The Seven Deadly Sins: Knights of Britannia Recension

The Seven Deadly Sins: Knights of Britannia är det senaste licensspelet från Bandai Namco som baserar sig på mangan med samma namn. Utan något direkt djup är det ett mediokert actionspel som bär med sig källmaterialets synder.

The Seven Deadly Sins är en japansk fantasymanga skriven och tecknad av Nakaba Suzuki. Serien såg sitt första avsnitt 2011 i Weekly Shōnen Magazine och har sedan dess gjorts om till en anime som idag går att se på bland annat Netflix. När alla volymer av mangan hade släpps var den 2015-års bästsäljare med över tio miljoner sålda exemplar – snäppet under One Piece. Den har alltså varit ganska populär. Nu släpps det som ett exklusivt fightingspel till Playstation 4.

Inför recensionen av The Seven Deadly Sins: Knights of Britannia så tittar jag igenom animen på Netflix. Likt den animerade serien är Knights of Britannia ytterst medelmåtta, med stereotypa karaktärer, klyschor i storyn och unken kvinnosyn (surprise!). Striderna är däremot häftiga!

Källmaterialet

Precis som animen följer Knight of Britannia den ursprungliga berättelsen från mangan. The Seven Deadly Sins var en gång mäktiga riddare som försvann spårlöst efter att de anklagats för att ha planerat en statskupp. I själva verket är det de heliga riddarna som avsatte kungen och tog över riket. The Seven Deadly Sins blir laglösa och jagas av kyrkans krigare. Elizabeth, den tredje prinsessan i kungaätten, överlever statskuppen och går under jorden för att leta rätt på The Seven Deadly Sins och rädda kungariket.

I äventyrsläget tar du kontroll över riddarna och spelar specifika och utökade strider från mangan. Mellan striderna hänger du i ledarens ölhus där du kan köpa uppgraderingar, se över utrustning och planera ditt nästa drag. Efter det förflyttar du ölhuset på världskartan för att välja uppdrag. Uppdragen utspelar sig nästan uteslutande på instängda slagfält där du ska spöa  allt motstånd.

Jätten Diane må vara slö, men hon soppar bokstavligen golvet med motståndet.

I spelets andra läge, Duel, lyser Knights of Britannia som starkast. Här kan du spela själv eller tillsammans med eller mot en kompis lokalt eller online i renodlade strider. Det är i det här läget som seriens fans förmodligen kommer spendera merparten av sin speltid. Av den anledningen är det då synd att spelläget inte innehåller några spännande matchlägen med unika regler. Du väljer kämpe, arena och matchtid. That’s it. Potentialen att skapa någonting som skakar om spelläget inom ramen för vad serien tillåter går alltså förlorad. Det hade ju varit hur kul som helst med ett Giant Mode, där alla är lika stora som jätten Diane, eller om alla kunde spela som grisar där målet var att äta så mycket matrester som möjligt (som grisen Hawke gör i serien) för att ladda upp HP innan striden börjar.

Suzuki stajl

En stor behållning med Knights of Britannia är att det emulerar Suzikis konststil bra. Fans kommer känna igen sig direkt. Stillbilderna av karaktärerna som visas under dialoger ser ut att vara hämtade direkt ur mangan. Rent grafiskt är miljöerna också fint återgivna, men tyvärr återkommer miljöerna i flera scenarion och de är dessutom relativt små. Detta är inget problem i sig när du spelar i Duel-läget som förvandlar spelet till ett fightingspel, men i äventyrsläget blir det långtråkigt.

Striderna i Knights of Britannia är överraskande fartfyllda och explosiva. Snabba combos, mäktiga specialattacker, dashes, blockeringar och förstörelsebara omgivningar blir till ett underhållande stridssystem där varje strid inte bara blir en kamp om överlevnad, utan även en möjlighet att göra så spektakulära shower som möjligt. Striderna blir uppvisningar, där häftigare slagkombinationer ger mer poäng från befolkningen – och i längden mer poäng till uppgraderingar. Det är kul att strida och framförallt ser det jäkligt häftigt ut.

Marken spricker upp och byggnader rasar när du strider.

Spelutvecklingssynden

Den första synden som Knights of Britannia gör sig skyldig till är dissonansen mellan story och gameplay. Berättelsen som förmedlas mellan striderna och genom slumpmässiga konversationer är fragmenterad och ryckt ur sitt sammanhang. Där animen och mangan bygger upp en grund för karaktärerna och världen, kör man pang på rödbetan i spelet. Istället för att förklara vad som hänt, varför de måste rädda kungariket och hur de ska gå tillväga, nöjer man sig med att i stort sätt säga vad de ska göra – spöa riddarna, save the world, kör! I äventyrsläget förstör det mycket av äventyrskänslan då du som spelare inte blir involverad i världen eller karaktärerna. Dessutom blir spelet rent ut sagt tråkigt.

Genom att ha sett på animen innan visste jag vad spelet handlade om och kunde förstå karaktärernas agendor och drivkrafter. Men spelare som inte kan källmaterialet kommer ha en svår tid att engagera sig i berättelsen. Jag tycker inte det ska behöva vara nödvändigt att ha sett animen eller läst mangan innan man börjar spela. På sätt och vis förstår jag att målgruppen till stor del inräknar seriens fans, men spelet borde också fungera som en inkörningsport till källmaterialet för de som är nya.

Dödssynden

Jag tänker inte rada upp sju brister för att matcha spelets titel, däremot är Knights of Britannias andra dödssynd föga förvånande dess ruttna kvinnosyn. I spelet är kvinnokaraktärernas exponerade kroppar det allra minsta problemet. Vad The Seven Deadly Sins förmedlar, även i animen, är föreställningen av att kvinnor är skyldiga goda män sina kroppar. När jag skriver det sådär framstår det som helt absurt men faktum är att det här är en föreställning som kvinnor tampas med dagligen och som kräver en världsomfattande reaktion som #metoo för att i överhuvudtaget synliggöras.

Snuskgubbe i pojkkropp.

Den framstående hjälten Meliodas, en till synes oskyldig pojkspoling som egentligen är en av de mäktigaste krigarna världen skådat, är den första av de sju Deadly Sins som prinsessan Elizabeth möter. Hon blir ertappad av några soldater som tänker tillfångata henne och överlämna henne till riddarordern för hängning. Meliodas räddar henne såklart och passar på att klämma henne på brösten i farten (syns i animen och mangan). Genom hela spelet återkommer detta perversa och kränkande beteende från Meliodas gentemot den timida och blyga prinsessan. Sexuella trakasserier avlöser varandra men tas aldrig på allvar utan reduceras till unken humor. Elizabeth får aldrig möjlighet att reflektera och ifrågasätta det hon utsätts för, då handlingen alltid pressas framåt. Han snor hennes trosor, värderar hennes bakdel och klämmer ytterligare lite mer på hennes bröst, utan att någonsin ställas till svars för sina handlingar. Han är ju hjälten, the good guy, då är det ju okej. Eller? Spoiler alert så växer det fram känslor mellan de två. Han är ju hjälten, såklart han ska få tjejen i slutet. De sexuella trakasserierna var ju bara för att få henne uppmärksamhet.

Bullshit som det här genomsyrar underhållningsbranschen generellt och är inget unikt för japansk media. Det lanseras och säljs som underhållning, men i själva verket förmedlar det värderingar som befäster och förstärker existerande normer. Den här typen av media är så vanlig att vi ofta bara sväljer det med hull och hår utan eftertanke. Men jag utmanar er, våga se det för vad det faktiskt är och inte vad det försöker vara.

Häftig action som kommer glömmas bort

The Seven Deadly Sins: Knights of Britannia är utan tvekan ett spel utvecklat för fans och gamers som har ett intresse i manga och anime. Dessvärre lämnar spelet inga bestående intryck. Jämfört med andra licenserade animebaserade spel som Dragon Ball FighterZ eller .hack//G.U. Last Recode, kommer Knights of Britannia tyvärr falla i glömska kort efter release, trots dess väl fungerande och spektakulära stridssystem.

Nykomlingar till serien rekommenderas inte att hoppa in i spelet utan kännedom om berättelsen. Knights of Britannia tjänar bäst som ett underhållande komplement till animen och mangan, snarare än ett fristående spel. Att det säljs till fullpris som andra trippel-A-spel gör inte produkten attraktiv. Om du kan vänta med spelet föreslår jag att plocka upp det på en rea.

Summering
The Seven Deadly Sins: Knights of Britannia är ett licensspel baserat på mangan med samma namn. Spelet saknar djup och minnesvärda funktioner. Det är ett mediokert actionspel som bär med sig källmaterialets synder.
Bra
  • Musiken
  • Grafiken
  • Striderna
Sämre
  • Trakasserierna
  • Storyn
  • Spellägen i Duel
6
Skapligt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.