Minnet är konstigt ibland. Jag vet att jag spelade The Legend of Zelda: Link’s Awakening som barn. Jag känner igen mig i det mesta när jag nu sätter mig med nyutgåvan till Switch. Vad jag däremot inte kan förstå är varför jag minns vissa delar i svartvitt och andra i färg. Jag har spelat igenom alla Zelda-spel som någonsin släppts och min första tanke är att jag blandar ihop olika titlar med varandra. Sen inser jag att faktiskt har spelat Link’s Awakening både i svartvitt och färg. Spelet släpptes nämligen till Game Boy 1993 och kom i en DX-utgåva till Game Boy Color sex år senare. Nu är det alltså dags att för tredje gången bege oss till ön Koholint och där försöka väcka Vindfisken.
The Legend of Zelda: Link’s Awakening är det fjärde äventyret med Link i huvudrollen. Vår grönklädde hjälte har givit sig ut på havet mot okänd destination när ett oväder överraskar honom. Båten förliser och Link spolas iland på Koholint där han träffar flickan Marin och hennes far Tarin (en herre som förövrigt är mycket lik Mario). Enda sättet att lämna ön är att samla ihop åtta försvunna instrument och väcka Vindfisken som slumrar i ett enormt ägg. Men är allt verkligen vad det ser ut att vara?
Allt är sig likt
Link’s Awakening är ett klassiskt Zelda-äventyr med en struktur som vi genom åren lärt oss att älska. Spelet var det första som utspelade sig utanför Hyrule, men Koholint är inte helt olikt Hyrule i sin uppbyggnad. Här finns rofyllda byar, en kyrkogård, ett slott, en förtrollad skog, berg och sjöar. Ön är relativt begränsad i sin storlek, men den gömmer å andra sidan en rad mer eller mindre väl dolda hemligheter. Fienderna känns nästan alla igen från föregångarna och de olika pusslen har alla välbekant logik. Kort sagt, du lär känna igen dig.
Originalutgåvan till Game Boy hade av förklarliga skäl många begränsningar när det kom till grafik, men även i ljud och kontroller. Nintendos första bärbara konsol hade utöver styrkorset endast två knappar och alla föremål fick snällt dela plats på någon av dessa. Det innebar att du inte kunde bära både svärd och sköld samtidigt som du ville hoppa eller springa. Nintendo Switch är som bekant en betydligt med versatil konsol, vilket har medfört att kontrollschemat är mer lätthanterligt. Skölden är numera knuten till R-knappen på Switchens ovansida, vilket innebär att den snabbt kan dras fram oavsett vilka övriga föremål du är utrustad med just för tillfället. Svärdet svingas med B-knappen och behöver således inte dela plats med bomber, pilbågar och annat krimskrams.
En annan förändring som i min bok inte är lika lyckad är den omdanade vyn. Tidigare sågs hela spelplanen näst intill rakt uppifrån. I Switch-versionen ser vi istället allt med lite mer vinkel, vilket gör att Link ibland försvinner in bakom bergväggar och hus. Vyn förändras något när vår hjälte når ett mer dolt område, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag kanske missar något som är gömt bakom en vägg eller liknande. Jag vill ju trots allt se vart jag gräver när jag letar efter mina hett eftertraktade snäckskal.
Kört fast? Ring Ulrira!
Nintendo har som sagt jobbat om precis allt i Link’s Awakening, men utan att förändra spelets kärna. Karta, pussel och grottor är exakta kopior av det första spelet, om än med rejält omarbetad, modern grafik och ett soundtrack som kan få vilken nostalgiker som helst att fälla en glädjetår.
Strukturen i Link’s Awakening är så klassiskt Zelda-lik som det bara går. Inledningsvis når du endast en begränsad del av kartan, men allt eftersom du klarar av grottorna och lägger beslag på de olika unika föremålen blir spelvärlden mer tillgänglig. Ett exempel kan vara stenar som blockerar vägen. De kan inte flyttas förrän du letat reda på ett armband som ger dig styrka. Spelet är hela tiden precis lagom klurigt. Du fastnar sällan långa stunder vid ett problem innan lösningen uppenbarar sig. Skulle du ändå köra fast är det bara att slå en signal till Ulrira från någon av Koholints många telefonbås. Han ger alltid konkreta tips på hur du tar dig vidare.
En detalj jag hade glömt, eller kanske snarare förträngt, är hur oblygt Nintendo flirtar med Mario-spelen i Link’s Awakening. Alla grottor har delar där Link tvingas ta sig fram i sidscrollande områden som är överösta med Goombas, Piranha Plants och andra fiender som hör hemma i ett helt annat speluniversum. Visst, jag kan köpa att man gömmer små hemligheter som flirtar med andra spel, men jag har lite svårt när de blandas så hämningslöst. Å andra sidan var det så Link’s Awakening var 1993 och Nintendo skall ha en eloge för att de valt att vara så trogna originalet.
Visst finns det en del, om än få nyheter i Link’s Awakening. För och främst har man valt att behålla den berömda Color Dungeon som var ett tillskott till Game Boy Color-utgåvan från 1999. I Switch-utgåvan får vi träffa dödgrävaren Dampé som vi lärt känna i flera senare spel i serien. Den här gången har han bytt yrke till grott-ingenjör och i hans skjul kan vi designa egna grottor, alla baserade på de grottor Link redan klarat av. Ju längre in i spelet vi kommer, desto större och mer komplexa grottor kan byggas. Det är ett kul inslag som egentligen inte tillför något till historien, men när du spelat igenom det relativt korta äventyret kan du alltid besöka Dampé för att bygga egna, mer eller mindre utmanande grottor.
Jag vill ha mer!
Nintendo har en fan base som är få företag förunnat. De vet att oavsett vilket spel de ger ut så kommer det att sälja om Mario eller Link har huvudrollen. Men det betyder inte att de negligerar sina fans. Link’s Awakening är smakfullt återgivet in i minsta detalj. Allt som gjorde att vi förälskade oss i spelet under tidigt 90-tal finns bevarat. Och tro det eller ej, men det håller fortfarande. För en yngre generation känns det som ett helt nytt och helt fantastiskt äventyrsspel. För oss äldre är det en underbar nostalgitripp. Den balansgången är svår att bemästra, men Nintendo gör det på ett storstilat sätt.
Behöver jag säga att jag gillar Nintendos sätt att ta ett omtag på sina klassiska titlar? Företaget har varit med så pass länge nu att målgruppen sträcker sig över flera generationer. Spelare som förälskade sig i Zelda- och Mario-spelen som barn har nu egna barn som själva upptäcker storheten i Nintendos spelkatalog. Link’s Awakening är ett ypperligt exempel på när remakes är som bäst. Spelet är helt och hållet troget originalet. De få nyheterna, så som Dampés skjul, förändrar inte historien på något sätt. Precis som jag vill ha det. Det finns många fler spel i serien som förtjänar nya utgåvor av samma kvalitet. Då tänker jag kanske främst på min absoluta favorit A Link to the Past eller de ofta bortglömda juvelerna Oracle of Seasons och Oracle of Ages. Nintendo, hör min bön!
