Snow Battle Princess Sayuki Recension

Visste du att Pocky & Rocky till Super Nintendo fick en uppföljare på Wii och PlayStation 2 (och nu på PC, PS4 och Switch)? Snow Battle Princess Sayuki är i och för sig en inofficiell och spirituell sådan, men själva kärnan är omisskännligen en del i Kiki Kaikai-serien – på gott och ont.

Spelvärlden älskar att stöpa och döpa sina egna genrer och det gäller i synnerhet japanska studior och kreatörer. De flesta av våra läsare är säkert bekanta med subgenren cute ’em up, där spel som Parodius och Kiki Kaikai (Pocky & Rocky utanför Japan) är stora. Däremot är det nog snäppet färre som hört om Snow Battle Princess Sayuki.

Sayuki skulle från början ha varit en uppföljare i Kiki Kaikai-serien. Motsättningar mellan utvecklarna Starfish och rättighetshållaren Taito (med sina ägare Square Enix) gjorde dock att utvecklarna helt sonika fick städa bort alla spår av Pocky & Rocky i det visuella. Titeln ändrades till Yukinko Daisenpuu: Sayuki to Koyuki no Hie Hie Daisoudou och släpptes som Heavenly Guardians och Legend of Sayuki i Nordamerika och Europa respektive. För att komplicera härligheten ytterligare släpps titeln nu på nytt till PC, Nintendo Switch och PlayStation 4 som Snow Battle Princess Sayuki. I det rent speltekniska lär dock inget fan av Kiki Kaikai låta sig luras: Sayuki är ett Kiki Kaikai-spel i alla avseenden utom namnet.

Att springa som på 90-talet

Snow Battle Princess Sayuki är som en tidskapsel från 90-talet och en fallstudie i A- eller AA-spel från den tiden. Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig finnas en SNES-prototyp någonstans på någons kontor. Spelet är nämligen i moderna mått mätt så pass barfota i vad det erbjuder att till och med Sayuki (och Koyuki) riskerar kallbrand.

Spelet är indelat i åtta banor: en för varje MacGuffin Sayuki måste hitta för att rädda sitt godtyckliga kärleksintresse. För just det, hon har ju ett sådant. Den här berättelsen är mer sparsamt berättad än den europeiska utgåvan av Pocky & Rocky (som saknade flera mellansekvenser och grafik). Sayuki är en snögudinna och har full makt över alla vattenelement: snö, is, hagel, med mera. Till sin hjälp har hon en bedårande snökanin vid namn Toto (bild) – eller spelare två, som får styra systeranden Koyuki.

Battle Princess Sayuki har bruten engelska på sina ställen. Nu är i och för sig den här meningen grammatiskt helt korrekt, men den är inte vacker.
Storyn är inte bara genomusel utan även rätt dåligt skriven/översatt.

Själva utförandet är som i vilket top-down run ‘n gun från 90-talet som helst. Skjut på allt som rör sig och akta dig för allt som kommer mot dig. Det är precis lika oförlåtande som brukligt för genren, men det känns sällan som en ogenomtränglig vägg. Den enda banan som gav mig rejäla problem gick även den att lösa. Jag behövde bara tålamod, träning och lite tur med vilket vapen jag fick fatt på (3-Way all the way). Och på tal om det.

Sayuki har läget under kontroll (nästan)

Sayuki börjar med en grundattack, en enkel istapp som kan skjutas med hyfsad frekvens. Det dröjer dock inte länge förrän spelaren plockar upp en av fyra uppgraderingar: målsökande (grön), snabbskjutande (blå), trippelskott (gul) samt bomb (röd). Varje vapen kan i sin tur uppgraderas fem gånger om du lyckas ta fler kristaller i samma färg som det vapen du har. Jag fann att en fullt uppgraderad trippelskjutare fort gör slask av de allra flesta elakingar spelet utsätter en för. Tyvärr förlorar man, som brukligt, alla uppgraderingar om livmätaren skulle tömmas.

Livmätaren tar från början tre träffar, representerade av snöbollar. Den kan utökas allt eftersom; en duktig spelare kan fylla ut den i god tid innan sista banan kör igång. Och det behövs. Du kommer mer än en gång utbrista att “den där attacken minsann inte borde ha träffat.” Det lite otydliga perspektivet innebär att det är både en och femtio svordomar och fantasifulla okvädingsord som undflyr dina spända läppar. Problemet hade enkelt kunnat kringgås genom att göra Snow Battle Princess Sayuki till en tvillingspaksskjutare. Nu behöver man istället bli en mästare på att undvika attacker med Sayukis förmåga att bli en snöboll.

Sayuki kan rulla ihop sig till en snöboll. Vad vore hon annars för en snögudinna?
When they see me rollin’.

Den sista mekaniken är specialattacker som täcker hela skärmen. Spelet ger dig gott om ammunition till att använda dessa ofta, men bara om du lär dig hur du ska använda dem optimalt. Det handlar om tajming och att lyckas samla på sig de blågröna själseldarna (ammunitionen) när de finns till hands. Men det är det värt för att kunna åkalla snöstormar över sina fiender eller skicka Toto att frysa allt den ser.

Gamla skolan ringer in

Svårighetsgraden är en berg- och dalbana i Snow Battle Princess Sayuki. Ena bossen är nere på några sekunder, medan andra är rena svampar – särskilt om du når den med låg livmätare, råkar dö i stridens hetta och får börja om strax innan den tar vid (utan uppgraderingar). Att plocka en boss utan vapenuppgraderingar är inte särskilt lätt alla gånger, men det är inte omöjligt.

Jag slits mellan att försvara svårighetsgraden och förargas över att den mestadels grundar sig i designfilosofin. Snow Battle Princess Sayuki har nämligen inget nytt under huven som inte fanns där anno 1995. Det är en grundkurs i den gamla skolans frustrationer, men samtidigt inte särskilt illa för den som kan läroplanen som ett rinnande vatten. Till exempel måste en spelare göra slut på sina liv eller stänga av och starta om spelet om den vill nå titelskärmen (vila i frid, Reset-knappen).

Sayuki hoppar bock över en sten på första banan.

“Ett spel så barfota att till och med Sayuki riskerar kallbrand.”

En värdig nostalgitripp för den envetna

Snow Battle Princess Sayuki är en trevlig men svår gårdagsresa – något för den envisa spelaren. Det är också på tiden att spelet släpps på nytt med tanke på priserna för ett fysiskt originalexemplar. Det kunde dock ha fått sig ett ansiktslyft med nya kontroller, en bättre översättning och en modernare bildupplösning (originalspelet är inte i 16:9-bredbild) än att dras med en distraherande bakgrundsbild utanför spelytan. Nåja, den är åtminstone tematiskt snygg.

Summering
Snow Battle Princess Sayuki är något för den envetne nostalgikern som älskar cute 'em up-spel i stil med Pocky & Rocky på Super Nintendo. Det är svårt, sparsmakat och precis allt som du minns att spelen från barndomen kan vara. För rätt person är det här kramsnö, för andra är det slask.
Bra
  • Mestadels rättvis svårighetsgrad
  • Supersöt grafik
  • Samarbetsläge
  • Nu kanske priset på det fysiska spelet äntligen går ner igen
Sämre
  • Hopplöst omodernt på de flesta sätt
  • Lättjefull port
6
Skapligt
En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.