Jag är otroligt delad till den 80-talsvåg som fortfarande sveper över oss. Det är uppenbarligen något med neonglittrande skyltar och en pessimistisk syn på världens framtid som får människor att jubla och spöka ut sig i diverse dräkter som med största sannolikhet även skulle passa utmärkt som discokulor.
RAD, av Double Fine, är ännu ett av de spel som försöker fånga essensen av hur illa det kanske hade gått om alla bomber vi någonsin tänkt på skulle sprängas samtidigt. Det känns trist att säga, men framtiden är inte speciellt ljus vare sig för spelet eller den jord som presenteras i det.
En redigt blandad kompott
RAD är ett ”rougelike”-spel, det vill säga att när du dör så förblir du död och ersätts av en snarlik kopia av ditt forna jag. Under spelets gång så utvecklar du diverse mutationer och andra sorter av bonusar, vilket gör varje spelomgång relativt unik. Atmosfären i spelet andas rebellisk punk. Du slåss mot överdimensionerade kreatur som mer än gärna vill slita dig i stycken och musiken pumpar på i en sorts retroaktig trans. Det hela skulle mycket väl kunna vara ett vinnande koncept om det inte var så märkligt balanserat i svårighetsgrad och kontrollen var lite mer responsiv.
I RAD gäller det att ta sig nära fienden, slå den i nyllet och rulla undan. Det enda problemet är att avståndet som du ska ta dig in på är så fruktansvärt opålitligt att det ibland känns som att spelet fuskar. Det är den absolut sämsta anledningen jag kan påvisa, dock hävdar jag nog att det är sant i det här fallet. Bossfighterna är även de hänsynslöst stressiga då du oftast kastas in i små arenor med ett gäng mutanter som vill äta dig. Det finns mycket som hade kunnat fungera med det konceptet, dock är en ojämn avståndsbedömning det enda du har att lita på.
Det som göms i snö
Det som däremot får upp betyget en aning i RAD är estetiken och ljuddesignen. Det kan vara riktigt mysigt att låta sin trogna köttsmaskare göra livet surt för de väsen som står i fel ände av det, dock är det inte tillräckligt för att rädda det i mina ögon. Double Fine har ändå tidigare lyckats göra riktiga guldkorn till spel som även de andats udda estetik med nytänkande design.
Det som gör spelet lite mer uthärdligt är även att du kan spara dina pengar och vissa framgångar i form av kassettband som du hittar längs vägen. Jag tror att om Double Fine inte hade gjort detta till ett rougelike så hade det varit bra mycket mer spelvärde i det än vad som är nu.
Jag skulle vänta med just denna apokalyptiska minikrigare tills du hittar det för en lite mindre slant än fullpris. Det gör sig gott att spela med några vänner under en eftermiddag, men mer än så håller det dessvärre inte. Bättre lycka nästa gång.
