The Witcher 3: Wild Hunt Recension

Geralt är tillbaka för ett sista äventyr innan CD Project RED övergår till framtidsdystopin Cyberpunk 2077. Detta är Geralts svanesång, den sista passagen innan den gamle häxaren får vila.

Det är oroligt i den lilla bytavernan. De färgglada blommorna målade på väggarna gör lite för att lugna byfolket. Istället är det i alkoholen som de finner sitt lugn. Kriget som nått deras by har tagit hårt på människorna som tvingats anpassa sig under ett nytt styre. En berusad soldat tar tag i värdinnans arm när hon serverar honom ytterligare en sejdel öl. Han uppmanar henne att ta ner Temerias vapensköld som hänger på väggen, med svävande hot om vedergällning från de nya härskarna. Hon gör som han säger, för hon vill att hennes inrättning skall vara en plats där hennes kunder kan finna ro.

In kliver två beväpnade och rustningsbärande män. Båda har de vitt hår och är ärrade. Över deras ryggar hänger två svärd, ett av stål och ett av silver. Alla blickar i tavernan dras till de båda männen och viskningar sprids mellan borden. En man vågar sig på att högt påtala att såna som dem inte är välkomna. Oron i huset tar en ny skepnad – hat – grundat i rädsla för det okända. Vidskeplighet. De båda männen försöker ignorera de ilskna bybornas ord, men de båda vet att fysisk konfrontation är oundvikligt. Blod kommer att spillas innan de lämnar byn. Blod spills alltid innan häxare lämnar en plats.

En fristående 3:a
The Witcher 3: Wild Hunt tar vid kort efter det föregående spelet The Witcher 2: Assassins of Kings. Kriget som nalkades mellan imperiet Nilfgaard och de nordliga kungadömena i de tidigare spelen ser nu ut att vara i slutskedet. Nilfgaard har erövrat större delar av regionen och det sista slaget väntar. Misär, oro och sjukdomar förpestar riket. Som om det inte vore nog har krigets alla offer också lockat oräkneliga monster. Mitt i kriget söker häxaren Geralt, en ockult prisjägare, efter sin käresta Yennefer samtidigt som demonryttare, vilka givit spelet sin undertitel, plågar landsbygden.

Det är alltså mycket som händer i och runtomkring Witcher 3 men det är aldrig så rörigt att spelaren tappar fokus. Även om spelets värld är lika rik på fakta som den tjockaste av Game of Thrones-böckerna, matas begrepp och namn i en lagom takt utan risk för kväljningar. Till de frossande fantasynördarna där ute finns naturligtvis milsvis med rader av text att tugga sig igenom. Böcker, notiser, brev och dialoger målar upp en fantastiskt inlevelserik värld. För den som orkar läsa, så klart. I övrigt gör spelet ett ypperligt jobb med att förmedla världen genom miljöerna. Varje plats är som en liten berättelse som väntar på att upptäckas.

En av de mest intressanta bikaraktärerna är en baron. Han är en trasig man som är beredd att ge allt för att bli förlåten.

En av de mest intressanta bifigurerna är en baron. Han är en trasig man som är beredd att ge allt för att bli förlåten.

Det går ändå alldeles utmärkt att plocka upp Wild Hunt utan att ha rört de andra två spelen. Dock kan jag varmt rekommendera dem för er som börjar serien i fel ände, om än inte för någon bättre anledning än att ta del av CD Project REDs tidigare mästerverk (det första spelet är dock lite föråldrat i dagsläget, så ha det i åtanke).

Sladdrig kontroll
Som sig bör är Witcher 3 fullpackat med blodig action. Vissa strider kan undvikas med hjälp av häxmagin axii, also known as jedi mind trick, men en hel del blodspillan blir det ändå. Därför är det en besvikelse att kontrollen är sladdrig och tung. Till att börja med är träffbilden i Geralts attacker opålitlig och slag som borde nå fram missar ofta. Så är det dessvärre inte för motståndarna, som av någon anledning alltid lyckas klösa, bita och hugga Geralt när jag trycker på undvika-knappen. Då Geralts graciösa animationer får honom att se både snabb och smidig ut får detta mig att känna mig kass.

För någon som mig, som kommer från From Softwares millimeterprecisa actionrollspel, är Witcher 3:s actionlogik av helt främmande lagar. De är inte omöjliga att lära sig, men kvaliteten i hantverket är tyvärr sämre än den i till exempel Bloodborne eller Dark Souls.

Geralt är också svårmanövrerad i sin vanliga förflyttning. Han tar alltid ett steg mer än nödvändigt, eller stannar utom räckhåll från föremål. Detta är extremt irriterande när en ska loota skatter. Ett lik med värdefulla föremål kan ligga framför Geralt men för att kunna plocka upp dem måste han placera sig på lagom avstånd från sagda föremål. Står han på den, kan han inte röra det, är kameran vinklad lite snett kan han inte heller röra det. En korkad logik som också måste förstås innan spelandet kan effektiviseras.

Det hjälper inte heller att Geralt måste stå blickstilla för att kunna interagera med sin omgivning.

Utöver en klumpig kontroll och svajig stridskonst rör sig Geralt väldigt fritt. Han kan hoppa, klättra, rida, segla och simma. Denna frihet får världen att kännas lite mer öppen än andra “öppna” rollspel, som exempelvis Dragon Age: Inquisition.

Dekapitering!
Med överseende är striderna i Witcher 3 ändå roliga. Ofta är Geralt i numerärt underläge och vissa strider kan vara riktigt svettiga. Till sin hjälp har spelaren tillgång till både alkemiska preparat och magiska konster. Svärd, bomber och trolleri kan vävas ihop till sköna kombinationer som ödelägger skäggiga banditer och slemmiga likätare. Igni, till exempel, är en magi som skjuter eld från handflatan och kommer väl till hands när flera fiender anfaller samtidigt. Samum är en bomb vars explosion gör fiender tillfälligt blinda och specter oil är en olja som appliceras på svärden för lite extra sting mot vålnader. Magin quen är dock min personliga favorit och livräddare. Den lägger en skyddande hinna över Geralt som absorberar skadan från den första träffen. Quen går dessutom att uppgradera vilket gör att träffen exploderar i fiendens ansikte!
Den burdusa spelaren kan klara sig på att enformigt plöja igenom motståndet, men vissa fiender är designade att kräva lite strategiskt tänkande och nyttjande av Geralts alla egenskaper.

Ett av spelets första uppdrag går ut på att fördriva en ond ande från en brunn. Där andra spel bara skulle vända spelaren i rätt riktning med ett svärd i hand, är Geralt tvungen att söka det föremål som binder vålnaden till platsen, brygga drycker som gör det möjligt att skada anden samt preparera en plats att strida på. Uppdraget får substans samtidigt som den lär spelaren använda mekaniker som behövs för att besegra svårare fiender.

Batman?
Förutom den mörka rösten, lånar Geralt av Batmans deduktiva tillvägagångssätt när han spårar monster och annat löst folk. Mycket likt Batmans visir har Geralt övermänskliga sinnen som gör att han ser detaljer i miljöerna som annars skulle förbises, eller känner distinkta dofter i luften. Vad Geralt gör bättre än Batman (att det ens var möjligt!) är att han resonerar kring spåren, drar slutsatser och härleder spelaren genom mysterium likt Robert Downey Jr:s excentriska Sherlock Holmes.

Till skillnad från det meningslösa missbruket av Batmans visir i Arkham-spelen, blir Geralts supersinne mer än en gimmick.

Till skillnad från det meningslösa missbruket av Batmans visir i Arkham-spelen, blir Geralts supersinne mer än en gimmick.

Ett steg fram, två steg tillbaka
Alla The Witcher-spelen har lyckats fantastiskt bra på två punkter: berätta spännande historier och förtrycka kvinnor. Förutom de många gånger blicken i kameran objektifierar spelets kvinnor, är möjligheterna till sex i Wild Hunt ett område för kritik.

Det finns mycket sex i Witcher 3. Precis som i andra storslagna rollspel är sex en del av relationsutvecklingen mellan karaktärer som är tänkt att engagera spelaren i berättelsen. Men utvecklaren CD Project RED gör ett misstag så gravt att jag istället känner mig obekväm. Under spelets gång presenteras möjligheter att köpa sexuella tjänster från prostituerade, vilket undergräver den goda drivkraften i att bygga en sund relation med någon av Geralts kärleksintressen. När han frestas till att vara “otrogen” utan några direkta repressalier reproduceras stereotypen av manligt ohämmat begär och kvinnan reduceras till en vara. Det sticker i mina ögon för att det i förlängningen normaliserar otrohet och sexköp.

Dock ska det sägas att Witcher 3 ändå gjort bra ifrån sig jämfört med de föregående spelen. I The Witcher till exempel, var kvinnor reducerade till lättvindiga sexupplevelser som samlades på kort. I The Witcher 3: Wild Hunt har fler kvinnliga karaktärer fått ta plats och alla är de intressanta. Hjältinnan Ciri, som spelaren spenderar halva spelet på att hinna ifatt, är en tuff karaktär med rik historia. Utan att avslöja för mycket är det värt att berätta att hon är Geralts adoptivdotter, som för med sig välbehövlig nyansering av den stela hjälten. I några korta partier får spelaren ta kontroll över Ciri själv. Trots att hon saknar många av Geralts verktyg känns hon mäktig jämfört med den gamle häxaren. Med regenererande hälsa, teleportering och några häftiga egenskaper som vi inte nämner här, är Ciri mer än bara en kvinna i Geralts “skor”. Hon är en egen karaktär med unik känsla och det är en rolig kontrast mot “farsan”.

Jag hade gärna spelat mer som Ciri.

Jag hade gärna spelat mer som Ciri.

Tyvärr lider Wild Hunt av spelvärldens typiska intersektionalitet, det vill säga flera diskriminerande maktordningar som hör ihop och som förstärker varandra. Till exempel medverkar inte en enda mörkhyad karaktär i spelet, trots att The Witcher-universumet har flera kontinenter med olika folkslag. Inte heller går det att finna någon homosexuell. Allt det här är värt att uppmärksamma så att det i framtiden sker en förbättring i representationer av människor i spel.

Nätverk av gråa dilemman
I över ett decennium har val och konsekvenser varit en standardfunktion i rollspel. Men där andra har valt att vara tydliga med moraliska indikationer har The Witcher-serien helt struntat i sådana bekvämligheter. Här får spelaren inga förvarningar om vad som är “rätt” eller “fel”. De får själv avgöra vad som är det mindre dåliga alternativet och sedan stå för konsekvenserna. Moralen i The Witcher 3: Wild Hunt är alltså inte svart eller vit, utan många nyanser av grått. Dessutom är konsekvenserna inte alltid lätta att förutse.

Detta avstånd från moralisk vägledning är både en styrka och svaghet. Målmedvetna spelare, som är ute efter ett visst resultat kommer förbanna valens otydlighet och smått slumpmässiga effekter. De som istället vill leva sig in i världen och som uppskattar ovissheten och överraskningarna kommer istället få sina kickar i dynamiken. Personligen tycker jag att det bidrar till att göra världen mer levande, där allting inte är under min kontroll.

Konsol vs. PC
Det bör påpekas att den här recensionen är grundad i en spelupplevelse på Playstation 4. Förutom några tillfällen då skärmuppdateringen halkar efter (trots uppdateringen som skulle åtgärda problemet) och att användargränssnittet inte optimerats för handkontroller, måste jag erkänna att versionen faktiskt kan stå på egna ben. Därmed är det inte sagt att monsterdatorer tar upplevelsen till en helt annan nivå av grafisk prestanda. Men för dem som inte är så kräsna och inte har möjlighet att uppgradera sin dator till Witcher-standard, fungerar konsolversionen ypperligt.

Givet köp
Det råder egentligen inga diskussioner huruvida The Witcher 3: Wild Hunt är något att ha eller inte. Det är ett ytterst välarbetat spel vars många goda egenskaper överväger dess brister. Alla som har en förkärlek för storslagna rollspel bör göra sig en tjänst och ta värvning som häxare. Till de skeptiker som hittat hit kan jag bara säga att ju mer jag spelar Wild Hunt, desto svårare har jag att slita mig från det. Det är lite som den där tråkiga fantasyromanen som du inte visste att du gillade. Det är den perfekta ursäkten att stanna inne i sommar.

Häxarnas kall
Blod droppade från deras stålklingor och målade tavernans golv rött. En patriotisk kvinna hade förlorat humöret efter en snaps för mycket och bankat värdinnans ansikte i bordet. Vapenskölden som tidigare den dagen togs bort på grund av hot blev nu anledning till misshandel. Männen i byn hade sedan samlats för att ha ihjäl häxarna. Det slutade med att deras huvuden nu rullade på trägolvet. De brydde sig inte att häxarna hade dödat gripen som plågat dem i månader. De brydde sig inte att häxarna hade avvärjt angreppet på den goda värdinnan. Förtvivlan i dem behövde bara få utlopp och häxarna var de perfekta syndabockarna. De var de alltid. Värdinnan tittade skräckslaget på häxarna och alla de döda kropparna. “Försvinn och kom aldrig tillbaka”, skrek hon med handen för den brutna näsan. Häxarna gick. Deras storhetstid var sedan länge över, men de klamrade sig plikttroget kvar. Folket behövde dem, de visste bara inte om det.

Bra
  • Ciri
  • Världen
  • Inlevelsen
Sämre
  • Kontrollen
  • Bordellerna
  • Skärmuppdateringen, även efter uppdateringen
9
Grymt
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.