Oh…Sir! The Insult Simulator Recension

Profilbild på Nakadai Sundström
Playstation 4

"Din pappa har stjärtcancer och tycker om att blotta sig i parker och din syster går igång på tentakler." Så kan det låta i Vile Monarchs spel som finns på Steam och nu har gjort entré på Playstation 4.

I slutet av oktober förra året kunde spelare på Steam ta del av det oförskämda och väldigt underhållande spelet Oh Sir! The Insult Simulator, men det är först nu spelet slår sig in på konsolmarknaden, och i vårt fall, på Playstation 4. Dags att samla dina vänner och börja förolämpa varandra på det mest underhållande sätt du kan tänka dig.

Den enda gången oförskämdhet lönar sig…

Med en väldigt udda och originell design väljer du en karaktär att spela med, där alla har sina svagheter som kan användas emot dig när de verbala skotten börjar flyga. Det finns olika scenarion som spelet utspelar sig i och alla har en egen liten introduktion i form av den dialog du för med din motståndare. Det kan vara delade meningar om en död fågel i djurbutiken, en man som skjutits vid dammen, eller huruvida du faktiskt äger den där förstaklassbiljetten, trots ditt taffliga utseende. Självklart kommer personerna inte överens och matchen kan således börja.

Humorn väntar inte på att du ska ta tyglarna, utan finns med redan från början.

Strategi som vapen

Upplägget får mig osökt att tänka på Cards Against Humanity (som spelar på ett helt annat sätt) då möjligheten till expansioner helt enkelt kan bestå av nya fraser att använda. Nya karaktärer och scenarion är också ett givet inslag. När du förolämpar din motståndare turas ni om att välja ett av de ord som föreslås på skärmen. Genom att bygga ihop fräcka meningar kan du förolämpa din motståndare. Du kan även använda […] för att fortsätta din förolämpning när orden uppdateras, men det medför vissa risker. Om motståndaren sätter dit dig med en ”rude”-bonus kommer du tappa tråden och förolämpningen du byggt upp kommer fallera totalt. Har du ont om material att jobba med kan du även ta en sipp te och få två egna ord du kan använda dig av. Lyckas du förolämpa personen på rätt sätt kommer de ta extra illa vid sig, vilket gör mer skada på deras självförtroende.

Hans pappa tycker om att måla franska flickor….

Perfekt inspiration

Det jag gillade bäst är den typen av humor de har valt, som känns som en blandning av brittisk humor som är lika torr som artig, och den lite mer vågade typen av humor vi kan se idag, utan att kliva över några gränser. Det blir kärvänligt på ett väldigt fräckt sätt och det känns inte krystat. När jag når sista scenariot i ”tournament” möter jag gud, som givetvis gestaltas av en karaktär som i det närmaste ser ut som Morgan Freeman. Detta är givetvis avsikten, då t.o.m. röstskådespelaren låter som honom. Det absolut bästa är trumpeterna som spelar med stjärtar på himlavalvet, i bakgrunden. Referensen till Monty Python’s Flying Circus är oundviklig och det blir så mycket tydligare vart inspirationen till det här kommer från. Detta framgår väldigt tydligt när du får munhuggas med Mrs. Maggie och märker att det är en man som bara skrålat till rösten. Känslan som Monty Python ger går inte att undvika. Du har även en karaktär som heter HP Lovecraft och det är ingen slump. Omgiven av tentakler förolämpar han sina offer med referenser från sina verk och det bidrar till en del lustigheter om de används rätt.

”Alla i chock! Västerländsk tentakelförfattare förolämpar med österländska tentakelreferenser!”

Underbart är kort

Spelet har en fantastisk premiss, men det är ändå väldigt beroende på situation. Du kan spela det själv och det är underhållande en liten stund, men Oh…Sir! är definitivt ett sällskapsspel som gör sig bäst med andra. Att spela det själv låter det bli tråkigt ganska snabbt och trots att charmen finns där är det ett spel som passar bäst med andra som deltar. Det finns möjlighet att spela online mot andra spelare, men det ger inte den där känslan av samvaro på samma sätt. Det känns verkligen som ett av de där ”småspelen” en köper för en femma och en fimp på Steam för att spela det någon eftermiddag och sedan gå vidare. Det är synd, för Vile Monarch har gjort ett väldigt bra och genomtänkt jobb med spelet.

Om du oftast spelar själv skulle jag nog inte rekommendera spelet, men om du är en social spelare, med tycke för couch co-op kan jag definitivt rekommendera det. Som idé står spelet väldigt högt i kurs när en tittar på genomförande, design och spelmekanik. Tyvärr är det en idé som är svår att skapa ett långvarigt spel runt, utan att bli enformig och repetitiv. Med det sagt så är det inget problem att spelet är kort, men den underhållning det erbjuder är en väldigt tidsbegränsad sådan. Hitta en vän att spela med och ni kommer ha riktigt roligt. En stund.

Läs mer om vår betygsskala här, din buffliga dromedar! >>

Bra

  • Perfekt tidsfördriv med en vän
  • Torr humor med roliga inspirationskällor
  • Intressant art design

Mindre bra

  • Kortlivat och i viss mån enformigt
  • Blir snabbt tråkigt att spela själv
7

Gillar

Profilbild på Nakadai Sundström
Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Tycker att ett objektivt tänk alltid är ett tyngre argument än fandoms, hype och nostalgi. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube och streamar dumheter på twitch under pseudonymen ViperofVG.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com

Pin It on Pinterest

Share This