The Last Guardian – Recension

The Last Guardian är, precis som sina föregångare, en berättelse som ska upplevas och tas del av. En berättelse om vänskap som berör hela vägen in i själen. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, men jag är evigt tacksam för att jag har fått tagit del av en liten pojke och hans annorlunda underbara väns resa.

Mitt första Team ICO-spel var Shadow of the Colossus. Min kusin tipsade mig om det och hans känsla för annorlunda och bra spel har inte svikit mig. Jag låg hemma med ett ryggskott som får pepparkaksgubbars flexibilitet att framstå som shaolinmästare i jämförelse. Eftersom jag låt helt statiskt i soffan, hög på smärtstillande tyckte jag att det vore läge att spela något nytt. Jag blev omedelbart kär i spelet. När jag når slutet och måste skiljas från min följeslagare hugger det till i hjärtat. Jag kämpar vidare och återvänder till slut till templet. Allt som händer efteråt får mig att känna en sådan hjälplös ångest. När ”Sunlit Earth” spelar i slutsekvensen känner jag att gråten är nära. Det är så obeskrivligt vackert och trots det sorgliga som hände inte långt innan slutar det vackert. Vemodigt, men vackert.

Några år senare hade jag flyttat till Oslo, där jag bodde med min flickvän och fyra tjejkompisar till henne. Två av den var städnarkomaner, så dammsugaren gick varm varannan dag – golv, lister, gardiner – allt som kan dammsugas. Hade jag varit en hund eller katt hade jag förmodligen kastat mig ut genom fönstret efter ett par dagar. Eller lagts in på psykiatrisk anstalt. Jag hittade en kopia av ICO när jag var ute och letade spel och bestämde mig omedelbart att spela det. Vi hade endast en TV i kollektivet, så jag var tvungen att samsas med de andra. När jag väl spelade spelet drogs jag dock in i en annan värld. Precis som Shadow of the Colossus (som släpptes efter ICO) hade spelet en fantastisk relation att måla berättelsen med. När jag väl kom till slutet av spelet och såg de sista scenerna dammsög de i vanlig ordning. Full jävla oväsen, men jag brydde mig inte. Jag var så berörd av den hjärtkrossande slutscenen. Till ljudet av en bullrande dammsugare sitter jag och gråter till ett av de sorgligaste sluten ett spel någonsin haft.

Detta är början på ytterligare en underbar vänskap som du onekligen kommer dras in i emotionellt.

Vad vi alla har väntat på

När jag äntligen – ÄNTLIGEN – får spela det tredje spelet från en av mina absoluta favoritutvecklare (jag har en tavla på Fumito Ueda hemma) är jag eld och lågor, men ändå återhållsam med förväntningarna. Att spelet har dragit ut på tiden kan göra den mest entusiastiske fanboy skeptisk och jag är inget undantag där. När jag väl startar upp spelet ser jag att den karaktäristiska estetiken är kvar. Ser utdaterad ut emellanåt, men det är inget som stör spelet ur ett estetiskt perspektiv. Det är precis det här vi ville ha när det kommer till färger, ljussättning och atmosfär. Innan jag drar igång mitt hejdlösa prisande av The Lost Guardian vill jag gå igenom spelets absolut största brist först – kontrollen och kameran.

Trasigt på ett så onödigt sätt

Ibland är du beroende av att Trico räddar livet på dig, men det betyder inte att han kommer göra det pga en alltför bångstyrig AI och kontroll.

Kontrollen. Åh jösses, den infernaliska, sadistiska kontrollen. Jag kan förstå deras avsikt med den, att pojken du spelar som ska röra sig sömlöst och naturligt, precis som i Shadow of the Colossus. Tyvärr offras gameplay totalt när kontrollen inte är tillräckligt responsiv. Det var t.o.m. bättre i Shadow of the Colossus vill jag minnas. Kontrollen tillsammans med en kamera som får Dark Souls och Bloodborne att framstå som nästintill perfekta känns inte heller lovande och tyvärr förstörde det otroligt mycket av inlevelsen de första timmarna för mig. Om vi gav separata betyg skulle jag ge kontrollen ett minus. Den känns trasig och väldigt långt från perfekt, för att inte tala om utdaterad, men trots detta vänjer vi oss vid de kontroller vi får. Tillsammans med en bångstyrig kamera blir det lätt frustrerande när du och Trico, din hundfågelkompis, står och trängs på en liten yta. För att toppa av det är Tricos AI på den nivå att en många gånger blir lite förbannad på att han inte hoppar och går dit en vill. För ett spel som släpps idag tycker jag att AI och kontroll kunde ha hållit en mycket högre standard.

En bit av den genuina känslan är borta

Musiken är inte dålig. Den är inte ens medioker. Den är fin, men det är inte samma sagoliknande mystik som ICO och Shadow of the Colossus gav oss. Det sistnämnda hade en del riktigt framhävda, storslagna låtar under striderna med kolosserna, men med tanke på spelets uppbyggnad passade det alldeles ypperligt. I The Lost Guardian får vi musik lite då och då och den känns inte lika mystisk som tidigare. Det kanske var lite förväntningar som jag inte kunde släppa, men för mig sticker det här spelet ut med den mer alldagliga musiken. Det finns ett par gånger då den träffar mitt i prick, men tyvärr har de försökt kasta in för mycket musik för att behålla den där mystiska känslan vi har vant oss vid.

Rolig spelmekanik

Tricos ögon skiftar färg beroende på hans humör. Om det inte är de där mörka, vänliga hundögonen som tittar på dig är det troligen något du behöver göra.

Som pojken kommer du kunna ta dig fram på egen hand eller med hjälp av Trico. Det märks att Team ICO har återanvänt element från sina tidigare spel. Eskortmekaniken från ICO återkommer då du kan be Trico göra vissa saker och lotsa honom åt rätt håll. Klättrandet från Shadow of the Colossus kommer tillbaka, både vad gäller miljöerna och på själva Trico. Du får bära runt på saker, knuffa, dra och flytta föremål i sann pusselanda och allt skulle kännas väldigt naturligt, om det inte vore för kontrollen.

Tricos ögon skiftar även i färg, beroende vad hen vill. Om ögonen är gröna är allt som det ska, då är Trico på sitt vänliga myshumör. Om ögonen är vita eller gula är hen distraherad av något. Detta kan vara ett bra sätt att snappa upp ledtrådar på hur du ska ta dig vidare. Om ögonen är rosa är det dock inte lika roligt. Då är Trico mer primal och det kan vara en bra idé att hålla avståndet. Detta går givetvis att lösa på något vis. Ögonfärgen ger ledtrådar om vad du behöver göra härnäst och eftersom Trico inte kan kommunicera med pojken på annat sätt än kroppsspråk är det viktigt att hålla ögonen öppna på det. Ibland kan hen grymta och fnysa, med blicken fäst någonstans. Det är också en bra indikation på vart du är på väg.

Språket är sig likt

Som i tidigare två titlar håller sig The Last Guardian till ett påhittat språk. Detta bidrar otroligt mycket till att skapa en trovärdig, fantasivärld. Det är inte engelska bara för att, utan ett genuint, främmande språk som gör att alla som spelar det får ta till sig det under samma föruytsättningar. Givetvis finns det undertexter som hjälper till att berätta historien om pojken och Trico. Det intressanta är att narrativet sköts av pojken, fast när denne är en gammal man. Jag gillar upplägget, men samtidigt får jag samma känsla som musiken gav mig – det blir för mycket. Jag tyckte om det sällsamma, tysta, atmosfäriska som ICO och Shadow of the Colossus erbjöd. Här pratas det desto mer. Detta är dock en ganska trivial detalj, men jag reagerar ändå på det. Hela spelet är med andra ord en återberättelse av vad som hänt och vi får följa berättelsen genom pojken.

Det viktigaste finns där

Deras vänskap växer sig starkare och när pojken måste mata Trico för att hen är alldeles för svag och sårad gör det ont inombords att se vår fågelhundvän ligga och se så sargad ut.

Storyn. Berättelsen. Som ni redan läst i min lilla inledning så har både ICO och Shadow of the Colossus otroligt känslomässiga och berörande berättelser. Det skulle inte vara möjligt om inte spelen, i sin subtila återhållsamhet, byggde upp relationerna och skapade en otroligt genuin vänskap mellan de olika karaktärerna. The Last Guardian är inte annorlunda på den punkten och det är den i särklass viktigaste punkten när det kommer till de här spelen.

Du vaknar upp på ett främmande ställe och det första du ser är den griffonliknande jättevarelsen som kallas Trico. Pojken kryper förskräckt tillbaka av rädsla. Strax efteråt märker han att han har en massa märkliga symboler över kroppen. Vad han gör där, med en av de människoätande bestarna, med kroppen täckt att mystiska symboler kommer få sin förklaring på vägen.

Efter att storyn dragit igång tar det lite tid innan du får mer av storyn och personligen tappade jag känslan lite på vägen. Trots att miljöerna och atmosfären gjorde ett bra jobb att hålla kvar mig i vibben tappade det lite. Det gick dock över ganska snabbt när jag får nästa filmsekvens och allt blir omedelbart väldigt spännande. På en gång är jag tillbaka i storyn igen och min nyfikenhet har direkt skjutit i höjden.

Mitt hjärta går sönder

Allteftersom spelet fortskrider kommer pojken och Trico varandra närmare, vilket är otroligt rörande att se. När pojken är medvetslös sitter Trico varsamt och buffar på honom för att få honom att vakna. Han gnyr oroligt och vill bara att hans lilla nyfunna vän ska öppna ögonen igen. En annan gång försöker pojken mata den utmattade och svårt skadade Trico. Det är så ömt och vackert och jag blir påmind om varför jag inte behöver vara orolig när jag spelar ett Team ICO-spel. Ju längre in jag kommer i spelet desto mer ömhet får jag se mellan de två. De har blivit lika goda vänner som Ico och Yorda, Wanderer och Agro, och vi känner det när vi spelar.

När jag väl når slutet av spelet sitter jag med en klump i halsen. Trico gör en sista kraftansträngning för att hjälpa pojken och det som följer krossade mitt hjärta. Det är en slutscen som utan problem mäter sig med den hjärtskärande förtvivlan jag kände i slutet av ICO. Innan slutscenen är över gråter jag redan. Det är så knäckande vackert, så sorgligt. Utgången på det hela är det absolut sista jag ville se och det är enbart för att relationen mellan pojken och Trico har blivit så stark och äkta.

Läs mer om vår betygskala >>

Bra
  • Berättandet är lika vackert som tidigare
  • En vacker och mystisk värld
  • Relationen mellan pojken och Trico
Sämre
  • Horribel kontroll
  • Nästan lika horribel kamera
  • Trico är lite väl bångstyrig emellanåt
9
Grymt
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.