Paper Mario: The Origami King Recension

Paper Mario har kommit att bli en av Nintendos mest polariserande spelserier. The Origami King är garanterat inget undantag, men är precis som de flesta delarna i serien mycket spelvärt, om inte minst för författarskapet.

Paper Mario: The Origami King utannonserades så sent som i maj och har haft förhållandevis minimal tid på sig för marknadsföringen. Måhända är detta ett medvetet drag från Nintendos sida, med tanke på hur förgiftat samtalsämnet Paper Mario har blivit. Anledningen till denna förgiftning kan sammanfattas med att Nintendo och fansen av spelens första två delar är oense om i vilken riktning Paper Mario borde röra sig. Origami King är inte spelet som kommer att göra hängivna fans nöjda. Vad det dock kan göra är att locka till leende, frustration, skratt och tårar(!) med sin borde-vara-patenterade charm.

Ett manus skrivet på origami

Origami är japansk papperskonst som går ut på att vika mer eller mindre intrikata skapelser av kvadratiska pappersark. Alla som vet detta och spelat Paper Mario har troligen tänk att ett inlägg i serien med origami inkluderat bara är en tidsfråga. Utvecklarna på Nintendo-ägda Intelligent Systems har verkligen gift sina platta pappersälsklingar med sina vikta gelikar. Likheter och olikheter lyfta upp i allt från design till manus, inte minst i härliga ordvitsar och käcka one-liners.

I Paper Mario: The Origami King ska pappersversionen av Svampriket hålla en stor origamifestival och alla är bjudna. När Mario och Luigi gör entré med go-karten är dock hela Toad Town öde. Efter att ha undersökt slottet lite närmare, märker de till sin förskräckelse att Peach blivit vikt till origami. Och det är inte bara hon – hela kungadömet är på väg att bli omvikt av ondingen Olly. Denne självutnämnde kung av Origami har ett oåterkalleligt agg mot platt papper och världsherravälde är hans enda motivation. Efter första konfrontationen lierar sig Mario med Ollys syster Olivia för att förstöra serpentinerna som omsluter Peachs slott, medan Luigi beger sig för att leta efter nyckeln detsamma.

Bakom en så klassiskt simpel Mario-berättelse ryms här ändå en förvånansvärd mängd teman av lite känsligare slag. Här vävs in nästan lite satiriskt berättelser om hopp, sorg, arbetsförhållanden, rasism och, självfallet, vänskap. För det mesta syns det här inte mer än i en Disney-film från 90-talet, men det ger manuset en mer gemytlig och gedigen framtoning. Självklart är seriens karakteristiska humor även intakt.

När ett halvdant system inte räcker

Paper Mario: The Origami King är onekligen ett RPG. Precis allt med spelet känns som en naturlig fortsättning på Paper Mario: Colour Splash till Wii U. Det inkluderar dessvärre Intelligent Systems ständiga behov av att modifiera slagsmålssystemet. Den här gången är det egentligen tre olika system som avlöser varandra.

I huvudsak utförs slagsmålen i en ring, bokstavligen. I mitten står Mario, omgiven av fiender. Fienden kan stå i en av totalt 48 sektorer som löper runt mitten av ringen. Innan varje attackomgång måste Mario (alltså du!) lägga fienderna i linje eller block. Lyckas du får du ut mycket mer av varje attack, i form av att du skadar fler fiender, mer. Varje runda blir således ett hjärnpussel som nästan verkar byggt för att bestraffa långa spelsessioner. Man blir nämligen på tok för trött i huvudet för att orka mer än ett par timmar i stöten (eller så är det bara undertecknad som börjar bli gammal).

System nummer två är en variant av det ovan, fast applicerat på bossar. Här är det bossen som är i mitten av ringen, och Mario som måste ta sig dig. Här styr du runt de olika sektorerna på samma sätt, men med målet att få Mario att gå en viss väg för att aktivera knappar, hämta buffar eller utföra attacker.

Det tredje systemet består i att dänga hammaren i skallen på fiender. Detta gäller mest fiender i papier maché. Dessa är lite större och betydligt ovanligare än origami-fiender. De kan förekomma både som ”vanliga” fiender där vardera tål 5-6 smällar, och som bossar där lite mer strategi krävs av spelaren. Striderna sker i själva spelvärlden, i motsats till en separat arena.

Variationen på dessa system är mer en styrka än en svaghet, men inget av dem känns riktigt hundra. Hjärnpusslen är kognitivt krävande och stressande, trots att du kan slå på ledtrådar och träna hur mycket du vill hos Toad. Kontrollen är dessutom opålitlig; den flyttar bara ringmarkören utåt i cirkeln – inte inåt. Och när vi ändå talar om kontrollerna: The Origami King är ett ypperligt exempel på hur rörelsekontroll officiellt är stendött som gimmick. Så tillfredsställande som det är att drämma bossarna i skallen, är det ändå oerhört skönt att kunna stänga av i Options-menyn.

Det avgjort största problemet med slagsmålen är tyvärr fortfarande att här saknas incitament för att gå in i dem frivilligt. Visst genererar det pengar – något du aldrig kommer att lida brist på – men det tar både för lång tid och ger inget i form av erfarenhetspoäng eller dylikt. Avsaknaden av levelsystem i moderna Paper Mario-spel är nog bland de trogna fansens största besvikelser, och det tar inte lång tid att första varför. Slagsmål är alltså något man helst undviker som pesten. Men måste man, så är det ju i alla fall tur att låtarna som hör till är gungande bangers.

Troféer, om komplettionisten själv får välja

Paper Mario: The Origami King har en hel del att göra för spelare som strävar efter 100 %. Ett av dina primära sidouppdrag i spelet är att rädda Toads som blivit ihopskrynklade, vikta till origami, eller som helt enkelt gömt sig för antagonisterna. Ett annat mål är att hitta dolda ?-block som innehåller hammare, skor, eldblommor och andra vapen/helningsföremål. Ett tredje mål är att hitta alla dolda samlarskatter. Det fjärde och sista målet handlar om att fylla igen alla skador på pappret orsakade av Ollys onda gäng. Dessa fyller du igen med konfetti, vilket fungerar nästan exakt som färgburken i Colour Splash. Här kan du dock inte precis slösa på konfetti med tanke på tillgången, så kasta på.

Som extra grädde på moset för komplettionister innehåller The Origami King ett museum där du kan se allt du och Mario hittat på äventyret. Här finns gallerier för konceptbilder, origami (både vänlig och fientlig), ett musikrum samt ett rum för dina skatter och troféer. Det sistnämnda är exakt den typen av prestationer man förväntar sig att hitta hos icke-Nintendo-plattformar.

Det är relativt lätt att hålla reda på hur du ligger till genom spelets menyer. Här finns dessutom bra hjälpmedel för att hitta de där sista skatterna, blocken och Toads. Här finns också den helt värdelösa Toad-trackern: en oprecis, dryg mögmackapär som har mage att kräva mynt för att ladda batteriet (som är slut snabbare än en på en nyuppdaterad iPhone). Skämt åsido, den väl uppdelade världen och den grymma presentationen gör Paper Mario: The Origami King till en fröjd att utforska. (Det enda värt att skippa vore väl Shy Guys Finish Last.)

Frustration och livskvalitet om vartannat

Paper Mario: The Origami King är förutsägbart byggt. Innan du kan fördärva för ondingen måste du slåss mot hans vaktande torped; innan dess måste du genom en grotta; för att komma in i den grottan behöver du en förmåga från en annan grotta. Det är alltså minst två grottor per serpentin som ska utforskas. Denna förutsägbara struktur ger verkligen känslan av att vissa delar av spelet finns till bara för att fylla en kvot. Det leder i och för sig till att vissa grottor är behagligt korta att spela genom, men ett sådant omdöme kan nog tolkas som mer negativt än positivt.

Dryghet är tyvärr heller inget som är exklusivt för grottor och strider i Paper Mario: The Origami King. Att röra sig runt i de flesta områden känns som ett bad i melass. Utvecklarna verkar ha förstått det här själva, för i vissa områden tillhandahåller spelet fordon med sprintfunktion. En sådan hade varit trevlig att ha under resande till fots också.

Nu är det vikta pappret skrynklat!

Oavsett hur frustrerande jag tycker att Paper Mario: The Origami King är, går det inte att såga det här spelet. De positiva sidorna överväger fortfarande de negativa, men jag förstår samtidigt de mer inbitna fansens frustration. Här finns både respekt och uppskattning att ge – stridssystemet är till exempel kreativt som få. I slutänden är det dock ett försök att uppfinna hjulet igen, och/eller försöka laga något som inte är trasigt. Det är synd att ett så grymt bra manus och grafisk charm måste dela rum med en sådan total ovilja att använda bättre och beprövade system.

Är Paper Mario något helt nytt för dig är The Origami King något jag kan rekommendera, särskilt om du gillar hjärnpussel. Är du ett fan sedan längre tillbaka, är det en rekommendation med den vanliga asterisken: Spela det här för manuset och undvik slagsmål så gott det går.

Summering
Inte det Paper Mario du hoppades på, men det du innerst inne förväntade dig. Spela det för storyn; strunta i striderna. Om du inte verkligen gillar hjärnskrynklare, det vill säga.
Bra
  • Klockren grafik
  • Bra slagsmålsmusik
  • Välskrivet manus
  • Roliga bosstrider
Sämre
  • Slagsmålssystemet
  • Rörelsekontrollen (kan stängas av)
  • Väldigt många (inkvoterade?) grottor
  • Den värdelösa Toad-trackern!
7
Gillar
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.