När det tunga regnet lade sig fick vi även se Rockstars L.A. Noir och nu senast Supermassive Games Until Dawn. Facial captures blev en grej och det är inte ovanligt i spelbranschen idag. Vad som däremot får dessa spel att sticka ut är det rälsbundna berättandet, där spelaren egentligen inte gör så mycket själv, utan snarare sitter i en illusion av valfrihet och tar del av en redan bestämd story. Vi hörde ett ljud och visste att det var dags att vända blad.
Realismen som en bra ljussättning och face capture skapar är otrolig.
Jag gillar konceptet kring den här typen av spel och jag hade väldigt roligt med Heavy Rain. Fahrenheit och Omikron: The Nomad Soul, två spel som Quantic Dream släppt tidigare, känns också lockande, mycket tack vare just storyn. Jag ser även fram emot deras kommande projekt Detroit: Become Human, men mycket för att det verkar behandla ett väldigt intressant ämne och jag vet att deras berättande kan vara riktigt bra. Däremot känner jag mig lite besviken med Beyond: Two Souls. Ellen Page är en väldigt bra skådespelerska och jag såg verkligen fram emot den här titeln, men fick aldrig chansen att spela det till min PS3. När jag nu sitter med det till den senaste generationens spelkonsol är det med förväntning jag startar spelet.
Spela i kronologisk ordning
Jag börjar min spelsession med att välja hur jag vill spela storyn. Mina alternativ är att spela den som den var i originalspelet, där man får ta del av olika episoder från olika tidpunkter i sann, grötig Call of Duty-anda. Detta är det i särklass sämsta sättet att berätta en historia på, särskilt i ett spel som till större delen bygger på just berättande. Det är som att jobba som kirurg och envisas med att ha boxhandskar på – resultatet blir helt enkelt inte bra. Det blir till och med riktigt katastrofalt. Som tur är kan jag välja att spela storyn kronologisk ordning, vilket jag gladeligen väljer efter två timmar med spelet. Äntligen känns storyn passande till spelet!
Jodi har en väldigt speciell barndom.
Du tar rollen som Jodie, en ung tjej som har speciella krafter. Efter att ha bott på en militäranläggning där man bl.a. forskar i paranormala företeelser händer en del oförutsedda saker och Jodie tar sig därifrån. Tillsammans med den entitet som kallas Aiden försöker de fly från anläggningen, men det förvandlas snabbt till en hetsig jakt från militär, polis och federala myndigheter. Spelet inviger dig i storyn på ett varsamt sätt och låter dig följa Jodie under hennes uppväxt. Du får ta del av hennes träning, alla tester och till slut, när allt fallerar, följer du henne på flykt från allt detta. Storyns premiss är väldigt spännande och jag ser egentligen inga fel i den överlag, men det är något som gör att jag inte riktigt fastnar i den iallafall. Jag vet inte om det är den väldigt styrda gameplay som gör att känslan försvinner, eller om det är storyn som helt enkelt inte levererar tillräckligt trovärdigt. Nu är jag väl medveten om att det här är ett rälsspel, där du ”vänder på bladet när du hör ljudet”, men det känns ibland lite för styltigt. Jag njöt ordentligt av Heavy Rain, men Beyond: Two Souls känns som att det saknar det där lilla nödvändiga extra.
Når inte ända fram
Möjligheten att spela om kapitel känns som en bra detalj, särskilt om man vill testa på de olika alternativ storyn erbjuder. Tyvärr leder alla fram till samma resultat, men hur du når resultatet har en viss inverkan. Personligen lade jag inte jättemycket tid på att spela om scenarion då jag ville uppleva storyn, få del av spelet. Efter att äntligen ha tagit sig förbi vissa partier där de olika kommandona mest kändes arbiträra och otydliga ville jag inte gärna spela om dem.
Jag gillar spelet, men det känns som att det inte riktigt nådde fram med vad det ville göra. Relationen mellan Jodie och Aidan är väldigt intressant och att följa henne från barnsben till en vuxen kvinna är riktigt häftigt. Allteftersom åren går märker man hur hennes relation till denna mystiska entitet växer och deras förhållningssätt till varandra förändras. Det är en filmisk grafik och det känns riktigt spännande att
Det här är en väldigt intressant film. Om det var en film.
uppleva allt med henne, men det är nästan så att jag hellre hade sett det här som en film så jag slipper de abrupta stopp som otydliga quick time evens skapar. Detta tillsammans med den oundvikliga jämförelsen med Heavy Rain gör att jag känner en lätt besvikelse över det. Men det har en tendens att bli så många gånger – Med förväntning kommer besvikelse och för det har jag bara mig själv att skylla.
Om du gillade Heavy Rain och är förtjust i upplägget som spel som Until Dawn och L.A. Noir erbjuder
kan jag klart rekommendera det här spelet. Gillar du vad David Cage har gjort hittills med Fahrenheit och Heavy Rain är det ännu bättre, men det är med viss återhållsamhet som jag ger den rekommendationen. Det är ett bra spel, men det saknar viktiga element, viktiga smådetaljer som behövs för att det ska leva upp till den standard som sattes tidigare.
Läs mer om vår betygsskala >>