Sniper Elite 5 Recension

För femte gången ska Rebellions outtröttlige prickskytt ta sig an den tyska krigsmaskinen. Några djupa andetag och ett stadigt sikte är allt som krävs för att ändra historiens förlopp. Har Sniper Elite 5 nått vägs ände eller finns mer att utforska i denna långkörare?

På fransk jord ska fienden mötas

Invasionen av den franska kustremsan Normandie var en av andra världskrigets mest våghalsiga och ambitiösa operationer. På en dag landsattes hundratusentals soldater. Men innan landstigningen kunde äga rum krävdes det åratal av förberedelse och planering. Det här är Rebellions ärrade prickskytt Karl Fairburne kommer in i bilden. Efter fyra spel i bagaget utspelar sig det femte kapitlet på den franska landsbygden innan dagen D. De allierade har fått nys om att tyskarna har planer på ett nytt supervapen som kan ändra krigets utgång. Givetvis måste detta stoppas. Vad passar inte bättre än att skicka in Fairburne för att nysta upp trådarna och samtidigt ge nassarna lite huvudvärk?

Sedan 2005 har Rebellion justerat och finputsat Sniper Elite-serien till vad den blivit idag. De tidigare linjära banorna har vidgats och blivit mer öppna för en mer taktisk approach. Det här är spelet verkligen lever ut sin fulla funktion att vara en prickskyttesimulator. Direkt när jag landar på den franska jorden får jag känna på utmaningen att hantera geväret från grunden. Avstånd, dess tekniska aspekter och – inte minst – hjärtrytmen är oerhört viktiga för att kulan ska träffa. Jag får en liten insikt i vad som krävs av en utbildad kommandosoldat att få alla aspekter att stämma överens innan det dödande skottet avlossas mot sin måltavla.

Men inte bara eldkraften gör prickskytten utan också konsten att smälta in och simma under ytan. Rebellion uppmanar friskt spelaren att smyga sig fram och tyst nacka de stackars tyskarna. Lämna helst inga spår bakom dig. Jag dumpar kroppar i lådor och sicksackar tyst i nattens mörker för att undgå strålkastarljuset från en närliggande patrullstation. Hjärtat pumpar och jag mörker hur spänningen stiger när fienden börjar fatta misstankar om min (dolda) framfart.

Bättre fly än illa fäkta – genom terrängens vidsträckta ytor

Jag känner direkt av spelmekaniken när jag ålar mig fram genom det höga gräset och hukar mellan träden för att undgå nyfikna ögon på den franska landsbygden. Den här gången är banorna betydligt större, vilket skapar fler möjligheter att utforska sin egen väg till framgången. Som en liten extra krydda har sidouppdrag tillförts. Oftast handlar dessa att ha ihjäl nazibefäl, spränga saker eller dra i någon spak. Att verkligen ta sig fram obemärkt kan inte nog upprepas. När larmet väl aktiverats gäller det att lägga benen på ryggen och snabbt sätta sig i säkerhet innan krutröken lägger sig. När uppdraget väl är avklarat får jag veta min spelstil. Är du skjutglad av dig (som jag) eller mer av en smygande panter så visas en fyrkant där dina bravader sammanfattas och pekas ut.

Take that you evil nazi-bastard!

Vapenuppsättningen fortsätter att vara ryggraden i spelserien. Karl har en uppsättning av krutpåkar att leka med. Huvudådran är självklart geväret som du kommer ägna mycket tid åt. Som brukligt har Rebellion försett spelaren med den traditionella slow motion-funktionen där hjärtrytmen först saknas ned och siktcirkeln begåvas med en röd ring som markerar dödsträff. Direkt när skottet avlossas spelas en kort videosnutt upp där fiendens skottskada visas upp med röntgeneffekt. För den som inte klarar att se en testikel sprängas i blodstänk bör titta bort omgående. Bortsett från skjutjärnen finns också handgranater och minor att använda för den som vill vara extra kreativ i konsten att lemlästa en människa.

En nyhet denna gång är möjligheten att modifiera ditt vapen. Genom utplacerade arbetsbänkar finns chansen att ändra arsenalen efter behov. Rekyldämpare på pipan? Inga problem. Bättre vapenkolv och större magasin? Check! Var noga med att välja ljuddämpat när striden väl brakar lös för att undvika svärmar av fiender. Fairburne är en ömtålig kille. Det krävs inte många skott innan karln skickas med enkelbiljett till Sankte Pers himmelska grindar. Till min förvåning blev närstriderna betydligt fler än vad jag trodde, vilket tvingade mig att prioritera kulsprutepistolen lite extra i vapenuppgraderingen.

Invasion – släpp lös ditt inre troll och beväpna det

Ett av de mest roligaste onlinefunktionerna som Sniper Elite 5 erbjuder är läget Invasion. Här kan jag när som helst invadera en annan spelare i kampanjen i formen som en tysk prickskytt. Genom ett enkelt knapptryck (och lite ladddningstid) slussas jag direkt till ett avsnitt där spelaren får känna på mina shooting skills. Likt ett elakt troll går jag lös på min kombatant och vevar på för allt vad kjoltyget håller.

Mosad skalle vare här!

Förutom Invasion finns Survival (överleva oddsen så länge som möjligt), co-op (klara kampanjen med en vän) samt det klassiska multiplayer där spelarna löper amok på åtta förlagda banor. Det sistnämnda kan lätt bli frustrerande med trånga passager och campers som prompt håller sig till sina dolda smultronställen i parti och minut.

Okej Rebellion – utveckla serien eller ge mig något nytt!

Jag ska vara ärlig. Sniper Elite är fortfarande spännande och jag tröttnar aldrig att panga skallar genom kikarsiktet. Spelserien är fortfarande unik i sitt slag, sett till innovation och underhållningsvärde. Men efter alla dessa år är det dags att Rebellion noga tänker igenom sin skapelse och satsar på något nytt. Vid det här laget är britterna rätt så bekväma. Jag märker att serien kört fast i gamla hjulspår och behöver någon form av förnyelse för att ta sig vidare till nya nivåer.

Sniper Elite 5 är ett helt okej prickskyttelir och följer grundkonceptet som serien är känd för. Jag hade dock gärna sett mer utveckling för att göra upplevelsen mer ”levande”. Varför inte exempelvis involvera en motståndsrörelse mer i striderna och rucka på machostereotypen som huvudkaraktären dras med? Det är också lite trist att grafiken inte är optimerad för nästa generations konsoler och att byarna är så livlösa. Onlineläget förgyller spelupplevelsen när mina plågoandar får det hett om öronen, väl anpassat för den genre som Sniper Elite är byggd för.

Sniper Elite 5 levererar kort och gott den sniperupplevelse som varje fan av genren lärt sig älska. Det är underhållande i tillräckligt små doser men sätter höjer inte ribban för genren. Letar du efter nästa måltavla bakom en stålhjälm så har du något att se fram emot i Rebellions senaste alster.

Summering
Rebellion traskar stadigt på i samma hjulspår med Sniper Elite 5. Det är lika spännande att ligga i gräset och bevittna sitt offer innan skottet går av. Tyvärr blir slaktfesten ganska utdragen i längden när spelmekaniken är så förutsägbar. Inga nyheter levereras för att utveckla konceptet, förutom de betydligt större banorna och onlinebataljerna. Frågan är om marknaden är mättad inom snipergenren. Rebellion borde ta sig en rejäl funderare innan teamet bestämmer sig för att satsa på en sjätte uppföljare i sin långkörare till krigssimulator.
Bra
  • Större banor
  • Möjligheterna att modifiera ditt vapen
  • Spännande
  • Kill cam upphör aldrig att fascinera
  • Kul att invadera en spelare i Invasion-läget
Sämre
  • Korkad AI
  • Inga nyheter
  • Instängda och livlösa stadsmiljöer
  • Förutsägbar berättelse i kampanjen
  • Sniper Elite är i behov av förnyelse
7
Gillar
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

0 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.