Utvecklarna Cherrymochi har ett enda alster i sin portfölj: Tokyo Dark. Spelet tillhör genren Visual Novel och finansierades via en Kickstarter-kampanj i maj 2015. Den 7 september 2017 släpptes det via Steam i samarbete med Square Enix. Ytterligare två år senare får det nu en ny chans på Nintendo Switch och PlayStation 4 under namnet Tokyo Dark: Remembrance. Lustigt nog är det Sony Music-ägda Unties som står för portningen till båda maskiner. Switch-versionen är först ut och föremål för denna recension.
Det var en gång …
Ayami Itō och Kazuki Tanaka är kriminalare i Tokyos poliskår. De är ett radarpar i såväl tjänst som utanför tjänst och bor tillsammans med en katt vid namn Lady Fluffington. Berättelsen börjar med att Kazuki varit spårlöst försvunnen under en tid. Hans telefon har på ett eller annat sätt satts i gång och Ayami tar upp spåret i väntan på förstärkning.
Vad som väntar Ayami är en mentalt omkullkastande och djupt rubbande berättelse om övernaturliga konspirationer, ödet och slumpen. Det hela mynnar ut i ett av inte mindre än elva olika slut avhängigt de val Ayami gör under berättelsens gång. Tokyo Dark: Remembrance sparar dessutom automatiskt vid varje ny skärm, vilket innebär att varje val är oåterkalleligt.
… och den gången var grusad
Berättelsen i Tokyo Dark: Remembrance är det första och det främsta. Vart och ett av de elva sluten motsvarar en välskriven skräcknovell som är över på 4-5 timmar. Trots att berättelsen utspelar sig i världens största stad så är karaktärerna du interagerar med väldigt få. I gengäld är de dock både minnesvärda och inflätade i varandras berättelser på oerhört smarta vis. Narrativt uttryckt är Tokyo Dark: Remembrance aldrig tråkigt och uppfyller med råge nyfikenhetskvoten. Men är det tillräckligt för att hålla uppmärksamheten? Inte för alla.
Tokyo Dark: Remembrance tar ut svängarna en del jämfört med sina genregelikar. Det handlar aldrig om några större revolutioner och det är klart stöpt i en beprövad och uppskattad form – nämligen anime-formen.
Störa ögon, liten mun
Den som har svårt för den klassiskt anime-eska estetiken kommer troligen inte få lättare för den i och med Tokyo Dark: Remembrance. Karaktärsporträtten under mellansekvenser och stillbilder är i och för sig klart över medel i rent produktionsvärde, men på kartan och i rörelse påminner de mest om stela modeller från forna Flash-spel. Man önskar att samma möda lagts ned på själva spelgrafiken som på mellansekvenserna, kort sagt.
Den vackra färgsättning som karaktärerna annars har är tyvärr helt borta från omgivningen. Tokyo har inte sett så monokromt ut sedan The World Ends With You. Vissa områden är mer kreativt designade än andra; gemensamt för dem alla är en grå likgiltighet. Den nödtorftiga paletten förmedlar å andra sidan den kuslighet spelet verkligen behöver, men gör det på bekostnad av att framstå som tråkigt och lågbemödat.
Ljudet av din värsta mardröm
Liggandes hemma på soffan i ett mörklagt vardagsrum med hörlurar i låter Tokyo Dark: Remembrance helt fantastiskt – för det mesta. Den genomträngande, otäcka ambiensen görs ännu mer effektiv av några stundom glada trudelutter och några riktigt ambivalenta stycken. Tyvärr finns här också en hel del regelrätt gnissel. Larmljud, ringsignaler, rena missljud bland musiken samt det helt onödiga och dåliga röstskådespelet utgör stora störningsmoment, i synnerhet i början. Att röstskådespelet dessutom är sporadiskt river bara mer mothårs – det ska helst inte finnas där. Jag är ledsen, Asama Hikage, men du har säkert andra talanger.
GAME OVER
Du kan inte dö i Tokyo Dark: Remembrance, men du kan ställa till det rejält för dig själv. I spelet har du fyra olika egenskaper/variabler i ett system kallat SPIN. Dessa står för Sanity, Professionalism, Investigation och Neurosis. Spelaren uppmanas ständigt att hålla reda på dessa, men ger inte särskilt goda verktyg att underlätta med. Det är en gedigen idé och lär väl (?) påverka vilket slut du kan få. Det är därför synd att det är så hastigt och otydligt förklarat.
Ett tips är att undersöka allt och hålla Investigation-talet högt. Då kan du nämligen ta mediciner för att på dess bekostnad utjämna Sanity-mätaren, som annars lätt halkar efter. Å andra sidan gör spelet ärligt talat och tyvärr inget för att avskräcka dig från detta. Att köra just Sanity-mätaren i botten ska ju tydligen ge lite Eternal Darkness-liknande effekter, vilket snarare är ett försäljningsargument. Så, varför ens ha SPIN-systemet?
När vettet går ut gäller det att hålla masken
Subsumerat
Tokyo Dark: Remembrance är en bra berättelse inslaget i ett amatörmässigt paket. Har du som spelare svårt för anime i alla dess konstformer lär du tyvärr inte ha mycket att hämta här. Är du däremot, likt undertecknad, ett fan av konsten och kan tänka dig en härligt läskig berättelse klädd i dess skrud så kan du välja mycket sämre verk än Tokyo Dark: Remembrance. Det här är ett spel som med fördel kan spelas genom i en sittning för att sedan spelas om i en andra. Med sitt New Game+-läge kan det ge allt mellan fem och femtio timmars underhållning. Själv kan jag tänka mig göra det till en årlig allahelgonatradition.
