Outriders: Worldslayer

Outriders hade en hyfsad hype när det skulle släppas. Vi trodde att People Can Fly, i samarbete med Square Enix, skulle ge oss en värdig rival till Borderlandsserien, men det dog tyvärr av snabbt. Alldeles för många buggar och problem som ignorerades, vilket snabbt dödade intresset för ett spel med otrolig potential. Kan Worldslayer lyfta spelet, eller kommer det för sent?

För att svara på underrubrikens fråga på en gång: ja. Åtminstone för mig.
Jag älskade Outriders när det släpptes. Jag hade otroligt roligt med det i två, tre veckor. Trots buggar och brister hoppades jag (naiv som jag var) att PCF skulle fixa det så fort som möjligt. Ingenting hände. Sakta men säkert rann intresset av. Trots ett grymt lootsystem och rolig gameplay blev det snabbt repetitivt. Alla brister gjorde att entusiasmen dränerades extrasnabbt. En Moerdavän tittade in med jämna mellanrum de första två månaderna för att se om något förändrades, men med förväntning kom besvikelse. Vi gav till slut upp på Outriders och lämnade det till det förflutna. Ironiskt (och tragiskt) nog släpptes spelet den första april förra året. Lite mer än ett år senare är dess första DLC, Worldslayer, släppt.

Worldslayer: pang-pang.
Den nya kampanjen är lite kort, och det känns som att endgame kommer börja kännas repetitivt ganska snabbt. Igen.

Mer av det goda, plus lite nytt

Efter att ha letat reda på Outriders och installerat det på nytt startade jag upp det. Att starta Worldslayer var inte ett pussel som i Souls-serien, utan presenteras så fort du startar upp det. Du kastas in i en ny, frusen miljö, med en snabb introduktion av en enorm, ny fiende. Efter introstriden far det iväg och motståndet blir genast bekant. Dessvärre är det alldeles för längesedan jag spelade spelet, så jag har helt tappat rytmen och känslan för hur det ska spelas. Kontrollerna finns där, men det hjälper inte. Det går knackigt, men jag tar mig sakta framåt.

En ny finess till spelets svårighetsgrad är Apocalypse Tiers. I originalet hade vi world tiers, olika nivåer av svårighet som gav olika belöningar. Systemet känns nog igen för vana Diablo 3-spelare. I Worldslayer har de uppat det ytterligare med apokalyptisk snits. Detta gör spelet lite tuffare, men spelare får en liten knuff av PAX-systemet, som i sak bara är ett nytt skill tree. Men varför stanna där? Vad sägs om ett Ascensionsystem också? Retorisk fråga, du får det vare sig du vill eller inte. Ascensions belönar spelaren med poäng lite snabbare, men med lägre utdelning. Många bäckar små bildar till slut en markant ökning i hälsa, snabbare cooldown, eller mer skada. Tyvärr kan du bara samla in 200 poäng, så utdelningen blir mest utdragen och lite ointressant.

Den nya end game-aktiviteten heter nu The Trial of Tarya Gratar (expeditioner finns fortfarande kvar, dock). Tarya Gratar är en stor dungeon, där spelare får slåss mot fiender och bossar de inte mött någon annanstans. Belöningen är givetvis högar med loot. Och vi pratar ordentliga högar. Svårighetsgraden har ett väldigt brett spektrum, så det finns något för alla.

Worldslayer: Skada!
Det nya grindeventet bjuder på fiender, kaos och loot i drivor.

You snooze, you lose

Jag hoppades lite smått på att gnistan skulle komma tillbaka med Worldslayer. Gameplay var roligt, uppgraderingssystemet var helt okej och lootsystemet var magnifikt. Det enda som behövdes var justeringar och lite mer innehåll. Med en DLC trodde jag att jag skulle få igång pulsen igen, kasta mig in med ny entusiasm, men det förblir lika kallt som spelets miljöer. För mig har Outriders blivit det där exet som konstant lovar förbättring, men inget händer. Istället är det bara en rad av besvikelser innan en blockar dem från sociala medier och tar bort deras telefonnummer. Att komma tillbaka ett år senare, utan några tydliga förändringar, och tro att allt är glömt funkar liksom inte.

Outriders är ett bra exempel på hur något så potentiellt kan slarvas bort och – på grund av sagt slarv – inte kan ta sig tillbaka, oavsett förbättringar. Den där känslan av all besvikelse hänger kvar och den blir knappast svagare av att hoppa in i spelet igen. Se allt som brukade vara bra, innan det sakta blev tragiskt och beklämmande. Jag är inte så pass nostalgisk så jag kan gå tillbaka till det, dessvärre.

Summering
Worldslayer har förbättrat Outriders, men för mig är det alldeles för sent. Jag känner mest den där uttråkade suckkänslan när jag tar mig an det och jag blir bara påmind om hur extremt less jag blev på originalspelet, efter att ha älskat det. Det här känns, så här långt efteråt, mest bara platt. Om du är en av de som aldrig tröttnade på spelet är det här såklart ett välkommet inslag. Är du en ny spelare - testa på, för all del. För oss som hand tröttna på slarvet med originalet är det här inte värt det.
Bra
  • Mer innehåll är alltid välkommet...?
  • Ösigt endgame
Sämre
  • Släpptes alldeles för sent
  • Kort kampanj
5
Okej
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.