Tom Clancy’s The Division Recension

Vi har vandrat genom ett epidemiskt New York och letat efter överlevande, loot och det där som skulle ha gjort spelet riktigt bra.

Är det något jag har lärt mig som gamer är det att inte ha för stora förväntningar på saker och ting. En hype kan lika lätt få ett spel fullt med brister att framstå som felfritt pga en överentusiastisk fanbase. På samma sätt kan ett spel sågas totalt för att det inte lever upp till den glorifierade bild folk har fått av det, med sina orimliga krav och önsketankar. Tom Clancy’s The Division är ett spel som fått sin beskärda del av hype och jag har därför stått på defensiven för att undvika den där orimliga, önsketänkande mentaliteten. När jag nu ägnat X antal timmar i spelet känner jag att Ubisoft följer ett visst mönster, och lämnar mig törstande efter mer, men på vilket sätt?

”När samhället rasar reser vi oss”

Under Black Friday sprids ett virus som har planterats i sedlar. Som vi alla vet är Black Friday den kommersiella och fullt lagliga versionen av upplopp och dråp. Eftersom det alltid blir ett shoppingkaos under Black Friday spreds viruset rekordsnabbt och snart var större delen av New York smittat av vad som kom att kallas ”Det Gröna Giftet” eller ”Dollarinfluensan”. Detta skapade fullkomligt kaos och Manhattan är satt under karantän. Vid tillfällen som dessa väcker regeringen sina sleeper agents, vanliga medborgare som går på ”stand by” till de behövs. Du tar rollen som en Divisionagent som assisterar JTF (Joint Task Force), vilka är en gren av Strategic Homeland Division, kort kallat The Division. Protagonisten gör sällskap med en kollega, Faye Lau. När helikoptern kommer och ska hämta upp de båda sprängs den och de båda plockas istället upp av en sjukvårdshelikopter och förs till karantänzonen. Det är här spelet börjar. Med Faye Lau satt ur spel assisterar hon dig från hembasen. Du blir personen som jobbar på fältet och tillsammans med andra agenter börjar ni bygga upp er hembas, rädda människor och förhindra att ligister, upprorsmakare och andra hotfulla element styr på gatorna.

Tom Clancy's The Division

Det finns en hel del att göra, att fixa till hundra procent, i The Division. Men det ska kännas som ett alternativ, inte ett måste.

Till en början känns storyn väldigt frånvarande. Jag springer runt och gör lite uppdrag och små events hit och dit och känner inte att storyn får något riktigt utrymme. Första intrycket är viktigt och i det här fallet är det inte ett bra sådant. Du får en genomgång över storyn och vad agendan är, men sedan släpper det väldigt fort. Jag behöver en motivation, en premiss att jobba med, men här känns det till en början som att spelet kastar in dig i ett grindande av side missions, events och liknande på en gång. Det är inte vad ett spel ska börja med, enligt mig.

Storyn utvecklas allt eftersom, men jag upplever det som att standarden redan är satt med det väldigt opersonliga nötandet och när storyn väl drar igång har jag lite svårt för att ta till mig den. Premissen för storyn är ganska generisk, med en bad guy som använder kaoset till sin fördel och du är helt enkelt på den andra sidan av den moraliska skalan. Den gamla klassiska formulan ”Du är snäll, hen är ond – Vinn genom att besegra ondskan” återfinns här, utan att som kan kötta ut och göra det intressant runtomkring.

En ljuddesign som är överallt. På fel sätt.

Tom Clancy's The Division

Den starka, tysta typen eller den opersonliga spelpjäsen?

En sak som jag reagerat starkt på när jag sprungit runt och skjutit är hur ojämn ljuddesignen är. Jag har sänkt effekter och tal till runt 10% men det skräller riktigt fint ändå. Jag springer runt och skjuter och blir skjuten på och den ljudbilden är hyfsat jämn, men så fort något exploderar får mina trumhinnor en smärre chock. Samma sak gäller för filmsekvenser. Det är något som känns skevt och trots att jag har försökt balansera ut ljudet (vilket egentligen inte ska behövas då defaultläget ska vara bra nog) kommer det fortfarande de där chockögonblicken då en gasbehållare exploderar eller en video spelas upp.

Det tar mig osökt till nästa del av ljudet som jag har lite svårt för – röstskådespelet. Det är inte dåligt, men det är långt från bra. De låter uttråkade och oengagerade när de pratar. Är de bekymrade eller arga hörs det, men det är med minimal ansträngning de låter känslorna få utrymme i dialogen, som om alla röstskådisar är helt ointresserade av att göra sina jobb. Det är tack och lov inte likgiltigt och definitivt inte överspelat, men det tar udden av den atmosfär som spelet skulle kunna ha och trovärdigheten finns inte där. Nu blir det bara…okej.

Karaktären hör till kategorin av protagonister jag ogillar mest – Den tysta typen. Ingen dialog, bara nicka och gör som folk säger. Många hävdar att tysta protagonister ger spelaren en chans att identifiera sig med denne, då det inte läggs några åsikter hos denne, som kan skära sig med spelarens egna värderingar…eller något liknande. Personligen tycker jag det är urbota, då en stum karaktär inte gör det lättare för mig att identifiera mig med denne, om det nu är det jag vill. Jag är en vit man runt 30 som bor i Sverige och spelar TV-spel – Om de tror att relateringen till protagonisten är svår med en röst, tänk då på att det inte är särskilt många karaktärer som stämmer överens med vem jag är. Jag är ingen actionhjälte, eller en alv som måste stoppa mörka makter. För mig är det helt meningslöst, då jag väljer att relatera till karaktärer utifrån deras personlighet. Det finns väldigt många karaktärer jag har fastnat för i spel och ingen av dem är egentligen lik mig. Det kan vara djur, utomjordiska raser, kvinnor – Att de inte stämmer överens med mina attribut har ingen betydelse. Att göra en stum karaktär på det här viset bidrar bara till problemet jag redan nämnt – Avsaknaden av inlevelse. Vill Ubisoft berätta en historia med The Division bör de ha skapat lite intressant dialog som ger oss skäl att lyssna och ryckas in i den. Nu är det bara tomt och oengagerat. Protagonisten är snarare en spelpjäs i ett spel, istället för en person i en berättelse.

Karaktärer lika individuella som tyska soldater på 40-talet

Spelet erbjuder en hel del möjligheter till att skräddarsy både vapen och karaktärens kläder, men alternativen känns alldeles för snarlika. Vapenmodifikationerna är helt okej, de gillar jag, men när det kommer till att göra din karaktär unik är det inte lika lätt. Vi får inte glömma att det här är ett MMO (om än bara till det grundläggande konceptet) där spelarna bör få en chans att skapa en karaktär de kan identifiera sig med. Kläderna som finns att välja på varierar mest i olika nyanser av blått och grått och de skiljer sig väldigt lite från det ena plagget till det andra.

Tom Clancy's The Division

Säga vad man vill om storyn, men spelet ser riktigt bra ut och lyckas övertyga med sin atmosfär.

Karaktärsdesignen kan man påverka då man skapar sin karaktär, men jag hade gärna sett att det fanns fler alternativ än de få presets som erbjuds. I slutändan blir det ett tiotal kloner som springer runt i kläder alla köpt från samma butik. Det är väl kanske en minimal sak och inget att direkt haka upp sig på, men med tanke på hur lite som krävts för att ge så mycket mer till spelet känns det tråkigt. Det är ju ett tredjepersonsspel, så du ser din karaktär hela tiden. Att inte ha några intressanta klädalternativ tar bort mycket från den aspekten av spelet.

Karaktärernas begränsade utseende åsido – Spelet är väldigt snyggt. Att gå runt på gatorna och se snö falla och sakta klä in övergivna ambulanser, personbilar och presenningstäckt byggmaterial ger en mysig känsla. Mysig men hotfull, men framförallt realistisk. Det går att relatera till den här verkligheten och den är väldesignad. Hade inte storyn känts så blasé skulle det här vara en fantastisk kuliss för den story som skulle kunna ha varit där.

Bra designad gameplay

Tom Clancy's The Division

Eldstriderna är riktigt underhållande och man uppmuntras att använda mer strategiska metoder än bara leka Rambo.

Jag har spelat spelet på PC så jag har orienterat mig genom New York med mus och tangentbord och det är en enkel, intuitiv kontroll. Coversystemet gillar jag i synnerhet. Med ett knapptryck kan du dra dig till cover för att undvika den mötande eldgivningen, precis som det brukar vara i shooters. För att avancera vidare, vilket är en viktig del i det här, kan du bara sikta på ett nytt skydd, hålla in knappen och snabbt avancera dit. Du behöver inte ta dig ur det skydd du befinner dig i och sedan trycka på en knapp för att ta dig in i nästa skydd. Allt sköts väldigt snyggt med ett knapptryck och det ger eldstriderna ett annat tempo som bidrar till dynamiken. Att ligga i skydd och skjuta på motståndet är riktigt roligt och specialförmågorna kommer väl till pass. Det här är en av de starkare delarna i spelet.

På tal om specialförmågor – Du har olika passiva och aktiva förmågor som du kan låsa upp genom spelet. Detta gör du genom att göra specifika uppdrag. Om du t.ex. vill uppgradera din sjukvårdsavdelning i basen kan du köra ett uppdrag som är anknutet till det. Dessa uppdrag är lite mer omfattande än sidouppdragen, men de ger dig fina belöningar och material att uppgradera avdelningen med. Med dessa uppgraderingar låser du upp nya förmågor och perks. Det är här rollspelselementen gör sig som mest påminda och det bidrar definitivt till att man vill spela vidare, även om det till en början mest är ett opersonligt nötande. Jag har absolut inga problem att monotont springa runt och nöta för att levla eller liknande, men det ska vara ett val man själv väljer att fatta. Här slängs du in i det på en gång, utan några egentliga alternativ.

Delad glädje är dubbel glädje

Tom Clancy's The Division

Väntan är olidlig när man väntar på helikoptern i Dark Zone,. Att äntligen säkrat sina saker och se dem flyga iväg ger en otrolig lättnad.

Att spela spelet själv fungerar, men det är inte alls lika roligt som att ta med sig en kompis och panga runt tillsammans. Det är här spelet kommer till sin rätt, känner jag – Att spela det med någon. En av de zoner som finns på Manhattan kallas för Dark Zone, ett laglöst ställe där flerspelarläget kommer bäst till pass. När du går in i Dark Zone är det andra spelregler som gäller. Du och ditt lag kan utforska och hitta nya vapen och ny utrustning, men för att få behålla den måste du antingen ta dig till en safe zone och lämna in det eller (och det här är absolut roligast) kalla på en helikopter för att skicka iväg grejerna med den. Det intressanta är att du inte har ensamrätt på den helikoptern. Flera andra spelare kommer också att vara i en av de bestämda zonerna för att skicka iväg sin loot. Att vänta på helikoptern för att få säkra dina fynd är riktigt pirrigt, så du står där med ett helt gäng andra spelare och ingen litar på någon. Ett snedsteg och en blodig eldstrid kan uppstå och blir du nedskjuten kommer någon garanterat att lägga beslag på dina saker. Personligen kör jag ett schysst spel och låter de andra spelarna vara, men jag vet aldrig om de har planer på att skjuta ned mig och mina medspelare för att ta våra saker.

Att vända sig emot andra spelare har dock ett pris. Den spelare som skjuter ned en annan spelare kommer få ett pris på sitt huvud, markeras för alla andra spelare och det blir då fri jakt på dem. Om de lyckas överleva en viss tid kommer deras bounty försvinna, men tills dess är det uppspända ögon och fingret på avtryckaren som gäller. Spelet gör sig absolut bäst i multiplayer, vilket på sätt och vis är lite synd, för här har storyn ingen som helst betydelse. Storyn känns nästan överflödig emellanåt och när man springer runt och har kul i ett spelläge som är helt oberoende av storyn känns det som att de har missat något. Storyn får helt enkelt ge vika för något vi redan sett i så många FPS-spel som Counterstrike och Call of Duty.

Drömmen som aldrig blev av

Jag har haft skoj med storyn i The Division men jag känner mig lite frustrerad när jag spelar det. Det här hade potential att bli så bra, men istället har det blivit något som känns som en påskyndad, oinspirerad rollspelsshooter. Destiny misslyckades med mycket i många olika aspekter, men de lyckades åtminstone hålla intresset vid liv med den sci-fi som världen erbjöd, med fantastiska miljöer och spännande fiender, med mera. Här är det ett snöigt New York med ligister i luvtröja och AK-47:or. Jag säger inte att realistiska miljöer inte fungerar, men i det här fallet förtar det mycket av stämningen för mig, särskilt då storyn inte hjälper mig att engagera mig i den här världen. Lootsystemet och alternativen att skräddarsy är många men enformiga och jag upplever inte den där förväntansfulla känslan när jag hittar nya saker. Hade storyn varit intressantare från start skulle jag iallafall ha motivation nog att fortsätta, men nu känns den mer som ett måste. En väldigt rolig multiplayer, men det räcker liksom inte till för att göra The Division till ett spel att gå tillbaka till. Jag ser potentialen, men tyvärr missar Ubisoft på för många punkter för att det ska bli tillräckligt intressant och jag tycker det är jättesynd.

Läs mer om vår betygskala >>

Bra
  • Coversystem som skapar tempo och dynamik
  • En väldigt snygg värld att röra sig i
  • Dark Zone är en väldigt rolig multiplayer
Sämre
  • Oengagerande story
  • Oinspirerat röstskådespel
  • Ljuddesign som känns trasig
7
Gillar
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.