Ju mer av sin bakkatalog som Taito gör tillgängligt för de breda massorna, desto mer inser jag att de alltid har haft sin egen stil. Precis som SEGA stack ut med titlar som Space Harrier, OutRun och Fantasy Zone, levererade Taito titlar som Darius, Elevator Action och The NinjaWarriors. Taito Milestones sammanfattar effektivt denna stil mellan Qix 1981 och The NinjaWarrios 1988. Sammantaget är det dock en samling bara den mest inbitne arkadfantast och nyfikne spelaren lär få ut mycket alls av.
En säregen samling
Taito Milestones består av några av företagets absolut tidigaste spel: Alpine Ski, Chack ’n Pop, Elevator Action, Front Line, Halley’s Comet, Qix, Space Seeker, The Fairyland Story, The NinjaWarriors samt Wild Western. De är alla väldigt enkla spel i sin design, ofta med någon form av gimmick för att sticka ut ur mängden. En observation undertecknad gjorde var att de mer klassiska, lättspelade titlarna också är de roligaste. I den mån de alls är roliga alltså, men mer om det nedan.
De allra flesta titlarna på listan spelades med skärmen på högkant, så kallad TATE-mode. Inställningarna låter dig faktiskt efterlikna denna setup om du skulle känna för det. Har du en vridbar monitor får du därmed ut mer skärmyta och också en mer äkta arkadkänsla. Inställningarna tillåter 90-graders vridning åt valfritt håll.
Titlarna i Taito Milestones är samma som är släppta under epitetet Arcade Archives av utvecklaren Hamster. Emuleringen är med andra ord välgjord och har så få ändringar som möjligt från originalhårdvaran.
Bottenskrapet
Taito Milestones är överlag ett rätt uselt paket med spel, men vissa är helt klart värre än andra. Alpine Ski, Chack ’n Pop, Wild Western och Front Line är de värsta, och det är inte bara på grund av deras sparsmakade men svårflörtade gameplay. De låter rent ut sagt för jävligt. Det här är spel där du vill ha låg volym överlag. Vi snackar spel helt utan musik, spel med ihärdiga bakgrundsljud som får en att längta efter tystnaden i ett gammalt Atari-spel, spel vars musik dränks i dammiga ljudeffekter från missljudskanalen på kretskortet, och slutligen – den värsta av dem alla – en loop på åtta sekunder som upprepar sig i all oändlighet. Den sistnämnda är Chack ’n Pop, och jag vill aldrig någonsin spela det igen.
Mellanskiktet
Halley’s Comet, Space Seeker och Qix är överlag bättre fungerande spel än ovan nämnda bottenskrap. De första två är rymdskjutare; en skrollar uppåt och en åt höger. Det är en genre som är rätt svår att misslyckas med, trots allt. Det mest irriterande med dessa två är väl egentligen att de bara ger spelaren tre liv per (virtuellt) mynt. Space Seeker försöker med ett intressant kartsystem som påminner om Star Fox 2 eller Star Fox Command där spelaren först jagar fienden på en karta i fågelvy för att vid kontakt sedan övergå till en sidskrollande bana. Ett intressant koncept för sin tid, om inte annat.
Qix är ett pusselspel och du har garanterat kört någon iteration av det förr. Det finns på 14 olika format under samma namn och säkerligen med otaliga kloner under andra epitet. Det går helt enkelt ut på att måla in en varelse i spelplanens mitt. Din förmåga till att planera risk/belöning snabbt sätts på prov när du inte bara kan rita i två olika hastigheter som ger olika mycket poäng, utan dessutom hemsöks av två ettriga små glödande fiender som följer alla kanter du målar. Det är svårt och inte särskilt belönande. Många av portarna eller klonversionerna ovan har varit betydligt bättre iterationer av den här formeln.
Toppen
Elevator Action, The Fairyland Story och The NinjaWarriors går alla att kalla för någorlunda bra spel. Elevator Action är rentutav en klassiker, som har både tajt och utmanande gameplay utan att bli drygt. Ett enkelt mål: nå bottenvåningen med hjälp av hissar, besök alla röda dörrar på vägen samt oskadliggör allt motstånd medelst pistol eller spark i ansiktet. Det har åldrats besynnerligt väl jämfört med övriga titlar i Taito Milestones-samlingen. Till och med musiken är medryckande, om än väldigt enkel.
The Fairyland Story är ett Bubble Bobble fast sämre. Det går knappt att beskriva bättre än så. Upplägget är detsamma: en singelskärmsplattformare där du ska bli av med samtliga fiender för att få gå till nästa skärm. Till att börja med är spelet inte lika snabbt som Bubble Bobble, vilket är rätt svårt att vänja sig vid. Det är inte lika responsivt, har inte samma charmiga karaktärer/designer och det har framför allt inte den löjligt catchiga musiken. Det är som upplagt för besvikelse. En besvikelse som dessutom bara eggas på av att manualens översättning för en av spelets viktigaste manövrar är helt obegriplig.
The NinjaWarriors är en brawler med fruktansvärt bra musik på ett fruktansvärt mediokert gameplay. Spelet var ett av de Taito använde två skärmar till, vilket gör att det sträcks rätt rejält horisontellt på en av dagens monitorer. Spelplanen skrollar bara åt höger, fienderna är stendumma men svåra att ducka för och du får mata in virtuella småmynt mest hela tiden om du är lika klantig som jag är. Nåja, du kommer åtminstone få njuta av ett par riktiga bangers på vägen. Spela hellre The Ninja Saviors: Return of the Warriors. Det finns också på Switch och har samma högkvalitativa soundtrack samt ett riktigt bra samarbetsläge.
Att uppskatta det som har varit
Taito Milestones är ett bra exempel på hur man kan uppskatta det som har varit utan att för den sakens skull tycka om det. Precis allt med det här paketet görs bättre och roligare på annat håll. I slutänden är det bara de mest luttrade arkadfantaster som orkar med den typen av design som ligger till grund för den stora majoriteten av innehållet i denna samling.
Det bästa jag kan tillägga om Taito Milestones som inte redan är sagt, är att optionsmenyn är nästan felfri. Här finns förutom skärmorientering nämnt ovan också separata inställningar för kontroller och ljud, manualer till varje titel (om än med översättning som lämnar övrigt att önska), sparfiler av save state-typ, crt-filter och val av bakgrund. Spelet har till och med online-rankning om du vill veta exakt hur kass du är jämfört med hela världen. Tyvärr måste du klicka nej på den frågan varenda gång om du likt mig klarar dig utan den vetskapen.
Taito Milestones förtjänar inte bara skopor efter skopor av ovett, men prospektiva spelare ska veta vad de ger sig in på. Det här är hänsynslösa myntinkast som snabbt skulle omintetgöra din veckopeng om du stötte på dem i en arkadhall när det begav sig – riktiga ”quarter munchers”. Den design som sådana spel består av är sällan välkomna i dagens speldiskurser, även om de är en oantastlig del av spelhistorien. Det här är dock en historielektion magistern nog kan tillåta dig att sova genom.
Taito Milestones släpptes den 15 april 2022 på Nintendo Switch, både fysiskt och digitalt. Prislappen är densamma, cirka 400 kronor. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
