[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Assassin’s Creed IV: Black Flag” developers=”Ubisoft Montreal” publishers=”Ubisoft” platforms=”PS4 / PS3 / Xbox 360 / Wii U / PC” genres=”Äventyr” release_date=”29 oktober 2013″]
Efter att ha drömt mig bort till medeltidens Italien i det andra spelet var min förväntan stor när Assassin’s Creed III släpptes förra året. Det blev dock platt fall för lönnmördarna och många med mig misstänkte starkt att seriens glansdagar var förbi. Ubisoft ger sig dock inte så lätt utan släpper nu ett piratäventyr under namnet Black Flag.
Skepp å hoj! Här finns det en by att plundra!
För att röra till det hela lite så utspelar sig detta spel några år innan förra utgåvan och i huvudrollen ser vi den överraskande karismatiske piraten/lönnmördaren Edward Kenway. Om namnet låter bekant så kan det bero på att Edward är far till Haytham Kenway och således också farfar till Connor Kenway, alltså den karaktär som hade huvudrollen i Assassin’s Creed III. Jag hoppas att jag inte rört till det allt för mycket för er och att ni orkar fortsätta läsa, för faktum är att det blir ganska intressant.
Är han verkligen Assassin?
Assassin’s Creed IV: Black Flag börjar i en rasande sjöstrid där en ung Edward tvingas ta över rodret på det stora piratskeppet. Allt ser ut att gå rätt väg ända tills fienden lyckas sätta eld på skeppets krutförråd. I en enorm explosion kastas Edward överbord och tvingas simma iland på närmsta paradisö. Han är dock inte ensam, en man i underliga kläder flyr in i djungeln. I brist på bättre alternativ sätter Edward fart efter mannen och efter en kort strid faller den mystiske herren offer för Edvards svärd. I sin rock har mannen ett brev som uppmanar honom att bege sig till Havanna för att möta självaste guvernören.
Då det med största sannolikhet är pengar involverade i uppdraget bestämmer sig Edward för att ta sig an rollen som den stupade mannen och drar på sig hans underliga kläder. I samma stund tar han också helt ovetande rollen som assassin. I sällskap med en fryntlig handelsman går resan sedan mot Cuba och Havanna.
– Jag var en äventyrare som du. Sedan kom en pirat och sköt mig i knät.
På stadens gator är det mesta sig likt från föregående spel. Gatorna patrulleras av lika korkade vakter som alltid och i gränderna står glädjeflickor eller banditgäng som mot en slant erbjuder sin hjälp. Faktum är dock att denna pittoreska stad är betydligt mer levande än exempelvis New York från det tidigare spelet. Det är åter igen roligt att klättra på fasader, även om de flesta hus ser likadana ut. Varken Havanna eller Nassau är några större metropoler, men de fyller väl sitt syfte som handelsstäder och knutpunkter.
Tro det eller ej, men det är när man får kasta loss och ge sig ut på böljan den blå som spelet blir riktigt intressant. Övärlden i Karibien är enorm och smockad med små öar att upptäcka och utforska. Jag var lite orolig att det skulle bli allt för mycket transportsträckor i spelet, men det visar sig att det alltid finns något att göra ute till havs. Spelet visar sig från sin allra bästa sida vid de storslagna sjöslagen och det är en fröjd att borda och plundra ett skepp fyllt av illvilliga tempelriddare för att lägga beslag på skattkartor och värdesaker.
Geronimo! Eller vänta lite… Det var ju min sonson som var indian.
Striderna i Black Flag är tyvärr lika stela som i tidigare spel. Det gäller att trycka på rätt knapp vid rätt tidpunkt och det blir stundtals ganska mycket quick time-events över det hela. Fienden är också lika korkade som alltid. Om Edward hamnar i strid mot en större grupp antagonister så står alla som inte slåss för tillfället i en cirkel runt slagskämparna och väntar på sin tur. Urdumt om ni frågar mig.
Marken är hård
Kontrollen har också alltid varit ett kapitel för sig i Assassin’s Creed-serien. Då spelet ofta går ut på att klättra så är det också det som Edward alltid föredrar att göra, även om du helst vill att han skall springa fram på gatorna. Råkar man som spelare komma lite för nära en vägg så kan man ge sig tusan på att vår hjälte vill klättra upp för den. Om det sedan inte finns något att ta tag i på väggen så resulterar det i ett ganska fånigt och misslyckat försök till att klättra. Då skall jag inte nämna hur svårt det kan vara att komma ner från en avsats eller liknande. Värst är det högt uppe i torn där ett enda litet feltryck kan resultera i ett hopp mot en säker död mot den hårda marken nedanför.
Ibland blir Black Flag otroligt vackert.
Assassin’s Creed IV: Black Flag är ett gediget spel och betydligt bättre än trean. Utvecklarna har åter igen fångat själen hos huvudpersonen och som spelare känner jag mig mer engagerad i ett spel än jag gjort på länge. Grafiken är ögonbedövande vacker och jag nästan känner de varma vindarna från Söderhavet mot mitt ansikte när jag står vid rodret på mitt sjörövarskepp. Små detaljer, som valar som hoppar upp ur vattnet eller krusningarna på vattenytan gör att helheten känns fantastisk. Man har återigen skapat en intressant och spännande värld att utforska och Karibien är ett utmärkt ställe att förlägga ett spel till.
London nästa?
Frågan är om det inte är läge att vänta lite med nästa utgåva i serien? Då Ubisoft själva sagt att man planerar att släppa minst tio Assassin’s Creed-spel så har vi knappt sett hälften ännu. Nu känns det som om man mjölkat ur allt vad havet har att erbjuda och i nästa spel vill jag åter igen se stora, levande städer med mycket mystik och hemligheter att upptäcka. Jag saknar den historiska kopplingen som serien hade när den utspelade sig i renässansens Italien. Jag lägger ännu en gång min röst på ett London vid förra sekelskiftet. Eller varför inte återvända till New York i en tid då det råder depression och skyskraporna börjat byggas? Det hade varit något för fasadklättraren i mig att sätta tänderna i.
[youtube id=”8IWwjdPJpiU” width=”600″ height=”350″]