The Outer Worlds Recension (PS4)

The Outer Worlds är ett science fiction-rollspel som slukar dig med bra manus, djupa karaktärsporträtt och spännande interaktioner. Men rent spelmekaniskt står det och trampar i 2010.

I kölvattnet från Fallout 76 och Anthem anländer Obsidian Entertainment som en rollspelens profet och i dess hand håller de i The Outer Worlds. “Tack, tack så mycket,” var det enda jag kunde säga i flera veckor. “Tack för att Ni ger oss detta mästerverk.” I dag har den initiala förälskelsen lagt sig och jag ser inte längre en gudomlig gåva, utan bara ett skitbra spel som kommer försvinna i glömska.

Mot stjärnorna och vidare

The Outer Worlds utspelar sig i Halcyon, ett solsystem långt borta från Jorden i utkanten av den koloniserade galaxen. Systemet är objekt för utvecklingssatsningar av stora företag och en kapitalistisk dystopi har vuxit fram i skuggan av nedskärningar och misslyckade affärer. När du sätter fot i kolonin, efter att ha sovit i över sjuttio år på ett förlist koloniskepp, har flera generationer hunnit växa upp på kolonin, fostrade i en diktatorisk kapitalism som föder ett samhälle av trälar. Företagsslogans och produktbeskrivningar har ersatt kallprat och anställningsförmåner som toalettbesök på arbetstid är livsmål den vanliga arbetaren eftersträvar.

Upp dyker du och kan välja att kuva dig under bolagens stora känga, ta upp kampen som en slags facklig legosoldat, eller bara fucka upp för allt och alla. Valet är ditt. Det fina med Obsidian Entertainments manus är att inget i The Outer Worlds är svart eller vitt, även om storföretagen till en början antar skepnaden av en ondska lika svart som Sauron själv. Därav är nyanserna många och det är inte alltid lätt att fatta beslut när du vet vad konsekvenserna innefattar. Och även när resultatet av dina handlingar inte omedelbart kommer för att bita dig i baken, är de inblandade karaktärerna oftast mänskliga nog att du är villig att bända på moralen.

I början framstår The Outer Worlds kapitalistiska dystopi som en pastisch på vårt samhälle, sakta men säkert kryper däremot allvaret fram. Mycket tack vare de välskrivna dialogerna och stämningsbyggande detaljerna i berättelsen blir The Outer Worlds sin egna lilla verklighet. Och ett mardrömsscenario för oss. Med det sagt finns det ingen risk för depression när du spelar The Outer Worlds då Obsidian har packat det fullt med humor.

Ut ur frysen och på grillen

Har du spelat Fallout: New Vegas vet du ungefär vad du kan förvänta dig av The Outer Worlds spelmekanik. Du skapar en karaktär med hjälp av diverse ansiktsinställningar och ett smörgåsbord av färdigheter. Medan ditt utseende inte spelar någon roll gör dina färdigheter det. Indelade i kategorier och med specifika inriktningar är färdigheterna både användbara i strid, utforskande och dialoger. Du får dessutom välja attribut som styrka och intelligens som blir din karaktärs grovhuggna potential. Slutligen väljer du en yrkesbakgrund som ger dig en anspråkslös bonus.

Färdigheterna har trösklar som när de uppnås ger specifika procentökningar till egenskaper som till exempel kritisk skada och reparationskostnader. Vid varje level upp tilldelar du poäng i färdigheterna och varannan level får du en perk att lägga ut på starkare egenskaper. Dessa inkluderar till exempel ökad bärförmåga, mer hälsopoäng och så vidare. Under äventyrets gång erbjuder spelet dig kontextbaserade nackdelar i utbyte mot en extra perk. Jag fick drogmissbruk då jag ofta använde den medicinska inhalatorn (The Outer Worlds motsvarighet till healing potion) och blir tvungen att ta medicin mellan varven för att inte få abstinensbesvär. Det är frivilligt att ta nackdelar.

The Outer Worlds beter sig (tyvärr) som ett typiskt Bethesdaspel. Du rör dig i ett förstapersonsperspektiv, interagerar med karaktärer i statiska dialoger med svarsalternativ, skjuter fiender och hanterar ett konstant fullt inventory. Dialogerna har vanligtvis två till tre svarsalternativ, striden går att tillfälligt stanna upp med ett V.A.T.S-liknande system kallat Tactical Time Dilation. Vapenkänslan är medelmåttig och den artificiella intelligensen korkad. Med andra ord: inget nytt.

Åh, mina vänner

Styrkan i The Outer Worlds ligger som ni kanske gissat i spelets berättelse och karaktärer. Tack vare ett finurligt skrivet manus och gestaltande röstskådespel är interaktionerna med spelets många personligheter ett rent nöje. Majoriteten av tiden spenderar du i dessa konversationer. Om du inte aktivt söker konflikt kan du komma undan med förvånansvärt lite action. Med tanke på att känslan i skjutvapnen är medelmåttig som bäst är det heller ingen förlust.

Min BFF Parvati (bild fångad på Playstation 4).

Karaktärer känns unika och minnesvärda, särskilt de kompanjoner du rekryterar som alla bortsett från en sanitetsrobot har spännande personligheter och historier att dela. Även karaktärer som enbart är inblandad i sidouppdrag kommer till liv i roliga och engagerande konversationer. Obsidian Entertainment har inte bara skapat socialt unika karaktärer, utan även gett dem matchande visuella personligheter som får dem att sticka ut.

Nej du kan inte ha sexuella relationer med dina kompanjoner i The Outer Worlds. Det är ett faktum som både är befriande och förfärligt på samma gång. Jag applåderar beslutet att ta avstånd från relationsbygge i syfte att komma innanför byxorna på dina medhjälpare – låt oss inte ljuga för oss själva, det är ju främst därför vi interagerar med dem! Samtidigt sörjer jag förlusten av att inte kunna inleda en romantisk relation med min favoritkaraktär. Och samtliga av besättningsmedlemmarna i The Outer Worlds är värda att förälska sig i, av en eller annan anledning.

I strid är dina vänner tyvärr inget annat än kanonmat som uppehåller fienden medan du levererar skadan. Ofta springer de rätt in i en klunga och dör omedelbart. På grund av fattig artificiell intelligens söker de aldrig aktivt skydd trots att slagfälten är fulla med händigt utplacerade hinder. De är inte heller smarta nog att positionerar sig fördelaktigt. Du har möjlighet att bestämma ett fåtal parametrar som ramar in deras beteende och du kan få dem att hålla position eller anfalla specifika mål. Men om du låter dem löpa fritt är är de bara till besvär. Det enda som gör dem användbara är deras specialattacker som har olika fördelaktiga effekter. Men eftersom du kan modifiera dina vapen med liknande funktioner är deras existensberättigande i fältet lågt. Fienderna har för övrigt samma låga intelligensnivå.

Otillräcklig karaktärsutveckling

Det finns två sätt att bemöta The Outer Worlds rent spelmekaniskt: karaktärens färdigheter och de vapen du utrustar hen med. Det finns inga distinkta eller meningsfulla riktningar att utveckla din karaktär i. Varje level pumpar du in några poäng i färdigheter utan några märkbara effekter bortsett från att du kan passera vissa färdighetskontroller, som till exempel övertalning eller hackning. Denna passiva karaktärsutveckling beror främst på spelets tunga fokus på siffror. The Outer Worlds är ett mattespel och i mattespel är större nummer bättre. Tyvärr är nummer det tråkigaste sättet att utveckla sin karaktär.

Inte ens perksen är intressanta. Inga perks skänker unika förmågor eller talanger som ger din karaktär spännande verktyg. Allt är bara marginella ökningar på karaktärens generella duglighet. Det samma gäller spelets vapen som förutom en handfull unika experimentella vapen med skojiga effekter är enformiga. Variationen av vapen är för få och modifikationerna som kan installeras är åter igen bara procentuella nummerökningar som inte förändrar hur de fungerar. Jag anser även att skadetyperna (kinetisk, plasma, syra och elektrisk) inte är funktionella modifikationer då de bara byter ett vapens skadekategori.

Vad detta system orsakar är en karaktärsutveckling som är oengagerade och fantasilös. Varför finns det inga unika förmågor att låsa upp vid specifika färdighetsintervall, som till exempel möjligheten att hoppa längre, aktivera kraftfält, bygga vapen eller fällor? Varför är inte vapenmodifikationerna riktiga modifikationer, som till exempel målsökande granater eller klisterbomber som håller fast fienden?

Dystra dystopi

För att vara ett science fictionrollspel har The Outer Worlds väldigt starka western- och nybyggarteman i sig. Med lovord om ekonomisk framgång och ett tryggt arbetsliv skeppade företagen kolonisatörer till denna ödemark. Det syns att Halcyon är en ny värld. Husen är baracker i identiska fabriksformer med bara aningen individualiserade inredningar. Med nästan hundra års slitage har sprickorna börjat synas och ingrodd smuts tyder på ett hårt liv i galaxens gränsland. Det är stämningsfullt och naturligt.

Däremot tröttnar du efter ett tjugotal timmar. Du känner igen och kan inomhusmiljöernas layout utantill, vet var kistor och annan loot vanligtvis står, samt kioskerna där du kan lasta av dig looten. Dessutom ser mycket av inredningen precis likadant ut. Samma nikotingula väggar, ståldörrar och obäddade sovalkover. Bortsett från några få distinkta miljöer, främst överklassens polerade huvudstad Byzantium, är alla hus mer eller mindre identiska. Men dörrarna är värst. Du kommer bekanta dig med samma jävla dörr under hela spelets gång, i vartenda byggnad och farkost. Skrev man bara kontrakt med en dörrleverantör när man bestämde sig för att kolonisera ett nytt solsystem? I så fall hatar jag den dörrleverantören.

Även om det finns en logik i enhetliga kolonier i The Outer Worlds kommer du inte undan det faktum att spelet blir tröttsamt att titta på. Till råga på det utspelar sig majoriteten av utomhusmiljöerna på två planeter, så även där uppstår en grad av repetition för ögat. The Outer Worlds är dock vackert, med en härligt neondränkt färgpalett som ger spelet en visuell identitet jämfört med Bethesdas gråbruna rollspel. Däremot orkar inte Playstation 4 rendera världen till dess fulla potential och hela upplevelsen kantas av grötig och grynig upplösning.

Ett superbt rollspel att glömma

Med all den här kritiken sagd vill jag ändå uttrycka min kärlek för The Outer Worlds. Det är ett engagerande spel, med mästerligt skriven dialog och lika bra röstskådespel. Karaktärerna har mänskliga drag och komplext djup som väcker en social sida av mig som jag sedan länge dödförklarat. Den ständigt närvarande moraliska gråskalan får mig också att reflektera över valen jag gör, konsekvenserna som uppstår och mina känslor runt det. Flera gånger har jag blivit paralyserad inför ödesdigra val och suttit i uppemot trettio minuter för att låta min hjärna och mitt hjärta ha inre diskussioner. The Outer Worlds väcker politiska frågor inom mig utan att trycka det i ansiktet på mig. Och enligt mig är det en bedrift.

The Outer Worlds är ett mindre rollspel (en genomspelning tar mellan 15 och 25 timmar) med hög narrativ densitet. Vad jag menar med det är att varje uppdrag har flera infallsvinklar och tillvägagångssätt. De större uppdragen har dessutom flera lösningar som tillåter både rollspelande och kreativitet. Beroende på hur din karaktär är formad och vilka val du gör kan varje genomspelning bli drastiskt annorlunda (inom gränsen för vad som är realistiskt i ett datorspel). Tack vare manuset är det också ganska underhållande att spela om The Outer Worlds.

Men trots all dess narratologiska bravur är spelets mekanik undermålig och gammalmodig. Jag avskyr att jämföra det med Bethesdas rollspel, men de är så mekaniskt lika att det nästan är omöjligt att särskilja dem. Parat med likgiltig stridskänsla, enformiga miljöer och oinspirerad karaktärsutveckling växer ett emotionellt avstånd sakta men säkert fram. The Outer Worlds har ett rikt omspelningsvärde men jag känner inte att det är lika långlivat som till exempel Skyrim (fasiken ännu en jämförelse). The Outer Worlds är ett mycket bra rollspel som jag tyvärr tror kommer blekna med tiden. Om ett år kommer jag ha glömt vad spelet heter, men jag ångrar inte att jag spelar det i dag.

Summering
Besvikelsen från Fallout 76 och Anthem ger The Outer Worlds en fördelaktig start och är i jämförelse nästan helgonförklarat. Men bortsett från ett fantastiskt skrivet manus, med rik värld och djupa karaktärer, bryter inte The Outer Worlds någon ny mark när det kommer till spelmekanik.
Bra
  • Karaktärerna
  • Världen
  • Storyns förgreningar
Sämre
  • Karaktärsutvecklingen
  • Miljöerna
  • Striderna
7
Gillar
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.