Cyberpunk 2077 Recension

Då var det dags att sätta betyget. Efter över en månad med spelet kan jag med säkerhet säga att Cyberpunk 2077 är en besvikelse. Trots underhållande ögonblick och fantastiska stunder är CD Projekt Reds senaste alster lurendrejeri och bortkastad potential.

Innan vi grötar ner oss i detaljer och argument behöver jag erkänna min position i det hela. Jag har de senaste åren varit en daglig pendlare på hajptåget mot Cyberpunk 2077. Jag läste lore, tittade på trailers dagligen och längtade efter en ny, fantastisk värld att förlora mig i. Allt eftersom marknadsföringen eskalerade brann min passion starkare. Varje försening tog jag som ett kvitto på att spelet skulle möta mina förväntningar – de realistiska förväntningarna. Mer tid för att polera spelsystem och åtgärda buggar är ju en bra sak, eller hur?

Jag längtade däremot inte till Cyberpunk 2077 för att jag var en CD Projekt-fanboy, utan för att det är ett science fiction- och rollspel i en öppen värld. Det skulle bli mitt andra hem. Jag är ett barn från cyberpunk-eran och har konsumerat mycket ur genren under min uppväxt. Cyberpunk 2077 såg ut som mitt spel.

Men det är det inte.

Det hade potentialen att bli ett spel som jag kunde omfamna med hela mitt väsen. Precis som The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Dragon Age: Origins, Fallout 3, Baldur’s Gate och The Elder Scrolls III: Morrowind. Spel jag minns med vördnad även om tiden satt sina gaddar i dem.

Men Cyberpunk 2077 är inte ett sådant spel. Inte i dess nuvarande tillstånd och förmodligen aldrig. Cyberpunk 2077 är ännu ett spel att arkivera som ett trippel-A fiasko. Inga insikter togs från vare sig Anthem eller Fallout 76. Det faller därför på oss konsumenter att ta lärdom av spelindustrins misslyckanden. Och att även ett företag som CD Projekt, som lagt ner ofantligt mycket energi på att vara konsumentvänliga, ändå bara intresserar sig av försäljningssiffror och avkastning. De har genom sitt agerande cementerat föreställningen av att utgivarna bara är ute efter våra pengar. Bilden blir särskilt tydlig om du ser tillbaka på spelets marknadsföring som målar upp Cyberpunk 2077 som nästa generations open world-spel.

Källa: @rosulzkury

Ren lögn är vad det är!

Jag har spelat 108 timmar, gjort hela storyn, utforskat de olika sluten och till min besvikelse prövat de olika livsödena. Under min tid har jag gjort alla sidouppdrag och ungefär 50% av alla open world-aktiviteter, testat olika egenskaper, vapen och cyberware. All min kritik kommer från rigoröst spelande – och allt har inte varit fruktansvärt, det finns mycket att uppskatta med Cyberpunk 2077. Men vad mina hundra timmar visat mig är hur ytligt spelet är. Jag skulle lätt kunna klämma ut 50 timmar till men nivån av hjärndöd repetition är olidlig då bristen av varierande gameplay blir smärtsamt uppenbar efter cirka 20. I dagsläget har jag ingen lust att återvända till spelet.

Håll i er, recensionen är lång.

Vi vll passa på att tacka Bandai Namco Nordic som bistod oss med en recensionskod till konsol. Till min vetskap har CD Projekt försökt styra recensionsprocessen genom att inte tillhandahålla koder till konsol och förbjuda användandet av eget inspelat material. Men inte Bandai Namco, som låtit oss recensera utan restriktioner. Vi fick kod till Playstation 4 på releasedagen.

Artistiskt fenomenal katastrof

Sammantaget upplever jag Cyberpunk 2077 som en slarvig skapelse där kreativ vision och praktiskt genomförande inte drog åt samma håll. Upplevelsen berättar för mig att produktionen sannerligen var brokig, där ledningen har misslyckats att väga ambition mot praktiskt utförande.

Artistiskt är Cyberpunk 2077 suveränt. Musiken är fantastisk, röstskådespelet är utmärkt och miljöerna är häpnadsväckande. Den fruktansvärt tyranniska kommersialismen i Night City säljer en attraktiv dystopi som ger dig ångest samtidigt som det charmar dig till att stanna kvar. Den artistiska visionen och utförandet är näst intill vattentätt och ett bevis på att människorna på CD Projekt Red är talangfulla konstnärer.

Jag önskar jag kunde säga det samma om studions ledning. Dåligt och respektlöst ledarskap har underminerad spelets potential och resulterat i övertidsarbete och skrotade funktioner – för att inte tala om grundlurat fans. Det här påståendet är min egna intuition, och antagandet gör jag enbart med Cyberpunk 2077 som bevisning. Den grävande reportern Jason Schreier publicerade nyligen en artikel på Bloomberg om spelets utveckling, men jag hade dessa antaganden långt innan hans artikel. Hans text bekräftar dock misstankarna.

Självklart är jag inte så naiv att tro att ett spel inte förändras under utvecklingen. Naturligtvis behöver vissa element av ett spel väljas bort på grund av tids- eller resursbrister. Men Cyberpunk 2077 har varit i utveckling cirka åtta år, och med tanke på spelets faktiska innehåll och kvalitet ger det mig intrycket av ett ihopslängt koncept på två-tre år. Ett early access-spel. Om det tog CD Projekt Red åtta år att göra det HÄR undrar man vad sjutton som pågick i studion. Utöver den dåliga optimeringen och alla buggar saknar Cyberpunk 2077, i min mening, dessutom grundläggande funktioner för spel i öppna världar, som till exempel hasardspel, samlarföremål, hem- och renoveringsfunktioner och intelligenta invånare. Sedan saknar det som rollspel meningsfulla karaktärsrelationer och riktiga konsekvenser till ditt handlande.

Jag kan sträcka mig så långt som att kalla Cyberpunk 2077 ett okej spel, men det är att ta i. Cyberpunk 2077 har många goda kvaliteter, till exempel röstskådespelarna och dialogerna. Det som däremot gör mig så in i bomben rasande är den bortkastade potentialen. Att CD Projekt bränt 313 miljoner dollar på ett OKEJ spel. Skurit bort massa häftiga funktioner för att jäkta ut ett okej spel besudlat av buggar för att kapitalisera på den dyra marknadsföringen och fans goda tilltro.

Oacceptabelt!

Cyberloggar

Ni som besökt oss under december har troligtvis sett något av våra Cyberlogg-artiklar, korta analyser av olika aspekter av Cyberpunk 2077. I de fem artiklarna har jag undersökt bland annat prestanda, skådespel, miljöer, artificiell intelligens (om man  ens kan kalla det så i Cyberpunk 2077), saknade funktioner och spelmekanik separat. Jag kan rekommendera dig att klicka in på de olika artiklarna då de bidrar till en helhetsbild av recensionen.

Jag kan också starkt rekommendera Crowbcats dokumentär om Cyberpunk 2077 för att få lite kött på benen om du inte redan är insatt i katastrofen som är CD Projekt Reds senaste alster.

I denna recension kommer jag frångå att prata om buggar, då dessa tids nog troligtvis blir åtgärdade. Fokus kommer istället hamna på de aspekter av spelet som berör funktioner och system – delar som inte är lika lätta att ändra efter release.

En trovärdig dystopi med hjärndöd befolkning

CD Projekt Red har arbetat så hårt med att skapa en spännande och trovärdig miljö som verkligen osar kommersialiserad exploatering bara för att få det fullständigt sabbat av dålig artificiell intelligens och NPC-system. Varför de tidiga recensionerna valt att inte nämna den hjärndöda befolkningen i Cyberpunk 2077 är förbluffande i min mening! Det går inte att missa de livlösa kropparna som stapplar runt på gatorna, försvinner ur tomma intet och dyker upp bakom ryggen på dig. Det är skrämmande hur dålig den grundläggande NPC:erna är programmerade.

Inlevelsen blir fullständigt förstörd när karaktärer runtom dig på gatorna går genom väggar eller planlöst går runt i cirklar, plockar fram en flaska sprit ur arslet och dricker lite – utan några som helst ansiktsanimationer! De har ett grundläggande beteende (gå runt i cirklar) och blir slumpmässigt genererade mitt framför ögonen på dig. Trafiken är ett skräckexempel på spelets dåliga AI. De kan inte köra runt hinder eller anpassa sig till smärre trafikstörningar och bara stannar mitt på gatan så att det blir trafikstockning. Blir det livsfarligt på gatorna sitter de kvar i bilen eller hukar sig utanför fordonet. De vill inte ens värna om sina liv. Befolkningen är nog min enskilt största störning med Cyberpunk 2077 (förutom narrativet), då det tar död på min inlevelse och njutning.

Nu till polisen. Till att börja med finns det inget brottsystem i Cyberpunk 2077. En polisiär styrka existerar och du blir varnad om polisens cybernetiskt förstärkta insatsstyrka, men det finns inget system i spelet som hanterar dina brott. Vad som händer om du skadar civila är att poliser dyker upp ur tomma intet och försöker döda dig, även om du bara råkade vådaskjuta en fotgängare – som inte sprang för livet. Nästan alla andra spel med öppna världar har mer genomarbetade brottssystem än det i Cyberpunk 2077. Här finns det varken arrest eller fängelse. Det dumma är att poliser inte kan jaga dig i bilar, och om du skjuter poliser när de kör runt beter de sig som civila NPC:s, det vill säga de hukar sig och skriker efter hjälp.

Robust karaktärsutveckling och schyssta vapen

Nu växlar vi till något mer positivt. Karaktärsutvecklingen i Cyberpunk 2077 är överlag stabilt. Du har massor av egenskaper att investera i som gör dig starkare och låter dig fokusera på en spelstil. Du kan bli en digital magiker och hacka fiender och miljöer, en gatukrigare som kan ta ett ton bly utan att dö, eller något helt mittemellan. Du kan installera svärd i underarmarna, missiler i handleden och ett sådant lasersnöre som skurken i Johnny Mnemonic. Det finns lagom med variation bland vapnen även om utbudet blir lite enformigt efter 50 timmar. Känslan av framsteg är tydliga och vapenkänslan är väldigt bra för ett rollspel.

Spelet har ett relativt lättbegripligt levelsystem där du blir bättre på en färdighet desto mer du använder det och där grundattributen dikterar din potentiella tillväxt. Det är ett robust system som håller och som enkelt kan utvecklas i framtida DLC. Du kan läsa mer om karaktärsutvecklingen i vår artilek Allt vi vet om Cyberpunk 2077 – Attributes, skills och perks.

Min största kritik här är att utrustning blir utdaterat fort (vapen också). Särskilt i början av spelet. Ett klädesplagg du gillar blir fort omodernt. Dessutom kommer du se ut som en clown om du alltid har på dig det bästa. Jag använde kläder jag gillade i tiotals levels för att jag inte kunde crafta eller hitta likvärdiga ersättare. Jag vägrar ha på mig hotpants, stråhatt, skottsäker väst och gummistövlar tillsammans. Antingen hade kläderna fel färger eller stil. Det var nästintill omöjligt att vara cool och effektiv på samma gång. Att ha en åtsittande modeklänning i skottsäkert kevlar känns väldigt futuristiskt, men fan att det inte är lättare att få de kläderna man vill ha. Eller åtminstone kunna färga om de man hittar.

Sedan hatar jag att crafting är bunden till ett attribut. Det borde vara en fristående egenskap.

Fantastiska karaktärer som engagerar dig

En stor anledning till att jag klockade in över hundra timmar i Cyberpunk 2077 är tack vare de enastående karaktärerna. Judy, Johnny, Rogue, Panam, Dexter och kompani är suveränt skrivna karaktärer med enastående prestationer från skådespelarna. Min absoluta favorit är kvinnliga V (Cherami Leigh), som med sin starka gestaltning står pall med legender som Jennifer Hale.

På tal om det är musiken i Cyberpunk 2077 fullkomligt strålande och varierad.

Dialogerna med dessa karaktärer (och andra därtill) rotar dig i berättelserna och engagerar dig. Men det är inte bara röstskådespelet eller dialogerna i sig som är top notch, utan även animationerna. Blickar, munnar och händer rör sig för det mesta naturligt i samtalen och bidrar till att karaktärerna kommer till liv. Jag älskar varje möte med dem och såg fram emot varje nytt samtal (utanför uppdragen är de rätt tråkiga dock).

Därför är det så trist att jag behöver övergå till Cyberpunks andra stora brist – narrativet.

Bra berättelser, dåligt berättande

Som jag precis nämnde har Cyberpunk 2077 många fantastiska karaktärer. Karaktärer du kommer engagera dig i och som motiverar dig att pressa genom buggar och dålig AI för att uppleva mer av spelet. Jackie Wells är en sådan karaktär. Kanske den viktigaste i Cyberpunk 2077. Han vägleder dig genom inledningen, är charmig, rolig och har drömmar. Han blir din chom, din polare i vått och torrt. Men av någon anledning är han bara med i spelets första timmar. Sedan blir han dödad för att ge spelaren – och V – en anledning att kriga vidare. Problemet är bara att det är på tok för tidigt och striden handlar aldrig om oförrätten mot Jackie, utan den handlar om dig.

Det är ingen hemlighet att Johnny Silverhand, en terrorist och legendarisk rockartist hemsöker dig i Cyberpunk 2077. Det är en rätt schysst cyberpunk-historia faktiskt! Mitt problem är bara att Cyberpunk 2077 tar en subtil vändning när Johnny Silverhand tar scenen. Det var först efter 10-20 timmar jag förstod att vissa trådar från inledningen av spelet inte skulle följas upp igen. Allt handlade om Johnny och V. En bra historia, ja, men en som hade gjort sig fantastiskt som en story-DLC eller separat berättelse.

Efter din inledande Lifepath (mer om det snart) får du en häftig filmsekvens som summerar 6 månader av din tid som nybliven edgerunner på Night Citys gator. Jackie är med och du blir vittne till massor av goda ögonblick. Scener som hade kunnat vara suveräna story-uppdrag, gett dig en grundutbildning i spelvärldens bakgrundsberättelser, och framförallt gett Jackie Wells mer tid i rampljuset. Jag får känslan av att CD Projekt Red skrotat uppdrag med Jackie för att göra plats för Keanu Reeves karaktär Johnny Silverhand.

Men det är inte bara Jackie Wells berättelser som verkar kapade. Flera sidokaraktärer som korsar din väg genom äventyret är så bra regisserade att jag blir förvånad över att de inte har fler uppdrag eller story knutna till sig. Det tar bara slut. Deras kontaktuppgifter är kvar i V:s telefonbok, men de går inte att nå dem. En uppdragskedja i synnerhet slutar precis innan klimax och lämnar dig utelåst från att delta i upplösningen av berättelsen. Jag är ingen expert på narratologi men jag vet med säkerhet att man inte vill avsluta en berättelse mitt i den dramatiska strukturen. Flera uppdrag som denna ger känslan av att Cyberpunk 2077 inte riktigt är färdigt.

Ytterst få förgreningar i berättelser

Ett av de argument CD Projekt Red länge drog var hur Cyberpunk 2077 skulle ha en avancerad berättelse med massor av förgreningar, val och konsekvenser. Ingen genomspelning skulle vara den andra lik. Den Lifepath du väljer när du skapar din karaktär skulle drastiskt färga ditt äventyr, öppna upp möjligheter och interaktioner de andra Lifepaths inte har tillgång till. CD Projekt Red hade till och med en hel sändning om just detta.

Källa: Cyberpunk 2077 Deep Dive Video från augusti 2019.

Men Lifepaths är nog den största lögnen i hela Cyberpunk 2077.

Till att börja med är introduktionen till varje Lifepath ungefär en timme lång. Corpo är pinsamt kort och är över på cirka tio minuter. Inget du gör under introduktionen spelar någon roll. Faktum är att 99% av alla val du gör i konversationer inte har någon effekt på ditt anseende eller rykte i Night City. Vissa uppdrag har binära vägskäl med lite variation, men det har ingen som helst inverkan på berättelsens helhet, eller slutet. Det är inför spelets avslutande uppdrag som berättelsen kan gå mot ett par olika slut, men nästan inga val du gjort fram tills det ögonblicket betyder något. Lifepath kan sammanfattas som ett par unika dialogval som piffar till samtalen med NPC:s, utan risk att avvika från den fastställda berättelsen.

Du kan få ett slut om du räddar en snubbe och väljer att gå mot en specifik lösning. Du kan få ett annat om du hjälper Panam genom sina uppdrag. Resterande slut avgörs där och då. Oavsett om du är Corpo, Street Kid eller Nomad. Din Lifepath spelar ingen roll alls! Uppdragen har inga meningsfulla förgreningar. Cyberpunk 2077 är ett linjärt actionspel i en öppen värld, utan slumpmässiga händelser och varierade aktiviteter.

Lifepaths är bevisligen ännu en funktion som blev skrotad under utvecklingen av Cyberpunk 2077. Nu är det inget mer än en suffix på din sparfil.

Det enda uppdrag där dina val är meningsfulla är i “The Pickup” med Maelstrom, från spelets inledning. Det är samma uppdrag som det i speldemonstrationen från 2018. Den och Panams uppdragskedja är de få undantag som bekräftar regeln. Resterande uppdrag och 100 timmar speltid är enkelspårigt och enformigt. Det är uppenbart att någonting hände på CD Projekt Red efter 2018, för det spel som de visade upp då ser ut som det Cyberpunk 2077 vi fick. Men det matchar inte deras pompösa, högmodiga beskrivning av spelet.

Nej, går inte, finns inte, har inte

Om vi bortser från alla story- och sidouppdrag finns det inte mycket att göra i Cyberpunk 2077. Kvar finns pågående brott, kriminella utposter och gig. Medan pågående brott och kriminella utposter enbart går ut på att döda allt som rör sig inom ett avgränsat område, vanligtvis en gränd eller en annan avskild miljö, är gig 5-minutersjobb där du behöver hämta en sak, döda en snubbe eller rädda en snubbe. Dessa aktiviteter är kul tidsfördriv mellan uppdrag och några gig är faktiskt välgjorda och har dialog eller bakgrundshistoria.

Problemet är bara att det inte finns någonting annat att göra! Du kanske har sett gatutävlingar och boxningsmatcher i marknadsföringen, men dessa är enbart uppdrag. När uppdragen är avklarade finns det inte längre några race eller matcher. I en trailer såg man V åka berg och dalbana, men finns inget fungerande nöjesfält. Festa på en nattklubb? Nej, det händer bara i filmsekvenser. Spela biljard, nej. Bowling, nej. Enarmade banditer, trodde du ja. Sådana häftiga biljakter som syns i trailers? Nej, de är förutbestämda händelser och de är bara två till antalet. Du behöver inte ens skjuta för att vinna biljakterna.

För ett spel som vill sälja in ett översexualiserat samhälle finns det bara två prostituerade att gå till (plus någon hemlig). Braindance, återgivning av inspelade minnen, är en funktionen som CD Projekt Red ville sälja in som en central del av spelet, men är nästan helt frånvarande. Det finns sammanlagt fyra braindance-sekvenser i Cyberpunk 2077, två obligatoriska och två frivilliga. Skrattretande fattigt för en spelfunktion CD Projekt Red vigde en hel stream för.

Tror du att du kan installera cybernetiska armar i kromat stål? Nej. De där hudtonerna i guld och silver du sett i trailers är inget du kan ha heller. Du kan inte ens klippa ditt hår i Cyberpunk 2077. Det finns inga frisörer! I en värld där alla är besatta av kroppsmodifikationer kan du inte ens modifiera ditt utseende! Du kan inte heller pröva kläder i klädaffärer, du kan inte ens köpa de kläder som finns i skyltfönstret! Det går inte att köpa några bostäder (du börjar med en lägenhet), ändå antyder en informationstext att du kan det. Byta inredning? Nej, verkligen inte. Beundra dina bilar i ett garage, nope.

Cyberpunk 2077 är fullständigt barskrapat på aktiviteter! Inga tillfällen togs i akt för att skapa unika spelupplevelser i detta cybernetiska framtidsscenario. Vad du däremot kan göra är att läsa hundratals anteckningar och textade samtal på minneskort du pluggar in i skallen. Inte ens här kunde CD Projekt Red anamma en mer högteknologisk approach med till exempel videoklipp, ljudfiler, dokument med bildmaterial, hologram, avatarer eller dylikt. De valde textmeddelanden. Samma typ som använts i spel sedan millennieskiftet.

Nästan alla mina farhågor infriades

I oktober skrev jag för omständigheternas skull en lite mer kritisk text. I den gick jag genom alla mina orosmoln kring Cyberpunk 2077. När jag går tillbaka och läser texten finner jag till min fasa att flera av dem faktiskt blev verklighet:

  • Cyberpunk 2077 släpptes i ett nästan helt ospelbart skick på konsoler,
  • min oro kring storyn visade sig till och med vara värre och
  • variationen av gameplay är fruktansvärd liten.

Även om Cyberpunk 2077 har bra sidor (skådespel, musik, vapen, karaktärsutveckling) är det i skrivande stund en besvikelse. Äldre spel med öppen värld har lyckats så mycket bättre med att leverera levande världar, där karaktärer faktiskt har rutiner, små dialoger, massor med frivilliga aktiviteter, möjligheter att skräddarsy sin karaktärs utseende under spelets gång och med meningsfulla förgreningar i berättelsen.

Vad hände? Varför blev det såhär? Det kan inte ha varit tanken att skeppa ett halvfärdigt spel med hundratals buggar. Men det var tamefan avsiktligt att driva vilseledande marknadsföring. CD Projekt Red VALDE att inte visa prestandan på grundläggande konsoler, de valde att avhålla recensioner på konsol och de valde att förbjuda eget bildmaterial förrän efter releasen. Varenda trailer är noggrant klippt för att rama in spelet som ett mästerverk, där bristande funktioner, och avsaknaden av andra, medvetet är dolda. Det är så illa att de till och med insinuerade om funktioner som inte ens finns! Om det här inte är vilseledande marknadsföring så vet jag inte vad som är det.

Cyberpunk 2077 må vara ett okej spel med dugliga funktioner och en bra story. Men det är sveket som gör ont. Det är den brända tilltron som kostar Cyberpunk 2077.

Jag vill så innerligt att spelet ska bli räddat, att de ska uppnå allt som CD Projekt Red lovade. Fast jag är så ond nu att jag inte tror att det kommer hända. Min tillit är krossad. Varför ska jag lita på att de kommer åtgärda och förbättra spelet när de redan tjänat tillbaka sina pengar? Varför skulle de göra mer än det absolut nödvändiga?

I dagsläget kan vi inte rekommendera Cyberpunk 2077 till konsoler. PC är i det här läget den överlägsna plattformen. Däremot är spelsystem och funktioner desamma på både konsol och PC. Skillnaden är enbart i prestanda.

Summering
Cyberpunk 2077 lanserades fylld till vidden av buggar och prestandaproblem, levde inte upp till den standard CD Projekt Red försäkrade oss att det skulle göra. Faktum är att spelet saknar majoriteten av de funktioner vi förknippar med moderna spel i öppna världar. Bortsett från spännande karaktärer och robust karaktärsutveckling är Cyberpunk 2077 ett ytligt spel nästan helt utan substans. Fans har blivit vilseledda och tagna för givet. Det är oacceptabelt.
Bra
  • Spännande karaktärer
  • Suverän musik
  • Night City
Sämre
  • Kvaliteten på konsoler
  • Artificiella intelligensen
  • Meningslösa Lifepaths
  • Avsaknaden av grundläggande funktioner
  • Sveket
4
Dåligt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

2 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.