Pokémon Sun/Moon – Recension

Profilbild på Daniel Rydelius
Handhållet

Det var tjugo år sedan jag för första gången tog på mig kepsen och gav mig ut på äventyr. Jag valde Charmander och tillsammans kom vi långt på min gamla Game Boy. Pokémon Sun och Moon lockar fram samma känsla av spänning och förundran som Red och Blue gjorde. Med blygsamma förändringar är Sun och Moon de bästa pokémonspelen på länge.

Varvat fick möjligheten att recensera Pokémon Sun och Moon från och med den Europeiska releasedagen den 23 november. Vid det tillfället hade flera utländska kritiker redan fått vrida och vända på spelet i en dryg månad. Så vad kan vi möjligen bidra med så här sent på aftonen? Inte mycket. Därför kommer den här recensionen anta en mer subjektiv vinkling än vanligt. Jag har avsiktligen valt att inte nämna alla teknikaliteter.

Jag har haft spelet i 23 dagar nu och har hittills loggat 81 timmar med det. De första dygnen var tokiga, då jag i stort sett hade spelet i handen nästan varje vaken minut. Inte för att stressa ikapp och få ut en recension så fort som möjligt. Nej, nej. Jag kunde bara inte sluta spela. När spelet var avstängt tänkte jag istället på det. Vilka pokémon jag ville maina, vilka builds de skulle ha. Det var länge sedan ett spel trollband mig på det här sättet och jag välkomnar känslan med öppna armar.

Visst var jag hajpad inför spelet (fråga min fru), men det fina med Pokémon Sun och Moon är att det inte sviker. Från att jag startade upp Sun för första gången till att eftertexterna rullade var spelet engagerande, spännande och hjärtevärmande. Inte en stund hade jag tråkigt – det har jag ännu inte!

Äventyret fortsätter efter slutet!

Pokévadå?

Pokémon är en spelserie där du spelar en elva år gammal pojke eller flicka som ger sig ut i världen för att bli en pokémontränare. Pokémon är små djurliknande monster och knytt, oftast söta men även riktigt ruskiga, som du rekryterar och domesticerar genom att fånga dem i komprimerande bollar. Dessa små monster tar du sedan hand om genom att mata, tvätta, gosa med och träna i strid mot andra monster.

Som ett spel fungerar Pokémon Sun och Moon som renodlade rollspel. Erfarenhetspoäng införskaffas och föremål ges till monstrena för diverse effekter. Nivåer talar för monstrets generella styrka, men det är självklart många regler och funktioner som styr. I en avancerad form av sten, sax, påse, Spock, ödla, har varje pokémon styrkor och svagheter och framgången ligger i att balansera sin ensemble. De flesta finner nöje i att bara hitta och fånga pokisar, men Sun och Moon erbjuder multiplayer, uppfödning och flera avancerade system för att stärka dina varelser.

Beslutsångest

Upptrappningen till releasen handlade för mig om valet av starter; Litten, Rowlet eller Popplio. Alla var lika söta (håll käft alla Popplio-hatare!) som ungar, alla lika coola färdigutvecklade. Men kvalet låg också i vilken legendarisk pokis som tilltalade; Solgaleo eller Lunala. Många pendlingar till och från universitetet spenderades med att väga monstren mot varandra. I slutändan var det bara ödslad tid, då jag ändå är en lojalist och inte kan välja något annat än rött och eld. Precis som jag gjorde den där julen i Madrid för tjugo år sedan när jag introducerades för Pokémon.

Litten, jag väljer dig!

När min figur höll upp kattmonstret Litten föll allt på plats. Jag kunde andas ut och endorfinerna sprutade ut i mitt system. Spelglädje är ett begrepp som kastas runt av industrikritiker till den grad att ordet till viss del urholkats. Men när Litten var i mina händer och log mot mig så blev jag genuint glad. Utvecklarna Game Freak trummar på känslosträngarna som en erfaren trubadur och jag kunde inte värja mig.

Ända sedan den stunden har jag borstat och kelat med Litten, numera en muskulös MMA-katt, i spelets inbyggda vårdsystem Pokémon Refresh. Blir pokisen förgiftad, kan du efter striden vårda den ömkliga varelsen och bygga upp kärleksbanden mellan er. Systemet gör att pokisarna blir effektivare i strid och ett monster som har full tillit i dig kan överleva ett fatalt slag eller motstå statuseffekter som paralysering eller brännskador. Vad du inte räknar med är att skötseln av dem får dig att fästa dig vid dem. Flera gånger kom jag på mig själv att byta ut skadade pokisar mitt i strid av oron att de skulle kollapsa om jag pressade dem för hårt. Jag ville inte att de skulle skada sig. Inte ens välskrivna rollspel som Dragon Age: Inquisition eller Tyranny får mig att engagera mig aktivt i karaktärerna som de här söta varelserna.

En berättelse

Överraskande nog berättar Sun och Moon en fin liten saga om hur det är att växa upp. Huvudpersonen som du själv spelar agerar mest åskådare i denna berättelse som främst handlar om flickan Lillie och pojken Hau. Vänskapstrion gör mer eller mindre sällskap över utmaningen, en slags coming-of-age ritual alla elvaåringar i öriket Alola får ta del av. Medan du själv och Hau aktivt deltar i prövningarna, följer Lillie efter med en egen agenda. Sakta men säkert, mellan strider och uppdrag, nystas en sorglig berättelse fram. I skenet av spelets i övrigt lättillgängliga estetik och charm är historien en ångestladdad och rentutav hemsk en.

Lillie faller först in i klichén dam i nöd, men gör sedan en helomvändning.

När det vemodiga slutet passerade och eftertexterna rullade till ett kollage av semesterbilder insåg jag att spelet inte handlade om mig. Den handlade om Lillie. Lite om Hau, men mest om Lillies mognad och förvandling. Flickan som till en början gav skenet av en dryg överklasstölp som orsakar sociala eksem är i slutet en älskvärd tjej man kommer sakna. Trots berättelsens enkelhet innehåller den tillräckligt med substans för att lyfta hela spelet.

Någon som visade stor potential i början av spelet men som sedan sken med sin frånvaro var mamman. Under spelets inledande timmar är hon en återkommande karaktär som både stöttar moderligt och bryter mot normen. Hemmet är konstant stökigt och hon skämtar om att hon ska packa upp nästa dag (familjen är nyinflyttad). Hon gratulerar dig för ditt val av pokémon och är med och hejar när du utför din första prövning. Med solbrillor i håret och sommarkjol upplevs hon som en cool och modern mamma. Men när du ger dig av till de andra öarna i riket försvinner hon mystiskt ur bilden. Hon dyker inte upp på några fler prövningar, hon hör inte av sig via telefon. Inget. Antingen är hon en skenhelig morsa som går ut och festar ansvarslöst när du är borta, eller så orkade inte utvecklarna knyta in henne i storyn. Oavsett synd hade berättelsen gynnats av en riktig förälders närvaro (professor Kukui räknas inte trots att han är chill).

Lökigt

En vän sa till mig att ”Pokémon är ett barnspel”, en föreställning många har om Nintendos varumärken. Även om Sun och Moon är inlindade i mysig estetik och dess många monster är sockersöta, innehåller de ett djup sällan skådat i spel rankade PEGI 7. De strategiska lagren i stridssystemet är fler än på en lök, en lök du måste bita i om du vill ha en sportslig chans i tävlingar. Jag kan bara skaka på huvudet åt min vän.
Om han bara visste…

Visst har Pokémon en charm som lockar många minderåriga – och vilka äventyr de får uppleva! – men komplexiteten är det som hållit serien stark bland fans. För elitisterna är ”gotta catch ‘em all” bara uppvärmning. Det riktiga projektet handlar om maximala stats, shinies eller föda upp de perfekta monstren. Sun och Moon tummar inte på seriens end game, utan broderar ut fler på väg till efterspelet. Festival Plaza kopplar samman kollektivet av spelare och erbjuder enkla sätt att förbättra sina varelser, i utbyte mot Festival Coins som erhålls genom olika aktiviteter i Plaza. I Pokémon Nursery kan du matcha och föda upp en ätt av mäktiga pokémon, men verktygen för att göra det på en seriös nivå kräver engagemang i andra avdelningar.

Best of the best

Jag ger Pokémon Sun och Pokémon Moon det högsta betyg vi har. Det är inte varje dag jag slår på stort, men det här spelet förtjänar verkligen tian. Det har kvalitet, spelvärde och skänker glädje. Sedan Sun och Moon kom har jag alltid med mig min 3DS när jag lämnar hemmet. Innan dammade den ofta på en hylla. Spelets mångsidighet är verkligen till dess förtjänst och du kan både ströspela några minuter på bussen eller ta långa maraton utan att tristessen tar kål på intresset. Det finns alltid något att göra, särskilt om du vill fylla pokedexet eller bilda ett ultimat lag.

Sun och Moon är det första spelet i serien som kör med rediga tredimensionella miljöer och det var fan på tiden. Spelet känns fräscht och öppet jämfört med de tidigare spelen som envisades med rutbaserad system. Striderna kommer till liv i arenorna och vissa av attackerna är spektakulära i sina utföranden, särskilt spelets unika Z-moves. Den här generationens installation inför många små och subtila, vissa nödvändiga, förändringar till den två decennier gamla formeln – och det var precis vad spelet behövde. Nykomlingar introduceras till ett modernt Pokémon och veteraner får en fräsch upplevelse. Sun och Moon är helt enkelt regionsmästaren.

Dance!

Läs mer om vår betygskala >>

Bra

  • Lillie!
  • Musiken är top notch.
  • Storyn håller världen samman.
  • Strömlinjeformad UI.
  • Många intressanta pokisar.
  • Mycket att göra!

Mindre bra

  • Frustrerande SOS-strider.
  • Mammans frånvaro i mittpartiet.
  • Pressar hårdvaran.
10

Mästerligt

Profilbild på Daniel Rydelius
Jag är en gamer av den gamla skolan och uppskattar både spel som utmanar mitt tålamod och spel som jag kan fly in i. Mina bästa minnen kommer från Super Mario Bros. 3, Mega Man, The Legend of Zelda och Final Fantasy. Nu finner jag mina kickar i Destiny, Bloodborne och Shovel Knight och gömmer mig i Bethesda och BioWares världar.

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com

Pin It on Pinterest

Dela detta