[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”CSR Classics ” developers=”Boss Alien Ltd” publishers=”NaturalMotion Games” platforms=”iOS” genres=”Racing” release_date=” 5 oktober 2013″]
CSR Classics har gått varmt i min iPad senaste veckan, med blandat resultat. Jag visste inte när jag började spela att spelet är en uppföljare till succén CSR Racing från förra året, och jag vet fortfarande inte vad CSR står för i sammanhanget. Man kan anta att det är min allmänna okunskap om bilspel som spelar in.
En av anledningarna till att jag inte spelar så mycket bilspel är att jag inte är så jättebra på att styra. Det problemet slipper man i CSR Classics eftersom det är streetracing på rak bana det är frågan om och spelarens uppgift är endast att tajma start, växlingar och lustgassystem.
BMW 2002tii, kanske den orangeaste bilen i tysk motorhistoria.
Spelaren ikläder sig rollen av en ny aktör på racingscenen i en stad lik Miami, eller kanske Las Vegas, som skall hävda sig mot fem mer eller mindre ljusskygga gäng bilförare, ledda av exempelvis en collegeraggare med Speedy Gonzalez-mustasch, en stuntförare med innebandyspelarpannband och Lord Aziz, i turban och oklanderlig kostym, med en grön iPod shuffle på slaget. Resten av storyn är lite tunn och snårig, så jag är inte säker, men jag tror att man genom att besegra allihopa lite undercover skall avslöja femte bossens skumraskaffärer (Man behöver därmed inte slå knut på sig själv för att dra paralleller till The Fast and the Furious-filmerna)
Bossarna språkas vid i en av många mindre spännande cutscenes.
Varje nivå inleds med att köpa en bil. Det går att köpa en rishög för en någorlunda rimlig mängd låtsaspengar eller en pimpad bil för mer svårförtjänade guldlåtsaspengar. Sedan tävlas det i olika typer av events med varierande svårighetsgrad, där man vinner pengar att trimma bilen med. Gillar man inte att göra samma sak om och om igen, för att sedan vänta på att bensinmätaren ska fyllas på igen kan man alltid peta in en slant för att få lite snurr på saker och ting.
Säljes: Mercedes 300 SL. Få ägare, viss rost. Högstbj. eller 128 K låtsasdollars vid snabb affär.
Spelets huvudsakliga utmaning är att hitta tajmingen i start och växlingar eftersom alla bilar uppför sig olika och resultatet av tidig eller sen växling kan variera beroende på vilka delar som har uppgraderats. Stundtals är det riktigt spännande när man precis lyckas smita förbi en bil med högre rating på mållinjen. För mig är däremot den verkliga behållningen att samla ihop pengar till att rusta upp klassiska bilar från 50-, 60- och 70-talen till sin forna glans, inte minst eftersom all 3D-grafik i spelet är av mycket hög klass och värd att vila ögonen på. Det är inte så konstigt förresten, eftersom NaturalMotion som ligger bakom också utvecklar verktyg för 3D-animation som används av exempelvis Sony, Nintendo, Konami och Rockstar Games.
Har man bråttom kan man kasta hela veckopengen i sjön om man så önskar.
Sammanfattningsvis är det ett ganska underhållande spel med simpel idé, snygg grafik och lite mysigt motormuller (musiken stängde jag däremot av efter tio minuter). Laddningstiderna känns ibland lite långa, men det beror nog delvis på att min iPad 2 inte hänger med riktigt i svängarna.
Att det är ett freemium-spel (gratis i grunden, med möjligheter till köp i appen) stör till en början inte, men efter ett par dagars spelande så kan jag inte längre blunda för att spelutgivarna ständigt står och fingrar menande på min plånbok. Att betala för att eliminera väntetid för mer bensin eller leverans av trimdelar är en sak, och högst frivilligt. Att hitta på en tävlingsform där man först måste ha lustgassystem för att delta, men senare inte får ha det monterat och därför måste betala i reda pengar för att få en ny bil fort eller fylla flera dagar med tolvsekundersracing för att tjäna ihop till den kostnadsfritt, eftersom man varken kan montera loss delar helt eller sälja gamla bilar, det är bara girigt. Tur då att det inte kostar något att måla om sina fina bilar och bara titta på dem där de står i garaget.