[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Epic Mickey 2: The Power of Two” developers=”Blitz Games Studios, Junction Point Studios, Heavy Iron Studios” publishers=”Disney Interactive Studios” platforms=”PC, PS3, 360, Wii, Wii U” genres=”Plattform / Action-äventyr” release_date=”2012-09-23″]
Oswald the Lycky Rabbit är tillbaks hos sina vänner.
Jag gillar att berätta om min relation till spel som jag recenserar, om det nu finns någon. I det här fallet är jag säkert inte ensam om att ha suttit uppe många sena kvällar i min barndom med Disney’s spelklassiker som Duckatales, Lejonkungen och Mickey’s Magical Quest till Nintendo. De var roliga, färgglada, enkla att lära sig och har blivit oförglömliga guldkorn från 90-talet. Men nu är det andra tider, och Disney har tagit en mycket ambitiösare vändning med Epic Mickey-serien – men är det till det bättre eller sämre?
Den Galne Doktorn har återvänt till spelvärlden the Wasteland, trots att han skulle ha blivit bortsprängd i det förra spelet, och är nu högst angelägen om att bevisa att han inte längre är ond utan vill hjälpa invånarna. Världen plågas nu av jordbävningar som doktorn hävdar sig kunna fixa, men när kaninen Oswald och hans flickvän Ortensia börjar ana oråd så kontaktar de Musse Pigg som kommer till undsättning. Tillsammans måste de nu hjälpa till att bygga upp de delar av Wasteland som har blivit förstörda av jordbävningarna, samtidigt som de fortsätter hålla ett vaksamt öga på doktorn och hans påhitt.
Rikligt fokus på co-op
Redan titeln ”The Power of Two” skvallrar lite om att det här faktiskt är ett co-op spel och designat som sådant. Om man har en kamrat som också vill spela så är det bara att hugga tag i en handkontroller och hoppa in som Oswald medan man själv spelar som Musse. Musse har, precis som i föregående titel, en pensel som används för att måla fram eller sudda bort vissa föremål och miljöer i spelvärlden, medan Oswald har en fjärrkontroll med vilken han kan styra elektronik som knappar och batterier. Det går förstås lika bra att spela ensam, och då styrs Oswald av en AI.
Spelet kretsar väldigt mycket just kring att använda Musses pensel som är en stor del av hela konceptet. Genom att spruta blå färg på en osynlig låda så ”målas” den fram varpå man kan öppna den, och om man sprutar grön thinner på en vägg så suddas den bort så att man kan gå vidare till andra sidan. Föremål som går att sudda bort eller måla fram brukar vara ganska tydligt utmarkerade, eller glänsa lite lätt för att inte vara för svåra att hitta. Det är faktiskt en riktigt intressant spelmekanik som fungerar klockrent, och jag är smått förundrad över hur de har lyckats få färgen att faktiskt flyta ut över föremål så realistiskt.
Med sin pensel kan Musse skapa helt nya förutsättningar i banorna.
Så, vad är det man gör i spelet förutom att spruta färg och thinner kors och tvärs? Jo, spelet är uppbyggt i små banor som man måste ta sig igenom genom att lösa pussel och slåss mot fiender, ganska traditionellt. De är dock sammankopplade i små byar där man är helt fri att springa fram och tillbaka mellan olika banor som man behagar. I dessa byar kan man även få uppdrag och prata med bybor som kanske kan ge en lite tips om vad nästa steg i spelet är, eller få små sidouppdrag att fördriva tiden med.
Klassisk plattformare med varierade utmaningar
På nästan alla andra sätt är det här en klassisk plattformare. Man slåss mot fiender som man antingen kan döda med thinner eller göra snälla och harmlösa med färg, eller bara daska till med penseln så att de tappar fattningen en liten stund. För att ta sig vidare måste man lösa enklare pussel som ofta går ut på att trycka på rätt knappar, dra i rätt spakar, koppla samman rör för att få någon vätska att hitta rätt väg och dylikt. Svårighetsgraden är ganska låg, men alla pussel är ändå tillräckligt varierade för att man inte ska hinna bli helt uttråkad.
Möjligheten att spela co-op är tacksamt, och då vissa pussel är helt orienterade kring att man måste hjälpas åt, så fungerar det faktiskt ganska bra. Tyvärr tyckte Disney att det var en smart idé att lägga in möjligheten att slå till sin partner, vilket egentligen är mitt största klagomål med hela co-op-delen. Genom att slå sin kompis så skjuts han iväg några meter och tappar kontrollen en liten stund, vilket är jättekul på alla sätt och vis! Spelet blir lätt en brawler där man bara jagar omkring efter varandra och slåss.
Problemet med att man kan slå varandra i co-op är för det första att det inte fyller någon riktig funktion (annat än att vara ett komiskt element), och för det andra att det hämmar idéen med att hjälpa varandra och samarbeta. När thatgamecompany jämförelsevis utvecklade PS3-spelet Journey så valde de att ta bort all sådan onödig interaktion med andra spelare eftersom det i praktiken gjorde spelet mer tävlingsinriktat,vilket ju inte är poängen med co-op. Personligen tycker jag att möjligheten att slå och hoppa på varandra hade kunnat tas bort helt ur Epic Mickey 2. Men det är förstås en smaksak.
Oswald kan använda sina öron som helikopter och ger gärna Musse lift.
Lyckligtvis finns det även lite andra finesser i co-op som faktiskt fyller funktion. Oswald kan använda sina kaninöron för att, som en helikopter, lyfta Musse och flyga över långa stup. Både Musse och Oswald kan dessutom kasta upp varandra högt upp i luften vilket fungerar precis som ett superhopp, om man behöver ta sig upp för höga väggar.
Trogen design på karaktärer
Jag tycker nog ändå att den största punkten för Epic Mickey 2 är den visuella designen. Med tanke på att de har förvandlat en stor portion av Disney-universumet till 3D, i form av banor och karaktärer, så är det ganska mycket som känns… annorlunda. Till det positiva så är alla karaktärer förvånansvärt trogna till sina tvådimensionella original! Musse känns levande och lätt att styra med animationer som känns att komma direkt från de gamla TV-avsnitten, när han fortfarande hade två stora prickar som ögon. Invånare i byarna strosar omkring här med mjuka rörelser och talande personligheter.
Det visuella uttrycket följer med i miljöerna, som har tagit inspiration från klassiska miljöer i Disneys universum. Ostown är exempelvis en bana i spelet som har tagit inspiration från Musses Toontown, och i en stor grotta har ett gäng vattenfall tagit formen av de sju dvärgarna från Snövit. Vissa miljöer, såsom dvärgarnas vattenfall, är riktigt originella och kreativt utformade! Men de flesta miljöer känns dessvärre ganska plottriga och tråkiga, och jag fick känslan av att mest bara vilja nöta mig vidare så snabbt som möjligt.
Vackra och färgglada banor som dock saknar den där riktiga Disney-magin.
När man kommer till nyckelställen i spelet så spelas videos upp där Musse och Oswald driver vidare handlingen. Olyckligtvis så håller jag just nu på att plugga Disney’s 12 Animationsprinciper i en högskolekurs och det är lite nedslående att se hur Disney själva verkar ignorera dessa i Epic Mickey 2. Detta gäller även i resten av spelet då 2D-animationer dyker upp: Skottkärror ramlar ner på karaktärer utan fartökning eller duns i fallet, vattenpelare höjs och sänks utan att sakta in mot slutet av rörelserna, och många av de tvådimensionella animationerna känns gjorda i Macromedia Flash. Jag tycker att Disney kunde lagt ner mer tid på att nyttja de metoder som de har använts av deras tecknare i nästan 100 år för att skapa trognare animationer i spelet.
Varför så orelaterade uppdrag?
Innan jag plockar av min kritiska monokel så vill jag backa några steg till själva gameplayet. Spelet handlar ju, som bekant, om att Den Galna Doktorn håller på med något fuffens under täckmanteln att han har blivit god och snäll. Detta låter ju som en ganska intressant röd tråd, eller hur? Tråkigt nog så går en stor del av spelet ut på att göra helt orelaterade uppdrag, såsom att hjälpa Långben att återuppbygga någon stadsdel från jordbävningarna, eller hjälpa Svarte Petter laga en trasig rörledning. Doktorns del i äventyret känns i stora drag som en sidohandling, vilket gör att de flesta uppdrag känns kontextlösa och dryga.
Ibland blir det rentav otydligt vad man ska ta sig till för att klara ett pussel. En bit in i spelet så kom jag till en bana där ett meddelande dök upp och sa åt mig att ”skaka kontrollern” för att locka en ”beskyddare” av något slag. Jag skakade och skakade men ingenting hände. Efter att ha gått omkring och sprutat färg på saker och öppnat någon kista så dök meddelandet upp igen och då funkade funktionen helt plötsligt. ”Beskyddaren” var i detta fall en projektil som jag kunde använda för att skjuta fiender på avstånd.
Kontrollerna i Epic Mickey 2 är bra, men spelmekaniken är inte helt genomtänkt.
Klockrena kontroller
Spelkänslan i Epic Mickey 2 – alltså hur det känns att styra Musse och Oswald– är helt klockren och responsiv. Det är absolut intuitiva kontroller och att hoppa omkring på plattformar och skjuta med Musses pensel eller Oswalds fjärrkontroller har verkligen polerats till spegelglans. Jag hade inte möjlighet att testa spelet med Move-kontrollern, men då jag hann testa spelet på Gamex i början av månaden så vet jag att även den har genomarbetats för att kännas så intuitiv som möjligt. Ibland kan Musse eller Oswald missa att grabba tag i kanterna på plattformar och falla handlöst ner i stup, men med lite tålamod kan man se förbi sådana små skavanker.
Överlag så tycker jag att Epic Mickey 2 är ett trevligt litet spel, men jag tycker att det kunde ha varit lite mer målfixerat i framförallt handlingen. Varför ska jag ränna omkring och bygga upp städer som någon byggarbetare, när jag skulle kunna rädda världen och stoppa något ondskefullt hot, såsom Den Galne Doktorn? Eller åtminstone någonting i stil med att rädda Pluto från Svarte Petter som i Mickey’s Magical Quest? Det är i och för sig tydligt att det här är ett barnspel och som sådant tror jag att det kommer tas emot med öppna armar hos sin målgrupp, liksom sin föregångare. Men för oss äldre spelare så hade roligare banor, tydligare mål och intressantare handling varit uppskattat.
[youtube id=”hH9Kx06oO_0″ width=”600″ height=”350″]