Ordet pavilion, svenska paviljong, betyder mindre fristående byggnad, ofta förknippad med renässansens lusthus och trädgårdar. I en symbolisk mening blir paviljong något annat i Pavilion. Drömlika landskap och mystiska toner bär väg för en upplevelse få spel förmår. Men hela tiden med paviljongen som central symbol.
Pavilion är ett indiespel utvecklat av svenska Visiontrick Media. I fyra år har de jobbat på debutspelet som är något så underligt som ett pusselspel i fjärde person. Exakt vad det innebär går att diskutera men mekaniskt översätts det till att spelaren manipulerar omgivningen så att figuren kan finna sin väg framåt. Konceptet är enkelt att lära sig och lämnar tid åt att beundra miljöerna, supa in intrycken och reflektera.
Mellan varven introduceras nya mekaniker som gör pusslen spännande.
Det enstaka brottet
Stabiliteten i Pavilion är i stort sett genomgående. Enbart vid ett fåtal tillfällen bryts mitt flow. En bugg laddar inte grafiken korrekt och en omstart krävs. Däremot har spelet ett par moment som är kluriga nog att de bryter av från inlevelsen och gör att man helt fokuserar på pusslet framför sig. En gång blir jag så frustrerad att jag är tvungen att ta en paus och lugna ner mig. Alla kommer inte fastna på samma pussel som jag, vissa kanske till och med glider igenom spelet utan problem. Men designen i några utmaningar kräver millimeterprecision till den grad att man tror man är ute och cyklar fast att lösningen känns rätt.
Min reaktion är stark eftersom det tillfälligt kapade min emotionella upplevelse. Tack och lov är det ingen genomgående problematik i spelet.
Hjärnsubstans
Styrkan i spelet ligger i vad det väcker i ditt huvud. Med hörlurar och dämpad belysning öppnar Pavilion dörrar. Åtminstone för mig. Första minuterna förbryllas du bara över hur absurda miljöerna är. Smältdegeln av konstnärliga uttryck kan till en början verka skrämmande, galet rent ut sagt. Sedan upptäcker du små detaljer, hör ett ljud eller ser en rörelse. Subtilt snärjer sig spelet om dig. Kanske hugger det till i bröstet när du glömmer att dra ett andetag. Du märker det knappt och förstår kanske inte varför, men du tycker dig kunna ana en berättelse.
Pavilion saknar helt skriven och talad narrativ. Förutom startmenyn finner du ingen skriven ledtråd eller förklaring till vad det är som sker. Det vackra är att det inte behövs. Avsaknaden av påtvingade uttryck tillåter istället tusentals egna intryck att ta form. Kanske är det därför som Pavilion känns, för att det är egna känslor som fyller i luckorna.
Svärtan i Pavilion är medveten. Det här är inget muntert spel. Många gånger är ångesten så tjock att den nästan går att ta på och när det väl är över kan du andas ut i lättnad. Jag måste påstå att Visiontrick Media valt att gå den säkra vägen, eller i alla fall avslutat när det börjar bli som mest intressant. När skärmen mörknar och den avslutande texten kommer går mitt huvud på högvarv. Jag lämnas ensam med mina tankar när jag bara vill dyka djupare ner i kaninhålet. Förhoppningsvis får vi följa med till botten i Chapter 2 som kommer nästa år.
Kaninhålet går lång, långt ner, men kanske inte hela vägen.
Terapi
Detta första kapitel av Pavilion tar ungefär fyra, fem timmar att ta sig igenom och för det ringa priset av en hundralapp känns det precis lagom. Jag kommer spela Pavilion igen någon gång när jag känner mig nere och vill ha något moody. För det syftet räcker den nuvarande formen på spelet, men jag kan ändå känna en saknad av spelfunktionella anledningar att spela om det. Alternativa lösningar, ledtrådar att pussla ihop, en svårighetsökning, något som motiverar en spelare.
Pavilion är ett pusselspel, men det är lika mycket en vemodig upplevelse som kan väcka tankar du i vanliga fall inte har tid att tänka. Pavilion ställer inga stora spelmekaniska krav utan lockar till reflektion. Pusslen är bara något att låta fingrarna pyssla med medan tankarna sväller i din egna paviljong.
Pavilion finns ute nu till PC via Steam. Versioner till Playstation 4 och mobila enheter är under utveckling.
