The Evil Within 2 Recension

PC Playstation 4 Xbox One

När det kommer till skräckspel så har det alltid varit två spelserier som slagits mot varandra. Även om själva genren har funnits sedan långt innan Resident Evil och Silent Hill släpptes, så är det ändå på många sätt de två som format hur vi ser på skräckspel idag. Shinji Mikami är mannen som fick fasta kameravinklar att få varenda gamer alldeles svettiga av nervositet och senare omdefinierades tredjepersonshooters med kameran över axeln-perspektivet i Resident Evil 4. När han och Capcom gick skilda vägar så började det tisslas och tasslas om skräckherrens nästa rysare och 2014 fick vi The Evil Within. Det möttes med lite halvljummet intresse och även om det innehöll en del häftiga idéer så var det halvtaskigt utfört. Jag har djupdykt ner i del två i sagan om Sebastian Castellanos och hans färd ner i mardrömmarnas rike.

Dockteater tagen till en helt ny nivå!

I natt jag drömde något som…

Spelet börjar ganska intensivt med att du ser ett hus som brinner en bit ifrån dig. Sebastian grymtar något om hans dotter och vi beger oss in för att försöka rädda henne. Det hela går lite halvbra, huset brinner ner och du blir anklagad för att du lät det hända. Sebastian vaknar sedan upp i en bar och det hela visar sig vara ett minne från tre år tillbaka som jagar honom. Likt alla andra poliser i spel så har vår käre huvudkaraktär blivit en orakad alkolist som snarare mumlar och grymtar än säger något vettigt. Det visar sig snabbt att han, whiskey till trots, behövs för att reda upp en riktig soppa som det hemliga företaget Mobius har satt sig i. Tillbaka ner i en STEM-maskin och in i det kollektiva medvetande som Mobius byggt upp för att jaga reda på en galen mördare som ställer till oreda. Och förresten, Sebastians dotter finns där inne och är en sorts länk som får hela maskinen att fungera.

Allt detta presenteras under spelets första tio minuter och jag anade lite oråd när allt detta kastades på mitt bord så pass snabbt. Det första spelet led nämligen av en alldeles för plottrig historia och jag var lite rädd att samma misstag skulle göras igen. Som tur är blir det bättre ju längre in i spelet man tar sig och det märks att dem tagit åt sig av den kritiken som det första fick. När man väl är inne i STEM så varvar spelet ner, storyn blir aningen mer sammanghängande och tempot som spelet håller känns rätt bra. Det är några gånger jag höjer ögonbrynet och funderar över hur många B-skräckisar som det tittats på när det går från jakt på en mördare till att ta ner en hel kult av mordiska galningar.

När det gäller galningar är de inte alltid så subtila. Bäst att lyda dock!

 

B-skräckis möter stilfull estetik

När jag väl kommer över det faktum att storyn är ett försök till att få in så många stereotyper som det går under de dryga tolv timmar det tar att mata sig igenom kampanjen så tar jag mig tid till att njuta lite av den estetik som genomsyrar spelet. Det är roligt att se hur Tango Gameworks bandesigners fått leka med miljöer och inredningar med ursäkten ”det är en dröm, anything goes”. Vid tillfällen så skruvas enkla korridorer ihop sig och blir en sorts plattformshinderbana, världen förändras av händelser som sker i storyn och det känns som att det har getts mycket frihet till lekfulla idéer. Inspirationen från Twilight Zone och just nämnda Silent Hill finns att se för den som kan sina skräckspel samt filmer.

Twin Peaks kallade, dem saknar sitt kaffe!

Monsterdesignen är för det mesta ganska standard, där undantagen är bossarna. Där handlar det om stora vidunder ihopsatta av allehanda kroppsdelar, en fusion mellan kamera och kvinnokropp samt en enorm kameralins som stirrar hotfullt från himlen. Dock så är det under spelets första halva som de allra flesta udda idéer presenteras, de sista timmarna känns mindre inspirerade och mer som vilket annat skräckspel som helst. Här hade jag nog hellre sett att det lekts vidare och skruvats ytterliggare några steg, men det fick vika hädan för en ganska linjär framtoning. Även pusslena tappar fart i slutet och vapnen man samlar på sig blir på många håll den enda lösningen.

Jag tycker nog inte heller att spelet är speciellt läskigt. Det saknas det där lilla extra för att det verkligen ska skrämmas, även om det i början ger sken av att vara relativt läskigt. Dock förstår man snabbt att det mest handlar om att du inte har plockat upp så många pickadoller ännu och kniven gör inte så mycket skada.

Ehm… GPS:en sa sväng höger, vad gör jag nu?

Rent gameplaymässigt så är det lite att vänja sig vid till en början. Sebastian envisas med att inte reagera så snabbt på vad jag vill att han ska göra, dock så lär man sig efter ett tag hur spelet vill att man ska spela. Det har fokuserats mycket på stealth denna gång. Dina vapen må göra mycket skada men kameran gör det svårt att vända sig ordentligt och en viss seghet i animationerna gör det helt enkelt smidigare att försöka vara så försiktig i din framfart som det bara går. Dessutom ligger dem allra starkaste attackerna du kan låsa upp under just ”Stealth”-aspekten av uppgraderingsträdet. Det är väl egentligen inget fel med att utvecklaren vill pusha en åt ett specifikt håll, dock hade jag uppskattat om det var lite smidigare för dem som inte har tålamodet att smyga runt hela tiden.

Det skulle visa sig vara den mest ansträngande arbetsintervju jag någonsin varit med om.

 

The night of the living undead!

Gillar du skräckspel med lite annorlunda design kommer The Evil Within 2 att falla dig ganska precis i smaken. Det är ett ganska ostigt äventyr som bjuder på många klischéer, en hel del häftiga monster och en semi-öppen värld som är ständigt föränderlig. Dem enda egentliga klagomålen ligger i kameraarbetet, bitvis styltiga animationer samt att din field-of-view är ganska tight. Det gör det lite jobbigt att få ett grepp om vad som händer runt om dig, men spelar du bara lite varsamt så kommer du ha ett gäng timmar av cool design framför dig!

Läs mer om vår betygsskala >>

Bra

  • Cool design rent allmänt
  • Stundtals redigt stämningsfullt

Mindre bra

  • Lite styltigt
  • Storyn känns lite oinspirerad vid tillfällen
7

Gillar

Stor spel- och filmentusaist som prompt hävdar att pixel- och spritegrafik är det bästa som hänt världen. Utvecklar småspel, fotar och pysslar med musik alldeles för mycket.
Anser att spel är konst, tar gärna upp diskussionen med folk som anser otherwise. Utöver det en rätt chill, kaffeberoende (maler egna bönor!) gamer som inte backar på utmaningar.
Orerar gärna högt och ljudligt om Hideo Kojimas briljans och Metal Gear-seriens storhet.

Kommentera

Din epostadress kommer inte att visas. Obligatoriska fält är markerade med *

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*

Glömt lösenord

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com