OlliOlli är en charmig spelserie med det enkla upplägget att göra skate:ande lättillgängligt. Det första och mest avgörande den gör är att ta konceptet till två dimensioner. Detta är kärnan och vad som gör serien tämligen unik än i dag, åtta år sedan första spelet släpptes. OlliOlli World, som är seriens tredje del (utan att räkna återutgåvor), håller fast vid seriens tradition, men lägger samtidigt till en hel del.
Välkommen till Radlandia
OlliOlli World utspelar sig i världen Radlandia, där skejtande bokstavligen är religion. Skate-guden ska gå i pension och en arvtagare till titeln ska utses. Det är där du, spelaren, kommer in. Din spelavatar ska bräda genom fem världar och charma Radlandias främsta skejtare för att slutligen uppnå Gnarvana.
Med dig på dina upptåg följer de fyra karaktärerna Gnarly Mike, Suze, Chiffon och Dad. Det är en kul kvartett med en för ändamålet charmig och välskriven dialog. Inför varje bana har en eller flera av dem lite exposition att ge dig, men den går alltid att hoppa över. Som spelare vill jag dock läsa den; det är ett perfekt smörjmedel mellan banorna.
Radlandia består av fem mindre landmassor med totalt närmre 70 banor på. Dessa behandlar allt från introduktioner till trickmaraton. De flesta delar dock ett och samma upplägg: En linjär eller semilinjär bana (eventuella vägskäl finns) som innehåller tre poängmål (Local Heroes), tre bonusmål (Mike’s Challenges) samt bonusmålet att klara den från början till slut utan att krascha (”slamming”).
Gnarly
OlliOlli World är uppenbart skrivet som ett flörtigt kärleksbrev till 90-talets mer … grimasinducerande kulturella fenomen, komplett med termer som ”gnarly”, ”radical” och ”extreme”. Och det bär den konstanten som en brosch på bröstet. Det känns uppfriskande naivt och går ändå väl samman med spelets tillgänglighet.
Allt spelmekaniskt i OlliOlli World får i princip samma behandling: en kort introduktionsbana och ett kort, enkelt inlägg i manualen. Att själv tillämpa grinding, tricksande, avancerat tricksande/tweakande och roterande på bästa möjliga sätt lämnas mer eller mindre upp till spelaren. Eftersom varje enskild del av kontrollen är såpass enkel är det här en alldeles utmärkt pedagogik. Dock gör den dessvärre inte undertecknad något vidare duktig på spelet, ty att memorera trick för att sedan kunna utföra dem i snabb följd har aldrig varit min starka sida. Men skam den som ger sig – det är bara att resa sig upp och fortsätta åka!
Tubular
Presentationen är en av hörnstenarna i OlliOlli World. Man har valt att ta 90-talsestetiken till sin extrem. Det syns på karaktärerna som befolkar Radlandia – men det syns desto mer på karaktärsskaparen. Min egen avatar är en grönhudad brutta med superpuddigt rosa hår och en rejäl snorbroms, vald med ett tryck på slumpknappen och lite personligt ”tweakande”. Du kan ändra din avatar lite som du vill, och det uppmuntras genom att målen för varje bana är knutna till att låsa upp mer till din virtuella garderob.
Den härliga presentationen sträcker sig åtminstone delvis till OlliOlli World:s soundtrack, som är ett modernt sammelsurium av techno-ambiens. Det passar spelet som hand i handske, men tillhör den typen av musik som du glömmer så fort du stängt av spelet. Passande, som sagt, men kanske lite tråkigt. Skulle du föredra att skejta till en viss ton låter spelet dig åtminstone gå framåt och bakåt genom spellistan med axelknapparna.
Multiplaya?
Här finns multiplayer i OlliOlli World, men den är rätt intetsägande. Du kan utmana en vän helt asynkront, det vill säga som No Man’s Sky innan patcharna började hagla in. Spelläget kallas Gnarvana League och handlar om att plocka så mycket poäng som möjligt för sitt lag. Detta är OlliOlli World:s säsongssystem, deras sätt att hålla spelet vid liv efter release likt så många andra spel (Path of Exile, Gauntlet Slayer Edition, med flera). Att det är enda tillstymmelse till multiplayer vi får i OlliOlli World är den första riktiga blessyren i spelet, men det är inte den enda.
Stöpt i dyr spelglädje
OlliOlli World är svårt att tycka illa om över huvud taget. Det verkar stöpt ur en genuin passion för såväl skejtande som för spelskapande och av en studio som verkligen tycks ta vara på sina anställda. Det är dock också en produkt som ska bringa in pengar – och bringa in pengar försöker det. Grundspelet kostar cirka 300 kronor, medan Rad Edition (som innehåller expansionspass och kosmetiskt lull-lull) ligger på cirka 450 kronor. Det är lite av ett premium för ett digitalt släpp, i synnerhet för ett som verkar trivas i skåran mellan indie och utgivarfavorit. Låt dig dock inte luras: det är Private Division, en del av Take Two, som står för utgivningen.
Utgivaren Take Two kan man så klart tycka vad man vill om, men oavsett så får det i varje fall mig att dra öronen åt sig när ett användaravtal är det första som möter en på startskärmen. Ja, efter alla dryga förtextskärmar med företagsloggor då, alltså. Det vore ju faktiskt inte första gången ett spel ber mig säga upp min rätt till grupprättegång.
Åsidosätter man helt den ekonomiska biten så är OlliOlli World en rekommendation lika hård som asfalten jag fått bita i under spelomgångarna. Som det står sig nu skulle jag dock råda till att vänta på en prissänkning, eller åtminstone ett fysiskt släpp. Även om jag på ett personligt plan har respekt för studion och dess hantverk (samt personalpolitik) så ställer jag mig frågande till om det här verkligen är en taxa för hållbarhet, eller för att dryga ut kassan på en redan förmögen utgivare.
OlliOlli World släpptes den 8 februari till Nintendo Switch, PlayStation 4, PlayStation 5, Xbox One (+X), Xbox Series X|S samt PC (Steam). Priset är cirka 300 kronor för grundspelet. En Rad Edition som även kommer med säsongspass och en (digital) specialbräda finns att köpa för cirka 450 kronor. I skrivande stund är OlliOlli World endast digitalt. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
