Starfield var för somliga årets mest efterlängtade spel. När Bethesda utannonserade rymdrollspelet 2018 förlorade deras fans vettet. Att skaparna bakom The Elder Scrolls V: Skyrim skulle göra ett rollspel som utspelar sig i yttre rymden var en våt dröm för många gamers. Genom åren och upp till releasen i början av september, eskalerade hajpen för att under sommaren nå feberaktiga nivåer.
Detta kom naturligtvis med en aning orealistiska förväntningar.
För det mesta har Bethesdas marknadsföring gjort spelmekaniken i Starfield uppenbar för oss, och Todd Howard har varit tydlig i intervjuer om spelets begränsningar. Vi har bland annat länge vetat att Starfield på Xbox Series X|S löper i 30 bildrutor i sekunden. Det har också inte varit någon hemlighet att rymdresorna inte är sömlösa, eller att det inte kommer finnas några markfordon. Men det fanns fortfarande så mycket vi inte visste om Bethesdas nya storspel.
Den här recensionen siktar att ge ett nyktert omdöme av Starfield. Detta trots att undertecknad råkar vara en hängiven fan av Bethesdas tidigare verk. Samtliga av deras äldre spel har agerat tillflyktsorter och semestermål genom åren. Och som jag kommer försöka förklara är Bethesdas rymdepos ett bekant spel för oss, samtidigt som det är ett helt nytt varumärke för dem.
Bethesta siktade mot stjärnorna. Fast hur långt kom de?
Den här recensionen var möjlig tack vare en kod tillhandahållen av Bethesda Softworks.
2330 ett rymdäventyr
Äventyret börjar år 2330 på en avlägsen måne i solsystemet Vectera. Du är nyanställd på en gruventreprenad som livnär sig på att bryta malm på avlägsna och farliga planeter. Skiftet ska precis börja och schakthissen åker långt ner i jorden. Spänningen tätnar när hissen stannar och du kliver ut i de mörka gruvgångarna. Pannlamporna på kollegornas hjälmar, strålkastare och det smällande ljudet av stenbrytare ger den stängda miljön ett intryck av lågbudgeterad industri. Jargongen mellan arbetarna tyder ändå på en stabil gemenskap under allt munhuggande.
Starfield börjar riktigt starkt. De första ögonblicken i gruvan agerar både stämningsfull inledning och grundläggande tutorial. Inom loppet av en timme har du stridit mot rymdpirater, flugit rymdskepp och kastats in i en galaktisk skattjakt. Upptrappningen i Starfield är rätt smidig för att vara ett enormt rollspel. Men så fort du börjar skrapa på ytan riskerar du att bli överväldigad. Menyer är hårt stiliserade och klumpiga att navigera. Systemen för rymdskepp i Starfield tar likaså ett ögonblick att få grepp om. Fast efter att du har snubblat runt i ett par timmar blir Starfield din stjärnhimmel.
Under äventyrets gång går du med i ett samfund av utforskare och blir nyckelpersonen i jakten på främmande artefakter. Din resa tar dig till stora metropoler och öde planeter, i möten med mäktiga företagare och mänsklighetens drägg, till strid mot monstruösa livsformer och flottiljer av piratfarkoster. Men du kan likaväl spendera din tid med att bygga utposter, kartlägga världar, designa rymdskepp, eller laga mat. Starfield är ett smörgåsbord av rymdäventyr!
Samtidigt lämnar det dig med förhoppningen om mer.
Stark, uppstyckad värld
Något som Bethesda alltid varit duktiga på är att skapa intressanta världar med rik historia, där varje nytt spel utökat den befintliga serien. Starfield har inte fördelen av flera spel i ryggen. Det är den första i sitt varumärke och, som sagt, Bethesdas första nya spelserie på 25 år. Ändå har Starfield så pass mycket historier att världen känns levande! Det finns till och med ett litet sidouppdrag på ett museum som presenterar mänsklighetens historia efter att de lämnat Jorden. Under äventyrets gång träffar du ekonomiska, politiska och religiösa grupper av människor med starkt inflytande som, så att säga, utgör färgerna på det kanvas som är Starfrield. Dessa är mycket välskrivna, med starka berättelser, spännande uppdrag och minnesvärda karaktärer. I dina interaktioner med dem växer en bild av universumet fram som känns lika levande som Nirn från The Elder Scrolls och ödemarkerna i Fallout.
Miljöerna du rör dig i är vackra och detaljerade, med distinkt variation mellan viktiga områden. Vare sig det gäller bebodda områden i stilistiska kontorskomplex, eller övergivna forskningsanläggningar så är omgivningarna fullproppade med detaljer. En stor kvantitet av det kan du till och med stoppa i fickorna och sälja för ett par krediter. Något som jag inte kunde få nog av var att sätta mig i cockpit på mitt skepp och blicka ut över rymden. Det finns något lugnande i att titta ut i tomheten, med några enstaka asteroider i närheten eller en enslig planet i bakgrunden.
Även de slumpmässigt genererade planeterna har en ödslig skönhet som inte går att värja sig för.
Med så fina och indragande miljöer är det bedrövligt att spelytan är uppdelad i sektioner. Någon ”öppen” värld går det inte att argumentera för i Starfield. Stadsområden är uppdelade i zoner och inomhusområden är separata instanser. Allt separerat med laddningsskärmar. Vad som gör det värre är att förflyttning många gånger är förenklat till en serie menyer. Till och med de områden du ännu inte besökt tidigare kan du nå via en meny och fast travel. Du behöver inte ens gå till ditt rymdskepp eller flyga upp i omloppsbanan (vilket också är ett hopp via en meny). Istället klickar du dig genom menyn för stjärnsystem och planeter. En laddning senare och vips – du är framme.
Jag begriper nödvändigheten i att dela upp spelet. Starfield är fullkomligt enormt! Vad det däremot resulterar i är en spelupplevelse som stundvis är splittrad. Jag kunde vara helt förtrollad i stunden, bara för att slakna när jag behöver ta mig till en annan planet. De konstanta avbrotten nöter ner inlevelsen och i längden också spelglädjen. Det jag gör för att inte förlora tempot i mitt äventyr är att undvika fast travel till varje pris. Planethoppandet via menyn blir mer tolerabelt då.
Få vänner i rymden
Starfield har färre följeslagare än i något av Bethesdas tidigare spel. Medan du kan rekrytera massor av karaktärer att bemanna ditt rymdskepp och dina utposter, finns det bara fyra så kallade kompanjoner. Dessa fyra är nära knutna till berättelsen i Starfield och är överlag välskrivna, men eftersom de är få till antalet blir variationen mindre. Och med tanke på att samtliga är från utforskarsamfundet Constellation blir bristen på variation desto skarpare. Även om kompanjoner i Bethesdas spel aldrig varit lika betydelsefulla som de i till exempel Baldur’s Gate 3, är fyra några för få.
Det hjälper inte att kompanjonernas uppdrag skiljer sig från varandra rent kvalitativt. Ett uppdrag går i stort sett ut på att donera pengar och ett annat slutar tvärt. Att karaktärerna har ungefär samma värderingar gör också att onda eller brottsliga spelstilar genererar likartade reaktioner från dem. Här cementerar Starfield upplevelsen av bristande variation bland kompanjonerna.
Mecka i garaget och ta till stjärnorna
En av mina absoluta favoritaspekter av Starfield – och funktionerna som jag var mest skeptisk inför – är rymdskeppsbygge och strid mot andra skepp. Bortsett från Fallout 4 och Fallout 76 har Bethesda inte sysslat med varken strid med fordon eller modulärt bygge av densamma. Men här överraskar dem med avancerade och engagerande system av rymdskeppskonstruktion och för skepp-mot-skepp-strid! Det är ytterst tillfredsställande att spendera alla sina krediter på dyra generatorer, navigationssystem och landningsfötter, sätta samman allt och få en farkost som faktiskt lyfter! Att även smälla på en snygg lackering och sedan beundra sin skapelse i start- och landningssekvenser är en höjdpunkt för min inre rymdmekaniker.
Bataljer ute i rymden var något som initialt avskräckte mig. Skutan jag fick ärva i spelets inledning är en klumpig farkost som med nöd och näppe kan spränga angripande fiender. Dessutom får du lära dig hur du fördelar skeppets kraft till olika system (en central mekanik för rymdfarande) on the fly samtidigt som tre piratskepp attackerar. Det var inget trevligt första intryck. Men skam den som ger sig! Jag uppgraderade skeppet, lärde mig nyttja olika vapensystem och levelade upp diverse pilot-skills. Till slut var jag och mitt skepp Vivacia (efter det magiska skeppet i Robin Hobbs kända bokserie) en makt att frukta.
Det är även möjligt att borda och ta över andra skepp, vilket praktiskt gör skeppet till ditt om du registrerar det i en rymdhamn. Över lag är hela rymdskeppssystemet ett välarbetat och engagerande moment i Starfield. Det är tydligt att Bethesda lagt ner många resurser på att skapa en stabil grund som framtida expansioner och modifikationer kan bygga vidare på!
Ett alltför bekant spel
Starfield är ett underbart spel. Inon Zurs kompositioner är fantastiskt stämningsfulla. Röstskådespelarna är fenomenala och miljöerna är vackra. Det är ett suveränt spel. Starfield underhåller mig fortfarande, efter mer än 50 timmar. Jag kan enkelt se mig spela om Starfield. Men jag tvivlar på att jag kommer klocka in mer än tusen timmar som jag gjort med Skyrim. Detta beror till del på alla avbrott i tempot som förflyttning innebär. Fast travel via menyer tar långsamt död på upptäckarlusten. Fast framförallt beror det på att Starfield känns så motsträvande rent mekaniskt.
Bara akten att starta en konversation i Starfield för tankarna tillbaka till The Elder Scrolls IV: Oblivion från 2006. Dialoger låser sig ditt perspektiv på karaktären i fråga och gör möten otroligt stela. Detta fast att ansiktsanimationer blivit bättre. De låsta kameraperspektivet och bristen på levande kroppsspråk gör konversationerna till en kvarleva från förra generationens rollspel. Trots mitt agg mot Cyberpunk 2077 hade det spelet otroligt dynamiska och filmiska dialoger ur förstapersonsperspektivet och får Starfields konversationer att framstå som dockteater.
Uppdrag och sidouppdrag samt mindre ärenden har alltför bekanta strukturer. Plocka saker, prata med karaktärer och döda fiender uppgör majoriteten av dina sysslor i Starfield. Även om de centrala berättelserna maskerar dessa aktiviteter med bra skådespel och intressant manus är mycket av det andra ointressant fluff. Och medan vapenkänslan och eldstrider blivit otroligt mycket bättre sedan Fallout 4 är den artificiella intelligensen på till exempel kompanjoner bedrövlig.
Starfield är utan tvekan ett av de bästa spelen Bethesda skapat. Det är också ett spel som bär med sig allt vad det innebär att vara just ett spel skapat av Bethesda. Uppdragsstrukturer, dialogernas inramning, menyernas utformning, buggar – dessa går att känna igen från tidigare titlar. Samtidigt som Bethesda gör stora framsteg inom karaktärsutveckling och eldstrid, samt introducerar suveräna system för konstruktionen av rymdskepp, är och förblir Starfield ett Bethesdaspel.
På gott och ont.
