Okej, jag säger det på en gång så får vi det ur världen – jag älskar Dark Souls-serien och Bloodborne. Spelen har en fantastisk spelmekanik och en utmaning som utmärker dem i ett hav av olika spel och genrer. I efterdyningarna av Demons Souls och Dark Souls har vi sett många spel som ger sig på genren där action, RPG och taktisk hack’n’slash förenas i en sadistiskt underbar blandning. Vi skrev nyligen en artikel om indiespel som tagit sig an genren och Salt and Sanctuary var ett av de spelen. Jag brukar inte tycka om att ha förväntningar på spel då sagda förväntning ofta kan leda till besvikelse på grund av orimliga krav och önsketänkande. I det här fallet blev jag, trots rätt höga förväntningar, glatt överraskad och ögonblickligt kär. Jag nämner det här då det här spelet är en direkt hyllning till From Softwares spel och det bär en viss relevans när jag pratar om Salt and Sanctuary. Ska Studios, utvecklarna bakom spelet har fångat essensen av Dark Souls spelmekanik och lyckats återskapa den på ett eget sätt som verkligen visar hur man gör det rätt. Jämförelserna kommer dyka upp med jämna mellanrum, men var väl medvetna om att Salt and Sanctuary inte har några problem att stå på egna ben. Nu kör vi.
Fingertoppskänsla som märks
När det här är det första vi ser, i form av ett meddelande från en annan spelare, då vet vi att vi har hittat hem.
Du tar rollen som en sjöfarare med ett viktigt uppdrag som kan skapa fred mellan två stridande kungadömen. Då skeppet du är på bordas av fienden kämpar du dig fram och tar dig upp på däck och det är där den första Dark Souls-referensen dyker upp. Framför dig står ett mardrömsmonster och det är ganska tydligt att du inte har någon talan i vad som komma skall. Du förintas snabbare än kvickt och vaknar snart upp på en strand. Introt är klart och spelet tar sin början.
När du rör dig upp för stranden träffar du en man som frågar vilken religion du tillhör. De tre alternativen som presenteras är bara några av alla som finns. När du valt en rör du dig vidare och hittar snart flaskpost som står lite här och där. Det är motsvarigheten till Dark Souls meddelanden och det är grymt snyggt framfört. Det passar spelet otroligt bra och senare i spelet kan du köpa en egen flaska som du kan lämna meddelanden med. Jag har hittat ”Welcome, good hunter”, ”Praise the Moon” och ”Dark Souls?” i meddelanden och det gör mig helt lyrisk. Det märkt vilka det är som spelar det här spelet.
Banor och bossar av snygg design
Spelets bandesign bygger på metroidvania-modellen och låter dig utforska fritt, tills du går in i en återvändsgränd. Oftast handlar det då om att du behöver en särskild förmåga som låter dig ta dig vidare, eller helt enkelt komma från en annan väg för att kunna öppna upp från andra hållet. I vissa fall handlar det om att hitta genvägar som gör det lättare för dig att ta dig framåt. Detta kommer givetvis leda till många snedsteg in i fel områden. Du kommer onekligen att dö, men det är en del av spelupplevelsen, precis som i Dark Souls. Döden säljer och Salt and Sanctuary är en ypperlig försäljare, för jag känner hur den där speciella envisheten infinner sig då jag springer in till bossar, dör om och om igen, för att slutligen vara den som står kvar i slutet av striden.
Många av bossarna är riktigt stora, men när man väl lärt sig deras olika attackmönster kan striden börja på riktigt.
Bossarna har en intressant design och svårigheten är lika varierande som individuell. Vissa bossar är riktigt pussliga och bidrar med en tillfredsställande utmaning, andra är mer rätt på. Jag slogs mot en ”piratboss”, vars urgröpta kropp kontrollerades av en docka. Han var mer rättfram, men med en lagom repertoar av anfallsmönster. När den urgröpta marionetten dog var det dags att leta vidare och hitta nästa ställe. Det är här formeln ”ny väg, fel riktning – ond bråd död” brukar göra sig påmind. Det finns ingen karta att tillgå, så man får helt enkelt lära sig vart man är på väg och bli bekant med områdena.
Du kommer kunna använda en typ av ’fast travel’ för att lättare förflytta dig mellan olika regioner. Denna kan du låsa upp med en guide som du kan placera ut i ett Sanctuary. Du kan placera ut max fyra olika NPC:s och välja bland en handfull av dem, alla med olika bonusar för det område du placerar ut dem i. Beroende på vilken religion du har valt finns det olika saker att handla av dem. Av dessa NPC:s kan du köpa magier, uppgradera vapen, handla förbrukningsvaror och uppgraderingsmaterial, samt göra olika små sidouppdrag. I stil med Dark Souls så har jag fått ledtrådar om parallella världar, där andar av gamla krigare finns och det ska bli väldigt intressant att grotta ned sig i all lore och se vad som kan dyka upp.
Ett smart uppgraderingssystem
Alternativen är många och det strategiska tänket som krävs när man uppgraderar sin karaktär avgör om du kommer klara dig eller inte.
När du besegrar fiender får du två olika valutor, pengar och salt. Pengar kan användas hos köpmän, medans saltet är valutan du använder för uppgraderingar och att levla upp. När du går upp en level höjs dina stats en smula, men den verkliga skillnaden gör du i ett skill tree. Där kan du uppgradera din karaktär att kunna använda högre vapenklasser av olika slag, samt öka dexterity eller strength. Det finns fler alternativ än bara dem och det är viktigt att bestämma sig för vilken riktning man vill gå med sin karaktär innan man börjar uppgradera den.
Jag har kört med en karaktär som fokuserar på dexterity så jag vill dra upp den så mycket som möjligt. De vapen som dyker upp i den builden är bl.a. knivar, piskor och pilbågar, medans en build fokuserad på styrka går mer åt svärd, hammare och yxor. Detta betyder dock inte att du INTE kan skaffa dig en del av de färdigheterna. Jag ville svinga en katana som hade väldigt bra scaling med dexterity, men det krävde lv.2 Swords, en av uppgraderingarna som lutar mer åt en strength build. Jag behövde inte levla upp åt fel håll, bara för att komma åt den. På min lilla stig av uppgraderingar fanns lv.2 Sword närliggande och jag behövde inte ta omvägar för att komma åt den. Givetvis blir uppgraderingarna lite styrda, men om man är bekant med hur viktigt det är att uppgradera på rätt sätt från Souls-serien bör man inte se det som ett problem. Det är en smart design som låter dig välja det som är relevant för din karaktär.
En atmosfär som skapar ett härligt obehag
Att hitta nya, mystiska ställen sätter mig på helspänn och jag smyger fram för att vara beredd på vad som kan hoppa fram ur mörkret.
Musiken är inget som tilltalar mig särskilt mycket, men den är inte dålig. Den är bara inte särskilt minnesvärd. Den, tillsammans med art stylen är enligt mig två av de svagaste elementen i spelet. Smaken är givetvis som baken, men det känns som att den design karaktärerna har inte matchar kvaliteten på resten av spelet. Tittar vi tillbaka på Ska Studios tidigare spel så ser vi att det är samma art design där. Oavsett tycke om hur det ser ut ger det ett tydligt signum på deras olika spel och det är ganska häftigt på sitt sätt. Detta är såklart en mindre detalj, då det är ett spel som fokuserar starkt på gameplay och jag tänker inte särskilt mycket på hur de ser ut när jag spelar spelet.
Miljöerna som man rör sig i är riktigt atmosfäriska och jag gillar dem skarpt. Det är en hel del omgivningar som är extremt matta i färgerna och blir nästintill gråskaliga, men med de färgfilter som definierar varje område känns det mer övertygande. Ibland kommer du in i ett mörkt, dunkelt rum med ett ensamt altare. Det är en kuslig känsla, men skenet bedrar. Det är här du kan aktivera ett nytt Sanctuary och omedelbart lyser rummet och ger en otrolig lättnad. Ditt salt du samlat ihop är nu säkert och du kan levla upp igen. Det är verkligen en fristad, dels rent spelmekaniskt, men även känslomässigt. Avsaknaden av kartor gör att jag lyckas springa vilse stup i ett och att hitta fram till det där varma, trygga rummet känns riktigt bra.
”…to summon one another as spirits, cross the gaps between the worlds, and engage in jolly co-operation!” ~Solaire
Ett måste för Souls-fans
Ska Studios har en genuin och skarp fingertoppskänsla när det gäller att fånga rätt detaljer och de har verkligen bevisat det med Salt and Sanctuary. Allt från introbanan med den omöjliga bossen, meddelanden från andra spelare och saltets funktion. Den taktiska, staminabaserade fightingen som bygger på normal och hård attack, rullningar och parry/riposte gör det knappast sämre. Det är så tydliga drag från Souls-serien, men de gör en egen grej av det. Det är inte ett desperat försöka att skapa en Souls-klon i två dimensioner, utan snarare ett styvsyskon till From Softwares väldefinierade spelserie. Salt and Sanctuary har fångat mig och jag är kär i det här spelet.
Jag slår ihjäl och blir ihjälslagen, antingen själv eller i ”jolly cooperation”, men när allting börjar om är det med en aldrig sinande jävlaranamma jag springer iväg för att besegra min baneman, återfå mitt salt och fortsätta mitt utforskande bland morbida fasader, skräckinjagande monster och förvridna personer. Rätt vad det är så tar man sig an mer än man klarar av och så ligger man där igen, fullständigt jävla död och utan salt. Och jag älskar det.
Läs mer om vår betygskala >>
