I den gamla världen finns det bara krig. Okay, det finns ett stort galleri av raser, religioner och politiska rörelser som både blåser upp och satiriserar befintliga och tidigare existerande diton i den verkliga världen, men framför allt så finns det krig. Är det inte orcer och kaosgudar som invaderar utifrån så är det politiska intriger och gömda kulter som äter upp civilisationen inifrån. I Warhammer är krig den enda gemensamma faktorn världen över, så visst känns det som en naturlig utveckling att licensen plockats upp av just teamet bakom Total War-serien?
Exakt vilka av magins många vindar som fick mig att trilla in i Creative Assembly’s tolkning på Games Workshop’s mörka universum är oklar för jag har samma fallenhet för strategi som en orc har för fornnordisk prosa. Men när en armé mer eller mindre levereras till mig på ett fat vars enda krav för lojalitet är utrotandet av en hög goblins som tagit över huvudstaden så blev det till att dra på sig de medeltida pösbyxorna och ladda armborstet – allt annat hade varit oartigt.
Två bekanta ansikten slår sig samman
Är du bekant med Total War-serien sedan innan? Utmärkt. Har du koll på Warhammer-universumet? Fantastiskt! Då vet du alltså exakt vad du kan förvänta dig av detta spelet. Det finns inte många bättre sätt att sammanfatta det än så: Det är ett typisk Total War-spel som plundrat Warhammers garderob. Här återfinns de ikoniska fältslagen som inga andra speltitlar riktigt fått till på samma sätt som Creative Assembly’s annars historiskt inspirerade spelgalleri och kampanjläget är även det likadant, men med orcer och dvärgar inslängda istället för romare och karthager. Den tydligaste skillnaden rent mekaniskt är att det nu även finns magi att tillgå och en stor del av dina potentiella generaler har tillgång till någon av de många skolorna. För att använda någon av dessa förmågor spenderar du den resurs som genereras i början av varje slag från Winds of Magic.
På slagfältet symboliseras din maktposition av hur pråligt ditt riddjur är
Teknologiträdet är sparsamt men effektivt, men det gör inte mycket nytt i förhållande till andra spel i genren. Bygg en barack, få tillgång till bättre enheter, förlora sagda enheter i strid, orcer invaderar och förstör baracken. Du har dock ett ganska genomgående utvecklingsträd för dina generaler vilka låser upp både passiva som aktiva förmågor samt andra fördelar i stil med riddjur. du kan även samla på dig utrustning genom att göra quests, vilka i majoriteten av fallen är ”Vinn detta specifika slaget på denna specifika platsen”, eller genom att besegra fiender och även dessa bidrar med passiva bonusar till karaktären du ger dem till. Känner du inte för att slåss kan du gå den diplomatiska vägen och helt enkelt övertyga andra lag att gå med dig genom att handla med, militärt stödja och i korta drag helt vara nära äckligt hjälpsam mot dem. Systemet ifråga är inte särskilt avancerat, men det uppskattas som alternativ.
Tyvärr trillar även några av de mindre smickrande aspekterna från tidigare titlar in. Kraschar är allt annat än sällsynta, dock inte vanliga nog för att styckmörda totalintrycket. Likaså är det svårt att få grafikinställningarna till en nivå som överglänser tidigare spel och även med allt på max ser det inte mycket bättre ut än föregående syskon i serien. Mycket av detta kan såklart lösas med patchning och vissa dedikerade fans hävdar bestämt att Total War är en rätt man ska låta ligga på eftervärme en stund innan man avnjuter den. I skrivande stund finns det dock en del irritationsmoment och buggar och även om dessa kan variera beroende på olika spelares datorer så vore det fel att inte nämna dem.
Få lag men mycket variation
Så hur står sig galleriet med lag i förhållande till tidigare titlar? Till antalet är de mycket färre, men å andra sidan är de licensen trogen och har varit noga med att ge variation som vida överstiger tidigare titlars romare i olikfärgade togor. Varje lag har utöver sitt arméutbud även någon form av gimmick som gör själva kampanjspelet märkbart annorlunda mellan de olika raserna. De har dessutom till större delen olika sätt att vinna spelet på, vilka alla speglar den redan etablerade loren i Warhammer vilket är en uppskattad nick till fansen.
The Empire är människornas lag och de är vaniljsmaken i den militära glassen. De har lite av allt men inget som de egentligen är bäst på, förutom möjligtvis kavalleri. Fördelen är att detta innebär att de alltid har något som de är bättre på än de andra raserna då dessas styrkor alltid balanseras med någon form av svaghet, så de kan alltid anpassa sig. I kampanjen har du möjligheten att utnämna dina generaler av ranken Lord till olika maktpositioner i riket, vilket ger dem olika bonusar. Gör du din favorit till Castellan-Engineer får han exempelvis bonusar i användandet av krigsmaskiner, både ekonomiskt och rent mekaniskt i strid. Målet för människorna är att ena de många småprovinserna under imperiets fana, vilket kan göras både diplomatiskt eller genom gammalt hederligt våld.
En dvärg säger inte ens ”Hej” innan han har spenderat åtminstone tjugo kilo krut på att försöka ta kol på dig först
Dvärgarna är en legion med sura gamla gubbar som tycker det var bättre förr och finner anledningar till att hata alla som inte innefattas i deras närmaste vänskapscirkel. Med korta ben och långa skägg föredrar dessa grottbor att slåss med skjutvapen, vilket är något de gör bättre än alla andra raser. Att röra sig snabbt är däremot inte alls deras forte och de är det enda laget som inte har tillgång till kavalleri. Som många andra gamla gubbar har de dock en ordentlig verkstad och deras mer mobila alternativ är därför istället gyrocopters: små enmanshelikoptrar som ger dem nära total luftdominans. I kampanjen är deras gimmick Grudges, det vill säga ett separat quest-system baserat på deras många vendettor. Denna lista uppdateras allt eftersom motståndare gör negativa handlingar mot dig. Inkräktar de på din provins? Grudge. Anfaller de en allierad? Grudge. Tar de för mycket betalt för mjöd? Grudge. Dvärgarna har alltså en ständigt växande lista med anledningar att hata folk och om man utför de mothandlingar som föreslås, vilket generellt är att banka den skyldige gul och blå, så får man någon form av belöning. Detta kan alltså ses som en questlista som dynamiskt uppdateras efter hur motståndarna agerar. Dvärgarnas mål är att återta sina gamla städer som antingen tagits över av orcer eller bebos av andra, inte alltid vänliga, dvärgar.
Greenskins är ett lapptäcke av orcer, goblins och allt däremellan. De har inga grandiosa planer på världsherravälde utan lever för slå omkull vemhelst som står framför dem och sedan sparka på denne när denne ligger ner. De har ett förhållandevis balanserat armégalleri där biffiga orcs samsas med klena men extremt mångtaliga goblins. I grund och botten är de väldigt okomplicerade att spela: Hitta fienden, kör över deras arméer, plundra deras städer, upprepa. Detta är såklart lättare sagt än gjort, för även om greenskins mår bra på offensiven så har de svårt när någon helt plötsligt slår tillbaka. De kan visserligen rekrytera mycket folk väldigt snabbt, men en ordentlig armé kan sätta krokben för detta innan man kan få någon form av momentum. Lyckas greenskins med sin hyperaggressiva spelstil belönas de dock, för varje gång du vinner ett slag eller raserar en stad så höjs Fightyness. Detta är en resurs som mäter krigshungern hos ditt lag. Ligger den lågt, vilket kan hända om du förlorar många strider i rad, så kan subfraktioner bildas inom ditt lag som börjar slåss mot varandra istället, för bevisligen vet ju inte deras boss vad han sysslar med. Med hög Fightyness kan man istället sporra andra greenskins till strid vilket tar formen av helt nya arméer som kan dyka upp och hjälpa dig i ditt krigståg. Deras mål i kampanjen är att först spöa upp alla andra greenskins och därefter jaga efter ”Dem wimpy humies an’ stinkin’ stunties” vilket för oss som har fler än två hjärnceller att tillgå kan översättas till ”Människor och dvärgar”
Vampire counts är en härlig samling med brutala vampyrer tillsammans med några av de vidrigaste monstren i spelet. Som vampyr bryr du dig inte om skjutvapen, sådana tillhyggen är för den ännu levande pöbeln. Nej, som odöd aristokrat frångår du helt användandet av avståndsvapen till förmån för ohemula mängder med lättersättliga enheter, mörk magi, monster och en hälsosam mängd renodlad terror. I kampanjen är deras unika mekanik att korrumpera själva landet man spelar på. Icke-vampyrer som rör sig över korrupt land får minusmodifikationer, men vampyrer får liknande avdrag när de rör sig över vanligt land. Korruptionen sprider sig allt eftersom att du levlar upp dina städer och generaler vilket gör att det är extremt jobbigt att slåss mot vampyrer på deras hemmaplan. Målet för blodsugarna är att återta deras rättmätiga plats i imperiets mitt då deras ledare Von Carstein enligt dem är den sanne kejsaren, så människorna ska alltså antingen förslavas eller utrotas helt..
Pengar eller inte, du kan alltid puckla på dem helt gratis
Chaos är ondskan personifierad och de kommer inte ens invadera din lista med användbara lag innan de först invaderat och plundrat din plånbok. Detta är i korta drag en samling av alla de där läskiga personerna din mamma varnade dig för. Deras unika kampanjmekaniker är målet för en potentiell DLC-recension, men i grundspelet är dessa inte tillgängliga. En gemensam faktor för alla de andra lagen är att de utöver sina sina andra vinstmål även ska se till att Chaos inte sprider sig utanför sitt startområde i Chaos Wastes. Likaså ska de göra sig absolut fördömdaste för att misshandla Chaos general Archaon the Everchosen, vilken av dedikerade fans känns igen som personen Jesus skulle drömma mardrömmar om, trots att de existerar i helt olika universum. Det finns få saker som enar oss alla bättre än hotet av en demonisk invasion som kommer förstöra eller förvrida verkligheten som vi känner den – Det är så man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker på det.
Bra strider, men inte bästa läraren
Spelet gör sitt bästa för att lära dig grunderna så snabbt som möjligt, men det glömmer många av de mer subtila aspekterna i själva stridssystemet. De nämner inte olika formationer, taktiker eller fördelar med terräng som den vane spelaren känner igen som viktiga aspekter i vilken strid som helst. Det finns mängder med snabbfunktioner för att göra stridens så strömlinjeformad som möjligt, trots de stora arméerna som innefattas, men dessa får man lära sig mer genom slump eller lusläsning av deras digitala handbok än genom faktiskt gameplay.
Inte för att någon skulle våga hävda att de saknas inspirationskällor för metal-musik här
Som ovan nämnt var min taktiska kompetens inom Total War-spelen någonstans mellan ”Goblin med vässad pinne” och ”Hjärndöd zombie”, så jag fick gå igenom många förluster innan jag fann många av de funktioner mer erfarna spelare tar för givet. Efter att ha misshandlats med varje lag mot varje annat lag fick jag äntligen upp ögonen för Empires alternativa Lord Baltasar Geld, Master of Metal. Det var med viss besvikelse jag insåg att detta inte innebar att han hade sjuka skills med gitarren, men jag blev lite tröstad av att jag nu istället kunde få smält metall att regna på mina fiender. Kontra en förlust med en vinst, i båda fallen har gubben Geld grym cred i Metal-communityn. Efter många speltimmar med Baltasar vid min sida kan jag stolt säga att jag kan klassa mig själv som ”Nästan kompetent”, men det var inte med den inbyggda tutorialens hjälp.
In alles
Total War: Warhammer är ett välskrivet kärleksbrev till fans av både Total War och Warhammer. Det är troget båda licenserna och oavsett vilken fandom du härstammar ifrån så kommer du ha kul med det. Vad som saknas är dock ett mer genomgående system för helt nya spelare att lära sig de mer obskyra funktionerna. Spelet kraschar ibland och det är svårt att få grafikinställningarna som du vill ha dem, men överlag är de flesta problemen del av den växtvärk man kan förvänta sig hos ett nytt spel. Det är inte ett spel för alla, men det var inte heller målet: Detta är ett spel av fans för fans. Tyvärr håller det bak betyget lite på grund av nischningen, men har du minsta intresse för någon av licenserna är det värt din uppmärksamhet.
