Jag kan inte vara den enda som blev förvånad när Diablo III visades upp för Switch. Likaså är jag nog inte den enda som snabbt insåg hur bra det passade. Spelet har redan existerat ett bra tag på konsol. Förutsatt att hårdvaran var stark nog så vore alltså Nintendos portabla alternativ en mycket intressant plattform för titeln. Blizzards erfarenhet med Nintendos hårdvara var dock begränsad, så de vände sig till Iron Galaxy, vilka är experter på att porta spel. Deras tillit var inte felplacerad, för vid första anblick verkar Diablo ha överförts till Switch nästan helt felfritt.
Look who’s baaaaack… again
Vid det här laget kanske man inte ska förvänta sig annat. Som jag tidigare skrev har Diablo III redan portats till flera olika plattformar, så Blizzard borde ha formeln bemästrad vid det här laget. Frågan är såklart om en utmärkt port är tillräckligt för att de mer militanta fansen ska nöja sig? Blizzards release-lista för Diabloprodukter har under flera år som bäst kunnat liknas med en torr ödemark. På årets Blizzcon blev deras uppvisning av det kommande mobilspelet Diablo: Immortal jämfört med ett aprilskämt. Man kan i korta drag sammanfatta det som att många högljudda personer i deras community gör sig redo med facklor och högafflar. Nu kommer såklart inte externa händelser påverka denna recensionen. Det är dock relevant att veta vilken sorts klimat detta spelet har lanserats i.
Bekant gameplay
Oavsett om du är ett gammalt fan till serien eller inte så är du säkerligen bekant med Diablo. Denna banbrytande dungeon crawler har inspirerar mängder med efterapare som trots varierad framgång inte har kommit i närheten av originalet. Det spelas i isometrisk vy i en mörk, gotisk värld där himlen slåss mot helvetet. Du tar rollen som en av deras sju karaktärsklasser som inkluderar allt ifrån asiatiskt inspirerade munkar till karibiska häxdoktorer. Sedan slår du dig genom hundratals varierade fiender, samlar XP och gear för att kunna ta dig vidare i ditt valda spelläge. Först och främst finns det story vilket som namnet antyder kretsar runt Diablo’s senaste uppvaknande samt expansionsstoryn för Reaper of Souls. Adventure mode finns tillgängligt från början så du behöver inte spela igenom storyn för att kunna köra bounties och Nephalem rifts, vilket sparar tid när man gör nya karaktärer.
Varje klass har dessutom mycket variation i hur du bygger den
I all ärlighet finns det inte mycket att tillägga. Detta är samma spel som släpptes 2012 och all polering spelet fått sedan dess ingår i den här utgåvan. Har du något som helst intresse för Diablo har du säkerligen redan spelat igenom det. Säljpunkten är alltså inte spelet i sig så mycket som plattformen det släppts på. Lyckligtvis fungerar spelet rent mekaniskt utmärkt på Switch. Trots att konsolen kanske är lite klenare än konkurrensen så körs spelet i silkeslena 60 FPS i så gott som alla situationer. Den enda märkbara skillnaden man kan se på hårdvaran är om man medvetet försöker slänga in så mycket på skärmen som möjligt. Bästa exemplet är att spela med flera minion-klasser som Necromancer och Witch Doctor mot horder av småfiender. Detta kan få grafiken att se aningen grynigare ut.
I handhållet läge är det ingen märkbar skillnad på kvaliteten, men det finns ju såklart lite uppenbara brister. Den mest betydande är att det är svårt att hålla reda på allt som händer på den mindre skärmen. Det är lätt att din karaktär drunknar i havet av partikeleffekter. Spelet gör sig dock utmärkt handhållet då dess end game spelas i korta intervaller. Att köra storyn kanske är lite för långdraget, men att spela igenom en rift under pendlingen till jobbet fungerar utmärkt. Portabiliteten är verkligen något som denna titeln mår bra av.
Nytt för plattformen
Diablo är i mångas ögon först och främst ett multiplayerspel. Oftast tänker sagda personer på onlinespelande, men Nintendo är kungarna av soffan. Lokalt co-op har därför varit en hög prioritet.
Så gott som alla befintliga input-metoder funkar. En spelare kan till och med komma undan med att spela på en ensam joycon. Interfacet är lite knepigt att navigera till en början, men man vänjer sig vid det ganska snabbt. Det kan dock bli lite stökigt med flera spelare på samma enhet, när alla vill fixa med utrustningen.
Det blir ibland lite väl mycket saker på skärmen
Då detta är ett spel på en Nintendokonsol finns det såklart Amiibo-funktionalitet där du kan (ännu en gång) scanna in dina figurer för diverse bonusar. Det finns även lite crossover-godis från Nintendos egna fantasy-serie. Om du vill visa Diablo vem som är den bästa slutbossen kan du låsa upp ett transmog-set som låter dig plöja genom helvetet horder som Ganondorf. Zelda-bonusarna slutar inte där, utan du kan även låsa upp ett Cucco-pet, Echoes of the Mask-vingar samt en unik Triforce-ram till ditt porträtt. Allt detta finns tekniskt sätt tillgängligt från början, men exempelvis Ganondorf-setet kostar lite för mycket in-game cash för att användas direkt.
Avslutningsvis
Det finns inte mycket man kan säga om Diablo III som spel. Det har varit ute på marknaden i flera år, så alla initiala fel och buggar man kan förvänta sig med en ny release har helt kunnat undvikas här. Det är inte spelet i sig som är säljpunkten, för är du intresserad av Diablo har du troligtvis som tidigare nämnt redan spelat hundratals timmar i det vid det här laget på andra plattformar. De vinnande punkterna är istället portabiliteten och deras lokala co-op. Detta är en fantastisk titel att kunna ta med sig i väskan vilket ingen tidigare plattform har tillåtit. Många gillar även att beklaga sig över hur couch co-op är ett döende släkte i spelvärlden, så varje titel som kontrar gnället är välkommet.
Diablo III är ett bra spel och portningen till Switch har inte ändrat på detta. Det finns inte mycket nytt inne i själva spelet. I slutändan är det upp till dig som köpare ifall du föredrar Switch över de andra plattformarna som spelet finns tillgängligt på.
