Följ

Life is Strange Episod 4: Darkroom Recension

Avsnittet som lämnar en känslomässigt mörbultad och med ångest.

Jag har börjat inse problematiken med att recensera Life is Stranges episoder separat – ganska sent påkommet kan tyckas då det bara återstår ett avsnitt. Jag har varit frälst ända sedan eftertexterna på första avsnittet rullade över rutan och har sett det som min plikt att sprida Dontnods gospel. Problemet ligger då inte i spelets kvalitet, utan snarare i dess format. Ett vanligt spel går att bedöma utifrån en helhet då det kommer i ett mer eller mindre komplett paket. Men episodbaserade spel är funktionsmässigt desamma genom alla episoder. Det enda som finns kvar att värdera efter det första avsnittet är storyn och vill en undvika att avslöja viktiga vändningar bör en inte skriva så mycket om det. Life is Strange är ett spel vars storhet ligger i just storyn och sättet som det berättas.
Så vad har jag kvar att skriva om? En hel del faktiskt.

Den bästa och värsta hittills
Det Dontnod verkligen visar i denna episod är att de behärskar konsten att sätta – och behålla – stämningen. Episod fyra blev för mig och min fästmö en fantastisk, stark och smärtsam upplevelse från början till slut. Inledningen svepte omgående in oss med stilla scener och lugn musik. Vi höll varandra i handen där vi satt i soffan. Jag sa det inte till henne direkt, men en ångest svällde inom mig – en oro för vad som skulle komma. Men jag – vi – kunde inte värja oss. Vi har blivit känslomässigt involverade i Max och Chloes liv, Katie också. Hon och jag småpratade om händelserna och karaktärerna samtidigt som vi turades om att styra Max. När vi ställdes inför svåra dilemman stannade vi upp och vägde besluten mot varandra. Men istället för att fråga oss hur vår Max skulle agera, som vi gjort i de tidigare episoderna, slutade resonemangen snarare i hur vi själva skulle agera. Max var oss. Kanske var det också därför vi var så ångestfyllda den natten efter vi spelat klart del fyra och skulle sova.

Med episod fyra är det bevisat att Dontnod Entertainment besitter stora talanger när det kommer till att skapa trovärdiga karaktärer och spännande berättelser. De har levererat mördande cliffhangers, de har skrivit en otroligt spännande story och de har vågat berätta den med två tonårsflickor i fokus – utan att göra det sexistiskt. De verkar till och med vara konsekventa med de val vi gjort och låter våra handlingars bittra eftersmak torka ut våra läppar. För omväxlings skull blandar de dessutom in lite klassiskt detektivarbete i pusslen.
Med reservation för den sista episoden är jag redan nu beredd att kröna Life is Strange till årets bästa episodspel. Jag är galen, jag vet.

Life Is Strange™_20150730215334

Max i mörkret och Chloe i ljuset? Övertolkar jag bara?

Just det ja, kritik
Om det finns något att klaga över i episod fyra som inte redan behandlats tidigare recensioner, så är det Max. Huvudpersonen Max upplever en hel del skit som skulle lämna de flesta av oss svårt traumatiserade. Trots det visar hon inte så mycket ångest som vi förväntat oss. I vissa emotionella scener kan hon visa sårbarhet, men i konversationer med mindre viktiga karaktärer beter hon sig som om hon är oberörd. Jag försvar hennes beteende med att hon är driven av sin uppgift, men min fästmö har inte överseende med det utifrån hennes egna erfarenheter. Det är som om Max gått från att vara den intressanta och spännande personen hon var i första avsnittet, till att mer och mer bli en förlängning av spelaren själv och på sätt och vis tom.
Våra förhoppningar för episod fem är att Max får bli mer en egen människa igen. Och såklart att storyn får ett bra slut.

Hjälp
Jag och min fästmö spelar Life is Stange tillsammans. I början var det lite av en kul grej och ett sätt att umgås på, men nu är vi båda glada att vi delar upplevelsen. Spelet hanterar många ämnen som kan vara traumatiska – episod två och fyra var extremt tunga i det anseendet – och kan påminna om händelser spelare upplevt på riktigt. Till exempel kan jag relatera till den mobbing som sker. Framförallt sympatiserar jag med och känner mig lite illa till mods över en överviktig karaktär vid namn Daniel som är utstött av de andra eleverna i spelet.
Jag vill därför uppmärksamma alla om de vårdmöjligheter som finns, något som även spelets utvecklare Dontnod Entertainment också velat förmedla till sina spelare via deras hjälpsida. Ni som är under 18 och som känner ett behöv av att prata med någon kan kontakta Bris på nummer 116 111. Vuxna över arton hänvisas istället till vårdcentralen eller den psykiatriska öppenvården. Det går även bra att kontakta vårdguiden på 1177 eller internetpsykiatrin.
Sköt om er.

Life is Strange Episode 4: Chaos Theory finns ute nu på PC, Playstation 3 och 4 samt Xbox 360 och One.

OBS: Betyget gäller enbart denna episod av Life is Strange.

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra
  • Pusselbitarna faller på plats
  • Ännu en oväntad vändning
  • Knarklangaren Frank
Sämre
  • För mycket spänning framåt slutet
  • Väntan på episod fem
  • Max
9
Grymt

Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas.Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com