[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”A Game of Dwarves” developers=”Zeal Game Studio” publishers=”Paradox Interactive” platforms=”PC” genres=”Simulation, Strategi, Fantasy” release_date=”2012-10-23″]
Ifall man förhandsbokade spelet så fick man detta ölträd på köpet… dvärgar älskar öl!
Jag vet inte varför, men det är någonting med A Game of Dwarves som kittlar mina nostalginerver. Kan det vara den simplistiska strategidelen? Den stilistiskt enkla grafiken? Eller kan det vara så att jag undermedvetet alltid har drömt om att hunsa omkring en skock dvärgar som blint lyder min vilja? För även om det är ett aningen rangligt indiespel så lyser en charm igenom det som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men den finns där.
Överta landet från elaka magiker
A Game of Dwarves ger mig makten över en underjordisk dvärgkoloni där varje dvärg utövar sitt eget yrke. Mitt uppdrag är att hålla dvärgarna vid liv samtidigt som jag utökar basen genom att gräva mig djupare ner i underjorden, bygga sängar, odla mat samt träna militärdvärgar som kan försvara kolonin mot allehanda fiender och monster. På detta har en handling vävts in som gör att man måste klara specifika uppdrag för varje enskild bana, vilket kan vara att gräva sig ner till en hemlig skattkammare djupt ner i jorden, eller hitta och döda en fiende i någon djup och mystisk grotta.
Karta över spelvärlden, där varje torn är en spelbar bana
Landet som dvärgarna en gång styrde och ställde över har tagits över av elaka magiker! Under ledning av dvärgprinsen på order av dvärgkonungen själv, så är det min uppgift att återta landet och driva ut magikerna. Problemet är bara att dvärgprinsen är lite av en småkorkad latmask som ständigt måste bevisa sig för sin far, som i sin tur inte har mycket till övers för honom. Genom spelets gång gnabbar de fram och tillbaka i små dialoger samtidigt som man måste hjälpa dvärgprinsen att ta sig vidare i sitt försök till upprättelse.
Låt dvärgarna sköta slitgörat
Vad som är intressant med A Game of Dwarves är att man, till skillnad från liknande strategispel, inte säger åt enskilda dvärgar att göra ett jobb. Ifall jag klickar på en vägg så kommer någon dvärg att gå dit och hugga ned väggen, men vilken dvärg som faktiskt får den stora äran beror helt på vem som är minst upptagen. Ifall fiender attackerar basen så kommer soldatdvärgarna att attackera fienderna automatiskt, och ifall det saknas mat på borden så kommer någon arbetardvärg att ta på sig att lägga ut maten. Man har alltså makten att kommendera och ge uppgifter, men inte styra över enskilda individer i dvärkolonin. Det går dock att teleportera dvärgar, men den förmågan tar en liten stund att ladda upp när man väl har använt den.
När en dvärg har varit vaken och arbetat länge så går han och lägger sig, äter mat eller vilar på någon stol. När hungern når sin bottennivå, vilket kan hända ifall en gruvarbetare lyckas gräva ned sig i något hål utan att kunna ta sig upp, så dör dvärgen och ersätts av en liten gravsten. Det är också viktigt att hålla dvärgarna glada och lyckliga genom att pynta sin bas med dekorationer, statyetter, väggmålningar, golv och lyktor som höjer stämningen överlag! En glad dvärg är en duktig dvärg. Att se sin bas växa och dvärgarna utföra sina sysslor efter eget behag och förmåga ger ungefär samma känslor som att ta hand om fiskar i ett akvarium.
Dvärgarna trivs bäst i en självgående bas
Det absolut roligaste i spelet är att det är så tungt fokus på utforskning. De flesta banor handlar om att man måste gräva sig djupare ner i jorden, hitta gömda håligheter och gångar där fiender lurar och skatter hägrar. Man har ingen aning om vad det är man kommer hitta när man gräver, och i den svarta rymd som omger alla ens gångar och tunnlar så kan man se lockande frågetecken som kännetecknar ett rum av något slag. Har man otur kan det mycket väl vara ett rum fullt av hemska monster som gärna mumsar på ens stackars ovetande gruvdvärgar, och då får man vara beredd på att skicka dit sina soldater.
I sedvanlig ordning för den här genren så kan man även göra en del uppgraderingar i sin bas för att låsa upp nya saker, såsom nya föremål att bygga eller att dvärgarna jobbar effektivare, tål mer stryk eller liknande. Akademikerdvärgar får studera vid sina särskilda bord där de forskar och gör experiment, varpå man till slut får poäng som man kan använda för att låsa upp dessa uppgraderingar. Man kan även uppgradera portalen – den plats i basen där man beställer in nya dvärgar till basen – i utbyte mot en större mängd guld för att på så sätt öka invånarantalet.
Beroendeframkallande och mysigt
A Game of Dwarves är kul, beroendeframkallande och mysigt! Dvärgarna springer omkring och arbetar i ett fullfjädrat ekosystem medan man styr och ställer som en osynlig hand. Jag vill inte sluta spela. Tyvärr lider spelet av två stora problem som blir allt tydligare ju längre jag spelar. För det första så är det otroligt repetetivt och utdraget i längden, eftersom det man spenderar allra mest tid på är att gräva i oändlighet så fort man har lyckats bygga upp en självgående bas. För det andra så är det ganska obalanserat i strider.
Tungt fokus på utforskning och gruvarbete
När det kommer till balanseringen så är det helt oförutsägbart att veta vilka fiender man kommer möta i de flera håligheter som man stöter på under sitt gruvarbete. Har man tur kanske det är små harmlösa vättar som till och med de enklaste militärdvärgar kan ta kål på. Men har man otur så är det stora gröna bestar som snabbt slår ihjäl alla ens soldater och därefter ohämmat kan fortsätta med att förstöra ens bas. Vid ett tillfälle hade jag spelat i ungefär en timme innan jag av misstag råkade gräva mig in i ett rum där inte fler än två fiender lyckades döda alla mina soldatdvärgar, och sedan var spelet över eftersom jag inte kunde försvara mig på något sätt. Monster är oerhört kraftfulla – och det blir inte roligare av att de kan teleportera sig.
Det hade varit intressant att se en mer avancerad version av grundkonceptet, någonting som låg mer åt The Sims-hållet, hur drömmande det än må låta. Jag hade gärna fokuserat helt och hållet på att bygga upp en dvärgbas, göra den min egen, utöka min dvärgkoloni och ta hand om den med större omsorg. Jag hade personligen föredragit mer fokus på simulation och mindre fokus på action och konstant gruvarbete. Att bara sätta upp ett bord och odla lite morötter, vilket är allt som krävs, är lite för simpelt för att göra basen självgående.
Bra, men hade kunnat vara bättre
A Game of Dwarves följer ändå en konsistent idé och är onekligen byggt med kärlek. Komiska dialoger, en nästan barnslig grafisk design, passande atmosfärisk musik och ett lättillgängligt gameplay smälter samman i ett måttligt ambitiöst indiespel som förhoppningsvis kan bana väg åt liknande spel framöver. Just nu når det inte riktigt hela vägen för att nå upp till mina förväntningar, vilket är synd eftersom det är kul så länge det varar (tills man blir mörbultad av fiender eller uttråkad av gruvarbetet), men det är på rätt spår och ett härligt tillskott i sim-genren! Tummen upp.
[youtube id=”jDLndQOEviI” width=”600″ height=”350″]