Runner3 Recension

Med de två föregångarna Bit Runner och Bit Runner 2, samt gästspelet i Super Meat Boy, får vi nu den tredje installationen i den otroligt charmiga "rhythm'n'run"-spelen med Runner3. Med devisen "less is more" får vi lika mycket spelglädje som utmaning. Och det är mycket spelglädje.

Det här är knappast det första spelet Commandervideo är med i. Allt startade med Bit.Trip-kvintologin med suffix som Beat, Core, VoidFate och Flux. Efter dessa fem spel släpptes Bit-Trip Runner, där spelet utformades till vad det har blivit idag. De första fem spelen utvecklades av Gaijin och var redan från start rytmbaserade spel.

I Bit.Trip Runner fortsatte temat med musik och synkroniserade handlingar. Det var ett retrodoftande spel som gått från diverse Pong-iterationer till ett plattformsupplägg. Du fick springa på en bestämd väg genom banorna, där spelaren fick se till att undvika de olika hinder som var i vägen för vår svartvita protagonist. Uppföljaren finslipade grafiken en bit och gav karaktärerna tre dimensioner med polygonbaserade modeller. I Runner3 får vi en ännu mer finslipad förpackning, där banorna utnyttjar sin extradimension, utan att det blir för mycket.

En del moment vrider helt på den annars 2.5-dimensionella miljön.

Att springa taktfast

Du tar rollen som antingen Commandervideo eller Commandgirlvideo. Precis som sina två föregångare så springer de alldeles utmärkt på egen hand, men det är upp till dig att guida dem genom alla banor fulla av fällor och elände. Detta kan innebära att du får hoppa, sparka, glida längs marken och studsa på trampoliner. Gärna samtidigt. Eftersom din karaktär springer automatiskt så sker allt i takt till musiken, vilket är spelseriens signum – musiken är en grundpelare.

Som musiker med lätt fetisch för rytmer är det här underbart. Att du sedan har musik och design som påminner hejdlöst mycket om Katamari Damacy, Psychonauts och Battle Block Theatre gör absolut inte saken sämre. Det är quirky och gulligt, men ändå lagom målat i popkulturen. Kasta in några hinkar random galenskap på det så har ni en ganska bra bild av vad Runner3 erbjuder. Eller vad sägs om att första bossen är en robotkorvtomte? Du attackeras av missiler och korvar och du ska givetvis fånga korvarna och skjuta tillbaka på korvtomten. Hur logiskt som helst!

Korvtomten – om utvecklarna bara visste hur lysande det låter på svenska….

Variation som förnöjer…

Utöver protagonisternas eviga springande får du även begagna dig i lite andra aktiviteter, som att flyga flygplan och läskburkar, samt åka gruvvagn och racerbil. Det är lagom mycket variation för att det inte ska bli för mycket och spelet håller en kompakt och rolig spelkänsla. Du kan utmana dig själv ytterligare på banorna och hoppa över bommen som ger dig en checkpoint, vilket aktiverar “Heroic Feet”. Var försiktig bara – om du dör får du börja om från start.

Runner3 har även en väldigt pedagogisk inlärningskurva. På första banan får du bekanta dig med hur hoppen fungerar. Medan du tar dig framåt får du alltid spela en bana som fokuserar på en ny förmåga, så du har gott om tid att vänja dig vid hur de fungerar. Innan du vet ordet av dubbelhoppar du, glider och sparkar dig fram medan du använder trampoliner för att ta dig vidare eller hitta hemliga föremål.

Du kan samla på dig olika valutor som du använder för att köpa nya kosmetiska saker och karaktärer. För den som vill klara det här korta spelet till 100% finns det en del speltid framför sig. Det är gott om saker att köpa, gott om guldtackor och juveler och gott om hemliga föremål. Det finns en del att pilla med och det påminner mig om samlandet jag drabbades av i Little Big Planet.

…men snabbt blir gammal

Det största problemet med Runner3 är att det är ett rälsspel. Banorna ser alltid likadana ut, fiender och hinder är alltid på samma ställe. När du väl lärt dig att ta dig igenom banan och samla allt så finns det inte så mycket kvar. Utan RNG finns det ingen utmaning utöver den som spelet erbjuder från start. Det går inte ens att köra speedruns då allt är väldigt statiskt och fixerat redan. Det är synd, för när du väl låst upp och samlat allt finns det liksom inget kvar. Omspelarvärdet är obefintligt, med andra ord.

Stört är bra

Med ett så tight och kompakt gameplay blir det inte mycket du behöver hålla reda på. Det låter dig ta en liten glimt på allt som händer runtomkring dig. I första världen är det väldigt mycket som en vill titta på, så det blir nästan svårt att hänga med och samla alla guldtackor. Det är inget negativt, tvärtom – världen kunde ha varit så mycket mer sparsmakad, men med allt som händer, med alla märkliga figurer, blir det så mycket roligare när en upptäcker något nytt hela tiden. Med den design som spelet har valt att använda blir det riktigt roligt att se allt: Den konstant spyende bikupan, det maniska kylskåpet och den vrålande jätteguldfisken med dödsångest. Och det är som sagt bara i första världen.

När du passerar jättefirren kan du höra den vräka ur sig ett ångestvrål med mörk, manlig stämma.

Frustration har ingenting med det här spelet att göra. Trots dess mer utmanande banor känns det bara roligt att försöka på nytt. Precis som Super Meat Boy har Runner3 en otroligt tacksam svårighetsnivå. Det finns föremål att samla, en extra utmaning i att plocka alla guldtackor och juveler, samt klara av alla svåra Retro Challanges. Det tillsammans med en skön kontroll och tydliga premisser gör det otroligt lätt att komma in i spelet. Trots sitt fokus på gameplay är den visuella biten riktigt rolig att titta på också.

Det känns genuint stört på helt rätt sätt och det är en fröjd att spela det. Om du tycker om utmaningarna vi fick i Super Meat Boy, I Wanna Be the Boshi och liknande plattformsspel kan det här vara en mysig variation. Det är lättare än Boshi, men ger samma typ av spelkänsla. Gameplay och utmaning är det viktigaste och Runner3 lyckas alldeles glimrande med det. Visste ni att Marios röst är med här också? Charles Martinet som är berättarrösten kan även låsas upp som spelbar karaktär.

Läs mer om vår betygskala här >>

 

Summering
Bit.Trip-spelen har alltid varit de där små spelen som vi kan underhålla oss med mellan varven. Runner3 är det senaste i serien och är precis det - ett litet spel som ger mycket spelglädje för en stund. Det är inget spel du kommer fastna i under en längre tid, men det är definitivt ett mysigt och roligt ögonblick i ditt spelliv. Det försöker inte vara större än det är och det ger det ett fokus på vad som blir viktigt här - gameplay och utmaning. Runner3 gör ett grymt jobb på den fronten och fyller sin roll alldeles utmärkt.
Bra
  • Snabbt att komma in i, roligt att spela
  • Rytmtemat är otroligt tillfredsställande
  • Bra musik som hela tiden bygger upp
  • Rolig design som är väldigt distraherande
Sämre
  • Det är inte ett stort spel och tar snabbt slut
  • Noll omspelarvärde pga statisk design utan RNG
8
Bra
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.