Under början av 90-talet pågick ett ställningskrig mellan Sega och Nintendo om vem som skulle dominera spelbranschen. Nintendo hade Super Mario och Sega hade Sonic. Åtskilliga ungar ”tvingades” välja maskot på skolgården när ämnet kom på tal. För min egen del var det Mario och Super Nintendo som gällde. Sonic undgick mitt intresse, bortsett från ett par spel som fanns på en demostation på det lokala köpcentret. Ända sedan dess har den blåa igelkotten figurerat i åtskilliga spel som Sega pumpat ut genom årens lopp, de flesta av undermålig kvalitet. Magin från 90-talet har i mångt och mycket gått förlorad och något sug efter ett nytt spel har i ärlighetens namn aldrig funnits efter alla besvikelser som staplats på hög.
Men nu – efter 25 år – har Sega bestämt sig för att satsa på en återutgivning av de tidigare klassiska titlarna tillsammans med Headcannon, Pagodawest Games och Christian Whitehead som slagit sina klocka huvuden ihop. De första Mega Drive-spelen varvas med Sonic CD i en salig blandning. Dock är skillnaden att vi pratar om ett helt nytt spel med nytt specialskrivet innehåll, nya banor, fiender och bossar. Det är alltså en sprillans ny värld som väntar på oss när vi sätter igång härligheten.
En modern retrostil värd namnet
Om Marios egenskap var att krypa ned i rör, hoppa på goombas och skjuta eldbollar så är Sonics enda egenskap att springa snabbt. Just snabbheten och tempot var försäljningsargumentet när Sega sjösatte serien. Direkt vid startbanan Green Hill Zone rusar jag fram och studsar mellan stock och sten. Det går löjligt fort men hinner ändå framkalla den där känslan att vara oövervinnlig, att inget kan stoppa mig. Dock medför fartblindheten också att jag krockar med diverse hinder som jag annars hade kunnat undvika i en lägre fart. Med kollegan Miles Prower vid min sida samlar jag på mig guldringar för glatta livet och utforskar varenda ny vrå som tillförts sedan min senaste vistelse.
En av de nya bonusbanorna som finns gömda i spelet. Försök hinna i kapp ufot!
Det ljuvligaste är hur mycket arbete som lagts ned på den grafiska delen. Sonic Mania fullkomligt glittrar av detaljer och färger där nytt och gammalt har blandats ihop i estetiska former. Banorna är betydligt större och numera kreativt utformade där spelaren mer interagerar med dem. I Chemical Plant Zone blir jag till exempel bekant med grönt slime som tillåter höga hopp till längre avsatser och ledningsrör som garanterar Sonic snabbhet. Min personliga favorit är Studiopolis där Sonic far runt mellan bumpers och spärrballonger likt ett arkadspel. Totalt finns 24 banor som var och en är indelade i två akter. Det som inte är lika roligt är svårighetsgraden som stundtals kan vara ganska frustrerande. Jag minns det då och blir påkommen för det idag.
Varje bana avslutas med en bossfight som faktiskt är ganska rolig och utmanande att utföra. En minnesvärd batalj är att möta ärkeskurken Dr. Eggman på duell i en referens till det lokaliserade Puyo Pop, även känt som Dr Robotnic’s Mean Bean Machine, där förste som slår i taket förlorar. Som grädde på moset tillkommer även musiken som verkligen dundrar ut från högtalarna. Sega har på det området redigerat de tidigare låtarna anno 1991-1993 och tillfört nya stycken som verkligen andas 2017. Tänk om Mega Drive då haft kapaciteten att basunera ut den audio som jag nu lyssnar på när Sonic Mania rullar inne i konsolens hårddisk.
Äntligen ett vettigt Sonic-spel att älska och uppskatta
Sonic Mania är verkligen en produktion som lever upp till Sonics fornstora dagar när spelglädje och enkelhet stod i fokus. På punkt efter punkt sammanfattar Sonic Mania fyra spel och överskrider med råge varenda ett av dem i en modern skrud. Rent spelmässigt kan du förvänta dig 6-8 timmar beroende på skicklighet och utforskarglädje, vilket är lagom i den här klassen.
Då har jag heller inte nämnt de sju stycken bonusbanorna som ligger noga utplacerade längs vägen. I korthet ska du jaga ett ufon som bär på en kristall. För att jaga ikapp manicken måste du samla på dig blå bollar som finns i extravärldarna längs check point-stationerna. Bara att samla in dessa bollar på de begränsade kartorna är en utmaning värd namnet.
En av spelets bossar. Dr Eggman kommer du stöta på fler gånger under resans gång.
Det som inte imponerar lika mycket är det fattiga extramaterialet utöver kampanjen. Antingen kan du tävla mot en kompis hur snabbt banorna kan klaras eller mot dig själv i ett time trial-läge. Dessa tillägg tillför inte så mycket och underhållningen blir därefter. Här hade Sega gott kunna skyffla in lite fler funktioner för att fylla ut utbudet. Men sett till den fantastiska utgivningen är detta bara petitesser.
Till syvende och sist är Sonic Mania ett hett efterlängtat tillskott i Sonic-serien och väl värd dina två hunkor som kalaset kostar. Äntligen finner jag mig själv spela ett Sonicspel som verkligen är bra och som jag vill behålla i min samling. Jag bockar och bugar för initiativet och hoppas innerligt att Sega (med berörda samarbetspartners) fortsätter på den inslagna vägen. Sonic är tillbaka!
