Tales of Arise Recension

Tales of Arise är ett suveränt japanskt rollspel och en fantastik nystart för serien. Det bär med sig de bästa egenskaperna av riktigt bra rollspel: intressanta karaktärer, stabil stridsmekanik och karaktärsutveckling, en värld som väcker nyfikenhet, och förmedlar en stor variation av känslor under det massiva äventyret. Tales of Arise är spelet fans väntat på.

Första gången jag såg skymten av Tales of Arise slog mitt hjärta en volt. Jag har alltid haft en svaghet för japanska rollspel med anime-stil och dramatiska berättelser. Och medan jag främst svansat efter Final Fantasy och Dragon Quest genom åren var Tales of ett av de första riktiga japanska rollspelen jag hade nöjet att lära känna. Tyvärr har inga av de moderna delarna i serien imponerat på mig, bortsett från Tales of Berseria som var riktigt badass! Vändningen kom med Tales of Arise.

Tales of Arise är inte en explicit omstart för serien, då varje del i serien är fristående. Men med tanke på det enorma hopp i grafisk kvalitet förmedlar spelet omgående next-gen känslor. Det är implicit en ny start för den 25 år långa serien. Spelet osar storbudgetproduktion! Och om Tales of Arise är måttstocken som efterföljande spel utgår från, ja då mina vänner, har serien en ljus framtid.

Två världar

Konflikt mellan två motpoler är en klassisk utgångspunkt i storslagna berättelser. Tales of Arise börjar istället långt efter en sådan konflikt, där vinnaren erövrat och underkuvat motståndaren. Rena och Dahna, två syskonplaneter med besynnerlig mytologi om varandra, är centrala för spelets utgångspunkt. Det teknologiskt överlägsna Rena har de senaste trehundra åren utnyttjat och exploaterat det underkuvade Dahna. Vår saga börjar i ett koncentrationsläger för slavar, där en mystisk man med järnmask är gnistan till ett uppror. Vid sin sida har han en förföljd kvinna som även hon har ett dunkelt förflutet.

Han är från Dahna, hon från Rena.

Två omaka individer finner sig i ett motsägelsefullt samarbete för att störta de tyranniska härskarna från Rena. Han för att frita sitt folk. Hon med en egen agenda. Men tillsammans bildar de en mäktig duett som blir kärnan i berättelsen. Alphen, mannen med järnmask, och Shionne, kvinnan med ett hemligt mål, skapar en spännande dynamik i berättelsen som pendlar genom alla känslospektrum. Trots att båda har kulturellt bagage med sig och Alphen bär på ett kollektivt lidande, har båda sympatiska stunder som sakta överbryggar det sociala och politiska avståndet mellan dem.

Tales of Arise är en episk berättelse som inte skyr från att visa upp de fruktansvärda hemskheter folket från Dahna får genomlida. Detta mörker är däremot inte ett spektakel som forcerar spelaren – även om det naturligtvis väcker avsky – utan fungerar många gånger som exempel på maktspel som går galet över styr och där ett folkslag som anses mindre värt blir offer. Eller i värsta fall utsätts för industriellt folkmord. Uppenbarelserna hjältarna når genom äventyret sporrar dem och dig som spelar att se den här konflikten löst.

Två stjärnor

Alphen och Shionne kantas av en grupp osannolika hjältar som ansluter sig till deras korståg. Och även om samtliga är välskrivna och intressanta är Alphen och Shionne stjärnorna i berättelsen. Deras interaktioner och personligheter sväller i förhållande till de andra, både vad det gäller tid på scen men framförallt i framträdande. Att se deras relation utvecklas och utmanas av yttre faktorer är engagerande. Vad jag gillar bäst däremot är att de har dimensioner under sina typiska arketyper som gör dem mer mänskliga än gemene animefigurer.

Alphen är hjältemodig, godhjärtad och ibland lite puckad. En i grunden sympatisk snubbe. Men vad som imponerar mig är att han har den för manliga hjältar ovanliga förmågan att ångra sina utspel och raseriutbrott. Han är visar förståelse och empati där andra hjältar hade ryckt på axlarna och fortsatt med sina “hjältedåd.” Alphen är en av väldigt få manliga hjältar jag tål att tycka om! Shionne är mycket svårare att prata om men är så mycket mer än den arroganta biatch hon beter sig som. Ge henne en chans bara.

Recensionen

Denna Tales of Arise recension utfördes på Playstation 5 via en generös kod från Bandai Namco Nordic Entertainment. Prestandan på dagens konsoler gör Tales of Arise till en behaglig upplevelse visuellt. Spelet löper ohämmat i 60 bildrutor i sekunden på performance mode, och har lite rikare färgpalett i fidelity mode på bekostnad av en jämn prestanda. Inte en enda bugg upptäcktes under spelningen som klockar in på omkring 60 timmar.

Hur spelet presterar på PC i förhållande till hårdvaruspecifikationerna kan inte uttryckas i denna recension. Inte heller prestandan på föregående generations konsoler. Räkna däremot inte med en frekvens högre än 30 rutor i sekunden.

Levande målning

Tales of Arise är fullständigt urläckert! Bandai Namco säljer in det som en funktion och kallar det “atmospheric shader.” Oavsett vad det heter ger det Arise en vacker yta som får texturerna att se ut som akvarellmålningar. Och till min vetskap är det inte något visuellt trick i görningen heller, utan en grafisk form som genomsyrar spelet i sin helhet. Jag tycker inte om att bedöma ett spels grafik. Såtillvida det inte ramar in spelet i sin helhet som i Tales of Arise. Grafiken är konsekvent och framhäver alla aspekter av den visuella upplevelsen. Från panoramautsikter, detaljer i miljön, magiska effekter som exploderar på rutan och känslofyllda ögonblick hos karaktärerna.

Stilen är väl genomtänkt. Det förmedlar lummig grönska, aggressiva brandgula nyanser och kyliga toner. Tales of Arise har en stor variation av miljöer och alla drar nytta av paletten. Detta utan att skära sig mot karaktärernas moderna anime-look. Tvärtom! De behagliga färgerna skänker liv till skådespelet – särskilt karaktärernas ögon som är ypperligt animerade. Aldrig tidigare har ett Tales of-spel förmedlat känslor så tydligt.

Vi får inte glömma musiken! Motoi Sakuraba har komponerat ett varierat och starkt arrangemang. Orkestern som framför hans kompositioner ger kraft till spelet. Musiken varvar lugna toner med pompösa stycken där både starka blåsinstrument och mjuka stråkar får träda fram. Soundtracket för Tales of Arise är en riktigt stämningshöjare! Särskilt stridsmusiken har en tendens att infektera hjärnan och gå på repeat – vilket är perfekt för de stunder du grindar ett par levels eller samlar resurser. Bortsett från ett par stunder där vissa stycken dröjer sig kvar och invaderar fel känslospektrum, vilket mer är bristande disposition än dålig musik, är balansen mellan låtarna väl avvägd. Har du en fläskig stereo eller ett par bra hörlurar kommer musiken skänka dig njutning – men du får tyvärr stå ut med tjattret karaktärerna häver ur sig när de anfaller.

Snabb, spektakulär strid

Tales of-spelen har alltid haft en mer aktiv stridsmekanik än andra traditionella japanska rollspel som lutar åt turordningsbaserad kamp. Tales of Arise anammar seriens aktiva strider och skruvar upp dem till elva. Bataljer är spektakulära, intensiva och engagerande, med explosiva specialattacker och långa combos. Ibland påminner striderna till och med om fightingspel!

Varning för nästa sektion som kan framstå lite träig. Som furu.

Tales of Arise låter dig styra en karaktär, från början Alphen, men sedan kan du välja vem du vill kontrollera. Övriga karaktärer går på autopilot och kan justeras med taktiska beteenden vars parametrar går att finjustera för att passa din spelstil. I din arsenal har du Artes och Mystic Artes, vilket på lekmansspråk krasst kan översättas till specialattacker och magier. Dessa använder du tillsammans med vanliga attacker för att kedja combos, jonglera med motståndaren och öka din skada. Artes och Mystic Artes har en stor variation av effekter och funktioner, där vissa synergierna bättre än andra, och somliga är mer effektiva mot särskilda fiender. Attackerna förbrukar en mätare som fylls på när du tar en kort paus, och kan både utökas och återhämtas snabbare med olika upplåsningsbara egenskaper.

Boostade till tusen

Vidare har varje hjälte en Boost Attack som du kan aktivera manuellt när den är laddad. Dessa låter dig angripa fiender med olika effekter för att bädda dem för uppföljningsattacker. Det kan handla om att bryta skölden på en bepansrad fiende, skjuta ner flygande fiender eller stoppa motståndares besvärjelser. Boost Attacks ger dig sten-sax-påse-lösningar på fiender och gjuter striderna med en strategisk ägg. Dessa är väsentliga mot bossar och på högre svårighetsgrader.

Utöver detta kan två karaktärer gå ihop för att leverera en Boost Strike: flashiga attacker som oftast ödelägger motståndarna när de är nära döden. Boost Strikes fungerar som finishers i andra spel. Du måste däremot agera fort och aktivera dem inom en kort tidsram för att dra nytta av de massiva attackerna. Och tro mig, du tröttnar aldrig på de häftiga sekvenserna som inleder attackerna. Min favorit är när krigaren Kisara klyver motståndarna med ett enormt kristallsvärd som Dohalim frammanar.

Slutligen kan hjältarna träda in i ett tillstånd kallat Over Drive som fungerar ungefär som det låter. De blir tillfälligt övermäktiga! Fast grädden på moset är möjligheten att aktivera karaktärens unika Mystic Arte: en spektakulär attack som gör massiv skada om motståndaren mot förmodan skulle överleva.

Mjuk inlärning av robusta system

Utöver alla specifika stridsfunktioner kan vi lägga till att varje karaktär fungerar olika i strid, att du har möjligheten att undvika attacker, parera och göra motanfall. Samt att spelet har ett karaktärsutvecklingssystem som låter dig utveckla hjältarna i olika riktningar. Att du kan crafta vapen och smycken som ger dig möjlighet att skräddarsy hjältarnas egenskaper. Och kan klä dem i fåniga accessoarer och dräkter. Tales of Arise har ett otroligt robust system för strid och karaktärsutveckling.

När du tittar på alla system är det lätt att bli överväldigad, men till skillnad från mig gör Tales of Arise ett fenomenalt jobb med att gradvis introducera dig för varje aspekt av spelet. Du får dessutom möjlighet att prova viktiga funktioner som Boost Attacks eller karaktärernas unika spelstilar innan du släpps lös i vildmarken. Därefter hinner du vänja dig vid de nya verktygen innan de blir nödvändigt att nyttja funktionerna. Det är en behaglig utvecklingskurva som inte tar död på nöjet.

Någon för alla

En viktig behållning i Tales of Arise och som är lätt att missa är den distinkta variationen mellan karaktärerna. Deras olika förmågor och funktioner ger utrymme för dig att hitta din spelstil. Alphen är en stark all-round krigare, Shionne blandar precisionsskytte och magiska besvärjelser (bland annat healing), Rinwell är en ren magiker och har starka besvärjelser som behöver förberedas. I kontrast är Law en snabb och intim fighter som gör mer skada desto längre combo han gör, vilket passar DPS-älskare. Dohalim är en smidig kämpe som har starka luftburna attacker och som gör mer skada när han undviker anfall. Slutligen är Kisara gruppens tank och har många understödjande egenskaper som kompletteras av tunga slag som stärks när hon blockerar fiendens slag.

Utanför strid kan du slå läger med gruppen för att återhämta hälsa och magiska krafter. Vid lägerelden kan du laga mat för starka, tillfälliga effekter (bland annat kan du äta mat som buffar dina chanserna att hitta sällsynta resurser, perfekt för grinding, eller rätter som återhämtar hälsa mellan striderna, vilket är behändigt i utmanande grottor). Du kan också se dialoger du missat eller interagera med dina kamrater för att bygga på deras relationer. Dessa interaktioner är värdefulla om du vill lära känna dina hjältar bättre – vissa är till och med sjukt roliga!

Tales of Arise, Bandai Namco 2021.
Fr vänster: Kisara, Dohalim, Shionne, Alphen, Law, Rinwell. Bandai Namco 2021.

Några sidouppdrag från perfektion

Trots Tales of Arise briljans har spelet naturligtvis ett par brister. Det glädjer mig att dess tillkortakommanden inte tynger ner spelet alltför mycket. Däremot är de tillräckligt närvarande och behöver belysas.

Först ut är punkten som nästan inget spel lyckas med: sidouppdragen. Tales of Arise lider av de klassiska hämta-döda-uppdragen som inte fyller någon annan funktion annat än att fylla dina fickor med guldmynt och lite extra erfarenhetspoäng. Den mest värdefulla belöningen och anledningen till att jag besvärar mig med sidouppdragen är klumpsumman av SP (används för att låsa upp nya färdigheter hos karaktärerna). Utöver det är sysslorna tråkiga och enformiga. Undantaget är alla möten med den vandrande gourmanden som får dig att laga mat åt honom. De skänker i alla fall lite komik och bra recept att använda på dina äventyr.

En annan halvdan funktion är bondgården du får tillgång till en bit in i spelet. Där kan du föda upp boskap som du kvitterar i utbyte mot kött och andra animaliska produkter. Här kastar spelet tyvärr bort en potentiell trevlig sidoaktivitet. Men mekaniken är så enkel och livlös att det inte känns lönt att spendera tid med det. Det går varken att kela med djuren på gården, ge dem namn eller inreda ladan. Det enda du gör är att välja djur baserat på önskad råvara och foder efter hur fort djuren ger avkastning. Du behöver inte ens besöka din gård för att driva den, utan kan göra alla nödvändiga val genom en meny. För mig som är emot djurplågeri är det dessutom trist att det inte går att driva gården på ett mer harmoniskt sätt. Det verkar inte ens möjligt att odla rovor eller sädesslag för en vegetariansk livsstil.

Skärt hårklyveri

Mindre tillkortakommanden är den tunna fiendevariationen som mestadels består av färgvariationer av samma modeller. Då strider tack och lov är väldigt underhållande är detta inget som direkt stör mig, men det kan stundvis få grottorna att kännas enformiga. Vid ett tillfälle blev jag överraskad av en miniboss som invaderade mig i en vanlig strid och förvandlade min grind till en kamp för överlevnad. Detta var något jag hade velat se mer av!

En sista punkt för gnäll är utformningen av miljöerna. Majoriteten av omgivningarna består av linjära banor som inte erbjuder särskilt mycket för utforskaren i mig. De flesta regioner huserar en eller ett par partier som är lite större och har förgreningar som leder till skattkistor. Men det är främst spelets grottor som bjuder på klassisk spelunking. Tyvärr dröjer det för länge mellan varje att tempot kan bli lidande. Enligt mig hade spelet mått bättre av ett par fristående, frivilliga grottor vid sidan av.

Japanskt rollspel när det är som bäst

Med allt det sagt är Tales of Arise fortfarande ett suveränt rollspel som fans av animedoftande tevespel kommer att tycka om. Nyfikna nykomlingar behöver inte frukta spelets system då inlärningskurvan är val avvägd plus att svårighetsgraden går att justera.

Bandai Namco har verkligen lyckats konstruera ett underhållande äventyr och en spännande berättelse, med välfungerande system och otroligt vacker värld. Tales of Arise har engagerat mig till den grad att jag nästan vuxit fast i soffan. Från den gripande dynamiken mellan karaktärerna och kulturerna som omger dem, till stridssystemet och karaktärsutvecklingen. Tales of Arise är ett rakt genom grymt spel.

När jag funderar på hur jag bäst kan sammanfatta mina positiva intryck av Tales of Arise återvänder jag ständigt till en känsla: att oupphörligen känna mig dragen till en värld bortom vår egen, där en storslagen berättelse breder ut sig framför mig, med karaktärer jag är intresserad av och som ställs inför utmaningar jag kan ha medlidande för.

Tales of Arise är inte ett perfekt spel, men det är ett mycket, mycket, mycket bra sådant.

Summering
Tales of Arise är något av en omstart för Bandai Namcos anrika rollspelsserie, som trots många spännande berättelser inte utvecklats särskilt mycket de senaste generationerna. Tales of Arise ändrar på det med en nyare grafikmotor, otroligt snygg visuell stil, intensiva strider, rolig karaktärsutveckling och en dramatisk berättelse med mänskliga relationer. Det här rollspelet imponerar starkt och håller mig engagerad trots enstaka svagheter och ett par mediokra system vi hade kunnat vara utan. Tales of Arise är ett av de bästa japanska rollspelen i närminnet och något jag rekommenderar starkt!
Bra
  • Intensiva och engagerande strider med stabil mekanik och system i grunden.
  • Unik och vacker grafisk stil som ständigt trollbinder.
  • Karaktärernas relationer och dynamik som driver berättelsen framåt.
  • Musiken är välkomponerad och en fröjd för öronen.
Sämre
  • Fiendevariationen är lite väl snål på sina håll.
  • Sidouppdragen är tråkiga.
  • Bondgårdsmekaniken hade kunnat vara med intressant.
9
Grymt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.