Ett kärleksbrev till Nintendo 64-eran
Det sena 90-talet var en guldgruva över alla innovativa spel som släpptes till konsolmarknaden. På ett personligt plan är det Nintendo 64 som väcker mest minnen från den tiden. Den erbjöd oändliga mängder timmar av underhållning tillsammans med oförglömliga upplevelser när 3D-tekniken tog steget in i vardagsrummet. Det var en tid av utforskande när spelbolagen testade gränserna för vad kretskorten kunde leverera. Idag har den här nostalgin letat sig ut i en modern tappning av olika formationer. Sist ut var Krufs Heavy Metal Death Can och Flesh Made Fear som båda försökte återskapa känslan från en svunnen tid. Nu har en ny kombattant äntrat ringen.
Under drygt fem års tid har en enskild individ under det kryptiska namnet Replicant D6 utvecklat ett liten hyllning till den tiden – i form av projektet Agent 64: Spies Never Die. Här gestaltar spelaren en åldrad agent vars uppgift är att rädda världen från en skurk med storhetsvansinne. Mycket inspiration har hämtats från Goldeneye 007, Timesplitters och Perfect Dark. Bland beståndsdelarna finns den grafiska polygonbaserade stilen och svårighetsgraderna. Dock är satsningen en avskalad variant av de båda titlarna som består av enkla uppgifter och att skjuta ned horder av fiender.
Underbart är kort, alldeles för kort
Det finns en solokampanj med fjorton uppdrag, som även kan slutföras tillsammans med tre kamrater i split-screen eller online. Uppdragen går relativt snabbt att klara av och kravnivån är hyfsat låg, så länge ditt avtryckarfinger är på alerten. Kulorna viner friskt genom luften när måltavlorna radas upp på skärmen. Goldeneye-känslan är inte långt borta när fienderna stönar efter mina träffar. Jag infiltrerar lägerkomplex, hackar hårddiskar och snattar en och en annan museiartefakt över jordens alla hörn. När uppdraget är avklarat en slags nyckel – en cypher – som möjliggör fortsatt avancemang till nästa level. Tyvärr var det stopp efter ungefär halva kampanjen på grund av nyckelupplägget. Det var bara att vända om och slutföra den högsta svårighetsgraden för att få fler nycklar.
Spelet erbjuder även multiplayer där åtta spelaren kan tampas mot varandra eller datorstyrda karaktärer. Kampanjen är ganska lättfotad och klaras av inom loppet av två timmar. Det är de gemensamma bataljerna som är spelets kärna och höjdpunkt. Totalt åtta spelare kan gå lösa mot varandra eller mot botar vars svårighetsgrad kan justeras i options-menyn. När krutröken väl lagt sig återstår Contracts-läget där spelaren ska klara av olika uppdrag under snabbast möjliga tid plus lite extramaterial.
Det är kul att indieutvecklare satsar på dessa former av initiativ som skänker en glimt från det förflutna. Till syvende och sist är dock Agent 64: Spies Never Die som sagt en mycket avskalad variant av sina historiska föregångare. Se det som en chipspåse som du tömmer för stunden för att efteråt sopsortera påsen. När innehållet väl förbrukats återstår inte mycket av karossen. Jag hade gärna velat ha lite mer för pengen som trots allt haft över fem års utvecklingstid bakom sig.
Biord av Daniel
Jag kan inte annat än hålla med övre skribent – var är ambitionen? Nu tillhör jag själv de som spelade Goldeneye och Perfect Dark exklusivt i sina flerspelarlägen, men uppenbarligen är min magkänsla rätt att kampanjen är lite väl enkel i sitt utförande. Och kurragömman som är cypher-systemet? Jag gillar omspelning rätt mycket, men det här tilltaget är bara inte så värst roligt. Lägg där till att tidskraven för att låsa upp big head-mode och andra roligheter förefaller lite smått befängda (jaja, jag SKA ”bli allra bäst” en vacker dag) och du har en upplevelse som faktiskt faller rätt platt.
Sagt flerspelarläge har kanske mest tappat sin charm för mig. Men samtidigt har jag fortfarande roligt med spel som Screencheat, så varför inte med det här? Här finns tre ynka banor (låser man upp fler?). Botarna är stendumma (tur man ska spela mot människor). Vapnen är … oinspirerade. Och inget låter heller särskilt bra – varken ljudeffekter eller musik. Kunde man inte försökt flörta till sig ett gästspår av Grant Kirkhope och/eller Graeme Norgate? Det är en pastisch och en rätt blek sådan. Små projekt i all ära, men ge det här någon person till på teamet och en lite högre budget och vi snackar rejäl potential.
Agent 64: Spies Never Die är absolut inget dåligt spel, men det är utan tvekan en besvikelse. Även mitt betyg är en femma, men den är svag.
Agent 64: Spies Never Die släpptes den 11 augusti på PC (via Steam) och kostar strax under 250 kr. Denna recension är möjlig tack vare recensionskoder.
