Psychonauts 2 recension

Psychonauts 2 tar vid där Rhombus of Ruin slutade. På väg hem efter att ha räddat en medvetslös Truman Zanotto får de reda på att en gammal fiende är på väg tillbaka. Maligula är en übermäktig psychic som hotar att förgöra allt. Som prao på Psychonaut HQ får Raz försöka ta reda på hur de ska besegra henne...

Psychonauts är ett av de där spelen som sticker ut ordentligt från mängden. Inte för att det har gameplay olik någon annan, eller en grafisk stil som är unik, men för att storyn är på ett helt annat plan än vad det många gånger är i spel. Sist jag såg något liknande var The Last of Us 2. Där vi fick följa Ellie och Abby på deras smärtsamma resa genom sorgearbetet och hanteringen av att ha förlorat en viktig person. Den ena personen “hejar vi på” eftersom vi känner dem bättre. Vi bestämde oss för vad som var gott och ont från början. På resans väg märker vi att vi bara valt en av två ondskor. Det är ett briljant narrativ och sådant som får mig att höja på ögonbrynet lite extra när det kommer till spel.

Psychonauts 2 behandlar ett liknande ämne, men så mycket djupare. Utan att avslöja för mycket om storyn så handlar det om hanteringen som följer en tragisk förlust, hur våra sinnen tar oss till trygga platser för att kunna känna oss säkra. Vi ersätter verklighet med en behagligare fantasibild, men förr eller senare måste vi möta våra inre demoner och konfrontera det som skrämmer och plågar oss. I rollen som Raz har du som spelare inte bara första parkett till denna utveckling. Du är den hjälp de behöver för att kunna gå vidare. För att vara generös med benämningarna är detta en hisnande, psykedelisk terapeutsimulator.

Att utforska den okända hjärnan är en av spelets absoluta höjdpunkter.

Att sitta fast i tiden

Det första som slår mig när jag startar spelet är att de har varit väldigt konsekventa med estetiken. Så pass mycket att spelet nästan känns lite föråldrat, som en port av ett par år gammalt spel. Det är dock varken negativt eller positivt i det här fallet. Spelet känns visuellt precis som sin föregångare, om än lite finputsat. Det är inte som att spelet inte har åldrats med värdighet, men den visuella upplevelsen, om än psykedeliskt fantastisk, känns lite daterad. Jag tänkte på det vid några få tillfällen, men storyn och de psykedeliska upplevelserna inuti de olika personernas sinnen fick mig snabbt att glömma det.

Även om en del effekter är vad de ska vara känns de som inhoppare som egentligen skulle bytas ut inför releasen. De liksom sticker ut från resten och det känns lite avigt. Det är dock snarare ett undantag än en regel. Personligen har jag lite svårt för designen, även om den objektivt är riktigt bra. Det känns ungefär som Courage the Cowardly Dog, Rugrats och Ed, Edd & Eddy. Det är fortfarande bättre än samtliga serier, men det känns som att Psychonauts 2 har en medvetet ful design….som blir snygg. Till skillnad från tidigare nämnda tecknade serier känns det här åtminstone genomarbetat och mer medvetet. Trots den fulsnygga designen finns det en del karaktärer som är helt fantastiska med sina assymetriska proportioner. Ford Cruller var och förblir en favorit när det kommer till personlighet och design.

Ford Cruller kan lockas med bacon, så det är bara att hala fram grisstjärten och börja vifta.

Handkontroll krävs

Jag sitter med en PS4-handkontroll till min PC och att få den att fungera med Microsoft Store har inte fungerat särskilt bra. Istället för att spela spelet som en bör göra måste jag alltså använda tangentbord och mus istället. Det fungerar definitivt, men det känns obekvämt och konstigt. Det tar bort en stor del av känslan som spelet annars skulle kunna ge mig. Att spela ett plattformsspel som detta med en handkontroll är som att äta spaghetti och köttfärssås utan bestick i finkläder. Det går, men det känns omständigt och fel, även om en inte kommer bry sig efter ett tag.

Trots att det känns lite knackigt att spela med tangentbord och mus är det inget alltför stort hinder. Spelet är lätt och det går att dansa sig igenom relativt snabbt. Jag utforskade en hel del och försökte samla saker hela tiden, men blev klar med storyn på strax över 20 timmar. Då har jag fortfarande ett par timmar kvar för att samla ihop alla saker. Längden på spelet känns väldigt bra, och att ta sig igenom det relativt obehindrat på 20 timmar känns rätt då.

Att samla saker

Jag tycker om spel där du kan samla saker. En av mina favoritsysslor i spel är att sätta mig med en att-göra-lista och sedan beta av den. I Psychonauts 2 finns det en hel del saker att samla. Inte bara för att utöka Raz samling, men även i varje sinne du besökt. Från Collective Consciousness kan du återbesöka tidigare banor och se till att du samlat alla saker, bara för att få den där härliga känslan av att ha klarat spelet till 100%. Det finns fyra olika saker att samla i de olika sinnesvärldarna, samtliga representerade vid ingången till varje värld. Om du hittat allt lyser respektive skylt upp. Från menyn kan du se precis vad du inte har, både vad gäller sinnervärldarna och din egen utrustning.

Bob är den person som berörde mig mest. Att se honom må bra blev viktigare än att bara klara av den delen av spelet.
Summering
Jag minns Psychonauts lite extramycket, just för sitt udda berättande. Att få utforska människors sinnen är redan intressant i verkligheten, så att få spela ett spel där du gör just det är fantastiskt. Psychonauts 2 är knappast en besvikelse i den benämningen. Trots den knasiga designen och de uppenbara komiska elementen i både narrativ och design är det svårt att inte känna för vissa karaktärer när du får ta del av deras känslor. Att hjälpa dem möta sina inre demoner är väldigt tillfredsställande. Storyn har sina små knorrar och det är riktigt roligt att utforska allt. Behöver du en paus från skills och totalt fokus är det skönt att sätta sig med ett spel som är lätt, där story och narrativ får stå i fokus på ett väldigt intressant sätt.
Bra
  • Fantastisk visuell galenskap
  • En del låtar är fantastiska
  • Det psykologiska narrativet är underbart
  • Storyn är inte förutsägbar
Sämre
  • Raz känns lite trög att springa runt med
  • Daterad grafik, med en del udda val
  • Känns lite för lätt
8
Bra
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.