Resident Evil Village Recension

Capcom fortsätter framgångssagan i ett nytt kapitel. Det vankas varulvar, läskiga monster, utforskande och massor av letande på en plats som Gud glömde. Robert har spelat Resident Evil Village.

Byn som Gud glömde

Det känns overkligt att Resident Evil exakt i år har existerat i ett kvartsekel. Många har titlarna varit som förändrat och förnyat serien till det format vi är bekanta med idag. Resident Evil 7 inledde en nystart av serien som länge präglats av fasta kameravinklar, zombies och bakom-axeln-perspektiv. Helt plötsligt sågs världen genom karaktärens ögon i ett traditionellt first person shooter-snitt. Huvudkaraktären Ethan Winters kamp mot ondskan i form av den bisarra Bakers-familjen skrämde onekligen livet ur mig. De trånga korridorerna och den täta atmosfären bidrog till att skapa den läskiga stämning som präglat Resident Evil sedan tidernas begynnelse.

Återigen kretsar berättelsen kring Ethan Winters som numera är en rotad familjefar tillsammans med hustrun Mia och barnet Rosemary. Paret har slagit sig till ro i Europa men brottas fortfarande med det förflutna i Louisianas träskmarker. En kväll förändras tillvaron drastiskt när Ethan attackeras och förs bort av den ärrade veteranen Chris Redfield tillsammans med sin dotter. Under transporten inträffar en incident som tvingar Ethan att vandra genom den snötäckta natten till en liten by. Väl framme inser Ethan att byn är övergiven och att något fasansfullt har ägt rum. Exakt här börjar min resa när ondskan åter ska konfronteras.

Varulvar och flyktronder till vansinne

I byområdet kan jag inte undkomma den otäcka känslan av fientlig närvaro. Allt ligger mer eller mindre i bråte. Plötsligt hörs ett morrande och hjärtat bultar extra snabbt från bröstkorgen. Vågar jag öppna dörren och sticka ut ansiktet för att titta? En stund senare erhåller jag mitt första skjutvapen och kampen kan börja på allvar. En varulvsliknande fiende hoppar fram, studerarar mina drag och gör en hoppattack. I sista stund lyckas jag parera attacken och sätter ett flertal skott i pannbenet innan monstret ligger död framför mig. Men det dröjer inte länge innan en skock av varulvar attackerar från alla håll. De hoppar mellan hustaken, klättrar upp för stegar och smäller in dörrar. Kvar står en panikslagen undertecknad och springer mellan korridorerna, vilt skjutandes.

Lady Dimitrescu kommer du lära känna under den första halvan

Intermezzot är en av många i Resident Evil Village. Hektiska stunder varvas med lugna partier där spelaren kan hämta andan och njuta av tillvaron. Men skräcken kommer man inte undan. Känslan av flykt och rädsla är påtaglig när jag försöker undkomma bestarna. Bittert får jag ångra min osäkerhet var jag hädanefter ska ta vägen. Att stå för länge på samma plats resulterar oftast i en säker död. Höjden av skräckpaniken utspelar sig ett hus vars mörka korridorer, källare och krypande slemfoster direkt är inspirerade av Hideo Kojimas Silent Hill P.T. Mer hommage till en rysare får man leta efter. Stundvis är spelet mycket våldsamt med avhuggna kroppsdelar och blodstänk i mängder. Detta är inget för minderåriga att ta del av.

Persongalleriet kring mina antagonister kommer knappast göra någon besviken. Den långa vampyrdrottningen Alcina Dimitrescu är tveklöst den boss som onekligen stulit allt utrymme inför lanseringen. Vacker och ståtlig kommer hon garanterat att fånga din uppmärksamhet, vankandes av och an i jakten efter Ethan i samspel med sina tre döttrar. Det går inte att undvika referensen till Resident Evil 2-3 när en monstruös koloss förföljer dig i syfte att sätta stopp för din framfart. Du kan aldrig känna dig helt säker. Det tråkiga är att hon stjäl merparten av allt utrymme för resten av bossarna. Huvudskurken och resten av hantlangarna hamnar vid sidan av i förhållande till Dimitrescus personlighet och utstrålning.

Insamlingsmani, handelsmän och grafiskt godis

Precis som sina föregångare är det otroligt viktigt att samla resurser för att överleva. Vapen behöver ammunition, hälsan örtväxter och dörrar nycklar för att öppnas. Var jag än beger mig har jag satt i system att undersöka varenda tänkbar vrå. Det är en strategi spelet indirekt uppmanar mig att göra, något jag blir brutalt varse om när svårighetsgraden stegvis ökar. Ethan kan crafta insamlade föremål till användbara resurser. Ammunitionen som är en bristvara blir guld värd med crafting-funktionen parallellt med samlandet.

Insamlingsmanin tvingar mig också att verkligen utforska miljöerna och ta del av alla utmaningar som ligger längs kartorna. Utöver huvudspåret finns skatter utspridda i geografiskt avlägsna områden. Det är spännande att se var min upptäckelselusta för mig. Kanske finns det utrustning kan jag ha nytta till skjutjärnen? Under vandringarna kan jag inte förneka intrycket av den grafiska och visuella aspekten. Miljöerna är vackra att beskåda och jag slås av alla detaljer som Capcom pulat ned i sin skapelse. Det känns i ryggmärgen att bevittna hängda stackare som dinglar med halva kroppen avskuren i ett träd. Variationen är stor och jag vandrar unisont mellan pampiga slottsbyggnader, förfallna ruckel och snöindränkta vandringsleder. Min personliga favorit blev Karl Heisenbergs fabriker, tätt omgiven av mörker, labyrintformade korridorer och läckra effekter. Att beskåda hur Heisenbergs deformerade soldater ringlar längs lederna i avgrunden är en syn för gudarna.

Sikta och skjut – låt dem inte komma nära dig!

Precis som i Resident Evil 4 har handelsmannen återvänt – The Duke – redo att erbjuda sina godsaker till försäljning. Speciellt viktigt är det att uppgradera sina vapen och ha beredskapen i topptrim. Krutpåkarna fyller alla sin funktion och har alltid något att erbjuda i specifika situationer. Pipbomberna är fenomenala att radera hela grupper. Minorna håller ryggen fri. Långdistansgeväret fixar målen på avstånd. Favoriten blev otippat hagelgeväret vars eldkraft alltid skänker trygghet när fienden kommer för nära. Ett tips är att införskaffa den senaste utrustningen (speciellt extra lastutrymme för dina grejer) och prioritera ammunitionskapacitet och skjutstyrka. Det kommer du tjäna på i längden.

En nyhet är möjligheten att uppgradera din hälsa och rörelseförmåga genom att fånga in köttstycken från djur som strosar runt. Vid tillräckligt rätt mängd tillagas en rätt som utökar nämnda saker ovan. Ett roligt inslag måhända men hade gott kunnat skippas, speciellt vid en kritisk punkt som jag kommer ta upp i slutet av recensionen.

Capcom håller fortfarande fanan högt

Efter elva timmars speltid rullar äntligen eftertexterna. Resident Evil Village är en salig bladning av referenser från tidigare titlar men är ingen revolution för konceptet. Utforskandet och samlandet är en bidragande faktor som motiverar fortsatt spelande. Laddningstiderna rasslar på obehindrat och här måste jag ge en eloge hur väl spelet flyter i hårddisken. Handlingen är hyfsat okej i sammanhanget, bortsett från de vaga bossarna (Lady Dimistrescu undantaget) och oklarheterna kring Winters öde i slutet. Fokuseringen på actioninslagen förtar mycket av den psykologiska skräckstämningen. Ethan känns stundvis som en Rambo när fienderna mejas ned en efter en. Å andra sidan är det tillräckligt läskigt att bli inträngd i ett hörn av en hord med ruskprickar som försöker sätta tänderna i dig.

En riktig nackdel jag fann irriterande var den tröga kontrollen kring hur Ethan rör sig. Åtskilliga gånger fick undertecknad bita i gräset på grund av den långsamma framfart när jag skulle springa. Vid närkamper förväntas millimeterprecision på styrspaken för att undvika attacken i rätt ögonblick. Då förvandlas min karaktär plötsligt till ett kylskåp eller en äldre veteranbil vars servostyrning är ur funktion. I den stunden inser jag att spelet inte är optimerat för närstrider, vilket är ironiskt med tanke på vilken roll de närgångna bataljerna fyller. Det som ytterligare spär på frustrationen är att rörelsebiten måste uppgraderas genom ansamlandet av köttbitar som The Duke sedan tillagar till en uppgradering. Djuren är sin tur svåra att fånga och kvar står jag i all min motoriska klumpighet. Hade det inte varit bättre om Capcom redan från början tillät full rörelsefrihet för att slippa det irritationsmomentet?

Nåväl. Till syvende och sist är jag nöjd med hantverket. Resident Evil Village förvaltar sitt arv väl och erbjuder ett fullgott äventyr som kommer sluka många av dina kvällar de kommande veckorna framöver. Glöm inte att spela med lampan tänd när skräcken verkligen når sitt klimax. Det lär du behöva när ett morrande hörs bakom dig i nattens tecken.

Summering
Resident Evil Village fortsätter på den utstakade vägen som presenterades i det sjunde kapitlet. Det är rått, läskigt och vackert och inslag från föregångare är flera i spelet. Du kommer kämpa för ditt liv otaliga gånger men svära högljutt över den tröga kontrollen som sätter käppar i hjulen. Satsningen i sin helhet är ingen förnyelse men väl värd din tid.
Bra
  • Den snygga grafiken och alla effekter
  • Läskigt och spännande
  • Resursletandet manar till att utforska miljön
  • Lady Dimitrescu
  • Hommage till tidigare föregångare i serien
Sämre
  • Den tröga kontrollen
  • Ojämn fördelning av skurkarnas roll i handlingen
  • Bitvis rörig (och flummig) handling
  • Labyrintformad nivådesign gör det svårt att veta var man ska
8
Bra
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.