är ett faktum man kan älska och hata, eller tycka precis lika lagom om som man gjorde 2005.

Speleran som personifieras av konsolerna PlayStation 2, Xbox och Game Cube var proppfull av spel som Obey Me. De närmaste kusinen i minnet hos undertecknad torde vara X-Men Legends, Teenage Mutant Ninja Turtles eller Spider Man. Obey Me är dessutom även det en serietidning – med skillnaden att spelet kom först.

Storyn i Obey Me är skriven av Mario Mentasti och handlar om Vanessa Held, en demon av låg rang som tjänar girighetens ärkehertig, Ammon. Vanessa är den som infriar kontrakten från de som säljer sin själ till Ammon. Hon samlar alltså på själar, den uppenbara valutan i en verklighet där himmel och helvete kolliderat i en tvekamp om mänskligheten. Vanessa är inte ensam i världen. Med sig har hon helveteshunden Monty, som med fördel kan kontrolleras av spelare två. Och det är däri det bästa med Obey Me ligger.

En tidskapsel

Obey Me är en tidskapsel. Precis allt från stridssystemet, till storyn, till grafiken, till det ostiga röstskådespelet känns som hämtat från en titel till PlayStation 2, med ett par små undantag.

På ytan är det här en brawler, precis som exemplen nämnda ovan. Diverse demoner dyker upp ur marken eller tomma intet och det är din och Montys uppgift att ta kål på dem. Sedan är det dags att gå vidare till nästa ställe och upprepa processen. Efter ett par bataljer är det bossdags, sedan vidare till nästa bana. I nästan varje strid betygsätts spelares bedrifter i tid, skada och sårbarhet, med viss modifiering från en kombomätare. Det är dock lite oklart vilka strider som betygsätts och inte. Dessa tre poängområden används också för att betygsätta en hel bana/ett helt kapitel, där skalan går från SS till D.

Obey Me: Montys talangträd.

Obey Me använder sig av ett väletablerat, kompetent stridssystem. Vanessa och Monty är begåvade med var sitt träd med olika färdigheter de kan bemästra. Dessa färdigheter köps med själar som spelaren/spelarna kan tillskansa sig genom slagsmål och utforskande av banorna. Vart och ett av de tre vapnen (för Vanessa) och formerna (för Monty) har ett unikt ”skillträd” att fylla ut. Du behöver inte precis välja gren heller; valutan ges ut relativt generöst och det är fullt möjligt att köpa alla uppgraderingar innan spelet är slut. Vanessa och Monty kan också slå sina kloka huvuden ihop och gå lös på fienden ”Chimera style”. Denna förmåga är knuten till en annan mätare med spirituell energi som fylls på genom att puckla på fienden och suga ut deras energi.

Låter lika mediokert som det ser ut

Grafiken i Obey Me är inte menad att vara vacker, men det ursäktar inte att den är fruktansvärt tråkig. Karaktärsporträtten ser ut som parodier av betydligt snyggare serietidningar. Miljöerna är identiskt klippa-klistra som uppdateras ungefär var fjärde eller femte bana tillsammans med fiendelistan. Det enda någorlunda snygga är ljuseffekterna från rödhet lava, lilaglänsande neon och giftigt gröna tumörer. Knappast en imponerande bedrift, men gör helt klart sitt för att sätta stämningen.

Obey Me: Ett rejält stankmoln.
Stank så intensiv att synen försvinner.

Hand i hand med en medelmåttig grafik går ett ljud som är lite mer svårplacerat på skalan bra-dåligt. Röstskådespelet är urtypen av barnslig galghumor från comics-kulturen. Det passar dock det lika juvenila manuset som hand i handske. Du kan förvänta dig en del grimaser och en story du garanterat inte minns efter att ha spelat ut Obey Me. Musiken är desto bättre som stämningshöjare, men är inte mer märkvärdig än vad man bör kunna förvänta sig av den.

Vet du vad du ger dig in på kan det bli kul

Obey Me låter kanske inte som ett mästerverk om man läser dessa ord, men det har helt klart sin målgrupp. Det handlar bara om att veta vad du ger dig in på. Växte du upp med sjätte konsolgenerationen (Dreamcast, Gamecube, PlayStation 2, Xbox), spelade spel som Turtles, X-Men och Spider-Man och gillade dem? Då är du, precis som undertecknad, den perfekta målgruppen för Obey Me.

Det här är inte ett särskilt bra spel. Obey Me är dock tillräckligt kompetent på tillräckligt många områden för att åtminstone få en specifik rekommendation. Du bör dock tillhöra målgruppen ovan och gilla brawlers. Har du dessutom en vän som också gör det så minns att delad glädje är dubbel glädje. Obey Me är spelbart i couch co-op och borde i ärlighetens namn inte spelas på något annat sätt.

Obey Me finns tillgängligt på PC (via Steam), PlayStation 4 och Xbox One, med en version till Nintendo Switch i görningen. Den testade versionen är till PC och möjlig tack vare en recensionskod.

Summering
Obey Me är en tidskapsel från 2005 designad med snarlik känsla som brawlers från samma tid. En del TMNT, lite X-Men och en smula Spider-Man. Gillar du spel från den genren och tiden samt har en vän som delar detta intresse kan Obey Me bli en kul co-op-kväll. Övriga potentiella kunder lär ha andra prioriteringar och kan med fördel vänta till reatider.
Bra
  • Samarbetsläge
  • Bekant och välfungerande stridssystem
Sämre
  • Har vissa problem med kontroller
  • Förlegat på flera sätt
5
Okej
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.