The Sinking City är utvecklat av Frogwares, en spelstudio i Ukraina med en gedigen backlog sedan grundandet vid millennieskiftet. De har bland annat producerat tio Sherlock Holmes-spel. Utvecklaren torde därför ha bemästrat konsten att skapa spännande detektivspel. Även om jag inte har möjlighet att granska deras tidigare verk finner jag utredningar i The Sinking City fängslande, kluriga och belönande. The Sinking City har däremot svårt att hålla sig ovanför ytan då korkad artificiell intelligens ständigt stjäl uppmärksamhet från den fenomenala stämningen.
The Sinking City finns ute nu till Playstation 4, Xbox One och PC via Epic Store. Spelet kostar mellan 500-600 SEK beroende på återförsäljare och format.
Visionerna
Charles Reed, en krigsveteran som återvänt från kriget ärrad och lite galen, är huvudpersonen i The Sinking City. Herr Reed har sadlat om till privatdetektiv och tack vare de övernaturliga förmågorna han drog på sig under kriget är han en relativt framgångsrik sådan. Precis som hundratals andra människor dras han till Oakmont, Massachusetts, av oroväckande visioner. Fruktansvärda översvämningar har lamslagit staden och skurit av den från resten av världen. Halva staden är nedsjunken i grumligt vatten, havsdjur har spolats upp på gatorna och ruttnar medan monstruösa varelser krälar upp ur djupet. Ändå lockas människor hit av ett okänt kall.
Frogwares gestaltar Oakmont med en kusligt och helt ärligt vidrig amerikansk stad från 20-talet. Gamla bilar skrotar på gatorna eller har sjunkit ner i leriga vägar, murket trä och rostigt stål blandas med sjötulpaner, fallfärdiga tapeter och tegelväggar dekorerade med ockult graffiti. När jag spelar The Sinking City kliar det under huden av obehag. Inte nog med att Oakmont är en retro-postapokalyps som under ytan återger tidsepokens velande mellan tradition och modernisering, det besitter även ett överhängande hot. Samhället står på branten till kaos, med folk som kissar utomhus, kultutövare målade i blod går öppet på gatorna och folk gråter spontant. Ku Klux Klan finns också med på ett hörn.
The Sinking City skapar en obarmhärtig stämning där kusliga bakgrundsljud förstärker det visuella äcklet. Subtila valläten och eggande stråkar gör förflyttningen i Oakmont till nerviga upptrappningar som når sina toppar i möten med vidriga monster och i psykoser. Karaktärerna du möter är fenomenalt skådespelade och har röster som fullständigt dryper av personlighet. Det hela fogas samman med förlegade värderingar och klassförakt typiskt för det tidiga 1900-talet. Frogwares skiftar däremot rasismen i H.P. Lovecrafts verk till fiktiva raser, vilket jag tycker är ett snyggt drag. Frogwares säger att de tar avstånd från sådana värderingar, men låter en del traditionell rasism träda fram för att vidhålla en viss historisk förankring.
Bräckligheten
Med sådan stark stämning som The Sinking City förmedlar är det synd att spelet dras med flera tekniska brister som får närvaron att krackelera. Den mest framträdande är Oakmonts invånare, de NPC:s som ska liva upp stadens gator. Problemet med dem är att de många gånger dyker upp i drivor bakom ryggen på dig, går i samma riktning och krockar i miljön. Ibland när jag springer längst en tom gata och inser att jag är på väg i fel riktning, vänder jag mig om och har helt plötsligt tio hjärndöda figurer i ansiktet som går in i bänkar, stolpar och varandra. De vandrar planlöst i samma riktning och bland går de till och med ut i vattnet. Detta orealistiska beteendet fullständigt krossar inlevelsen. Och jag är säker på att det inte representerar herr Reeds växande paranoia, då det är så kasst programmerat.
Även fienderna har grundläggande artificiell intelligens. Första gången jag blev skrämd av ett monster sprang jag mot utgången där monstret fastnade bakom dörren. Den var för korkad för att öppna dörren och inte tillräckligt smart att gömma sig. Dessutom upptäckte jag att träffpunkter sticker ut genom dörrar, så att det är möjligt att fuska ihjäl dem genom att skjuta eller slå på deras utstickande lemmar.
En mindre skavank är animationerna. Karaktärer rör sig styltigt och i dialoger har de ett enformigt kroppsspråk. Till och med när de ska förmedla starka känslor som panik eller ilska står de passivt med ett stonefejs. Trots att de är suveränt skådespelade faller deras gestaltning lite när de inte agerar efter sina känslor.
Pusslandet
I andra spel räcker det oftast med att undersöka en markerad punkt för att lösa ett brott. I The Sinking City behöver du som spelare engagera dig i utredningen, navigera miljön och söka noggrant. Till exempel behöver du orientera dig till rätt adress på egen hand och söka i register med hjälp av stödord och referenser. Reeds övernaturliga sinnen känner av föremål och platsers historik så att han lättare får en bild av sanningen. Dessutom ser han förbi verklighetens slöja och uppfattar sådant som kan driva människor – och Reed själv – till vansinne.
I hans minnespalats kan han dra slutsatser baserat på bevisningen och på så vis komma fram till sanningen. Även här behöver du själv förstå och hitta kopplingarna mellan händelser. Det är ytterst tillfredsställande att undersöka ledtrådarna på riktigt, se sammanhanget i mitt eget huvud och sedan se pusselbitarna falla på plats tillsammans med Reed. Att bli belönad för att använda sin hjärna är något ovanligt i dagens spel där allt du behöver göra är att följa en pil. Naturligtvis kan alla orkeslösa gamers slå på stödhjulen som gör utredningarna till en lekrunda på Polismuseet, men jag rekommenderar starkt att låta alla hjälpmedel vara avslagna.
Kartläggningen
Oakmont är en stor stad med sju distrikt innehållandes flera kvarter. Varje område har ett distinkt utseende och säregen känsla. Navigeringen görs för det mesta till fots men de översvämmade områdena behöver korsas med båt. Inledningsvis är förflyttningen i Oakmont en del av upplevelsen, en möjlighet att supa in atmosfären och omgärdas av den tunga stämningen. Men det kommer en punkt när du inte längre orkar springa upp och ner för samma sunkiga bakgator, eller puttra runt med jollen i detta Cthulhuvenedig.
Problemet är inte de detaljerade miljöerna, utan bristen på meningsfulla belöningar och händelser. Till skillnad från andra kända öppna världar där spontana händelser och strösslade belöningar håller dig underhållen under färden är Oakmont mest bara fylld med puckon. Det finns inga samlarföremål, inga intressanta punkter med bakgrundshistoria, inga hemliga bossar eller annat spännande att leta efter. Bara puckade NPC:s.
Psykoserna
Förutom en hälsomätare har Reed en mätare för hans mentala hälsa. Som jag nämnde innan dräneras hans mentalitet när han använder sig av sina övernaturliga egenskaper. Men mentaliteten störtdyker om han kommer i kontakt med monster eller upplever extra starka sinnesrubbningar. Blir Reeds mentala tillstånd för skadat börjar hallucinationer täcka skärmen, sikten förvrängs och Reed riktar pistolen mot sitt huvud. I värsta fall attackerar hallucinationerna honom och gör livet extra surt.
Eftersom Reed jämt och ständigt använder sina övernaturliga krafter på platser där monster vanligtvis ligger på lur är man ständigt på spänn. När jag spelar sent på nätterna blir jag varse om min egen paranoia då jag smyger runt i övergivna byggnader och hoppar till vid minsta ljud. Jag räknade aldrig med att The Sinking City skulle dra med mig i djupet som det gör.
Beväpningen
Det finns skjutvapen i The Sinking City, men spelet är inte ett actionspel. Mekaniskt är stridsmomenten klumpiga och obarmhärtiga. Till skillnad från detektivmekaniken i spelet är förutsättningarna för strid halvdana. Det bästa är att undvika strid helt och hållet tills det att Reed är beväpnad med automatvapen och hagelgevär.
Under spelets gång erhåller Reed erfarenhetspoäng och stiger i nivåer. Varje nivå får han en färdighetspoäng som kan investeras i generiska uppgraderingar som mer hälsa, ammunitionskapacitet och så vidare. Här hade det varit roligare att ha unika egenskaper att sträva efter, som till exempel möjligheten att tämja monster, eller dyrka låsta dörrar.
Acceptabelt
I sin helhet är The Sinking City ett godkänt spel. Det har aspekter som det briljerar i, men det har också sidor som är undermåliga. I egenskap av detektivspel är The Sinking City bland de bästa jag haft nöjet att uppleva. Som ett open world- eller actionspel är det ett tillkortakommande. Eftersom det är ett detektivspel först och främst har jag lättare att ha överseende med bristerna.
Frogwares har gjort ett fenomenalt jobb med att tolka och gestalta H.P. Lovecrafts mytologi. Ibland undrar jag till och med om utvecklarna läst Necronomicon. I de bästa stunderna är jag helt förlorad i Oakmont där jag löser brott och mysterier, nystar i mytologin och drar i trådar som inte bör dras i. Då älskar jag The Sinking City för vad det är.
Men rätt vad det är så börjar NPC:s att balla ur, monster fastna i dörrar och jag blir varse om hur livlös Oakmont egentligen är. Jag accepterar fortfarande The Sinking City då jag anser att helheten överväger ögonblicken av dissonans. Frågan du behöver ställa dig är om du kan stå ut med dess brister i förmån för den tentakelförsedda detektivsimulatorn?
