[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Gran Turismo 6″ developers=”Polyphony Digital” publishers=”Sony” platforms=”PS3″ genres=”Racing” release_date=”6 december 2013″]
Jag har erkänt det förr och jag gör det igen – jag hör inte till de stora bilspelsentusiasterna. Likafullt har inte ens jag kunnat undgå hypen och jippot som omgivit Gran Turismo 6 under det senaste året, och med ett varmt minne av att ha Gran Turismo 1 som det första spel jag spelade på PS1 en gång i tiden så är jag välvillig till sinnes när jag sätter mig tillrätta i soffan.
Banorna, riktiga som påhittade, är trevligt renderade.
Seg start
Jag bestämmer mig för att börja med career mode och får genast dra en repa i en sportig bil för att visa vad jag går för. Skojigt. Därefter kommer vi direkt till något jag nästan aldrig uppskattar i racingspel. Att man måste börja med tråkiga bilar. Jag väljer en liten gul halvkombi från Honda, som av prestanda och väghållning att döma har en vedeldad motor och blankslitna allvädersdäck. Det mest ekonomiska alternativet vore sedan att trimma den gula Hondan för alla credits jag får, men jag slår mig istället lös på en Mitsubishi FTO, årsmodell 1991. Den har lite mer klös i spisen, men det är inte direkt så man blir fartblind, och efter 40 minuters tröskande i farmarligan är jag lite sugen på att gå och göra nåt annat istället. Som tur är blir jag av den snälle Lord March inbjuden att delta i Goodwood Festival of Speed och kan ägna en stund åt den betydligt svårare (och roligare) utmaningen att köra veteransportbil i uppförsbacke på en asfalterad kreatursstig på lordens gods. Utan att vara bilentusiast i nån större utsträckning förstår jag ändå varför festivalen besöks av 185 000 pers varje år.
Ytterligare en understyrd Mitsubishi och rätt mycket trimdelar senare börjar den riktiga fartkänslan och körglädjen infinna sig. En mer inbiten racing-gamer hade säkert hittat den tidigare, med ratt, avstängt antisladd och manuella växlar, medan jag som vet att jag kommer sladda ut i varje sväng utan alla tillgängliga stödhjul får ta det lite lugnare, med automatlåda och hjälplinjer.
Allt är inte bara seriös racing. Välta trafikkoner på tid går också.
Lång väntan på fart och fläkt
Initialt slarv med att kika igenom alla menyer och liknande ordentligt innan jag började spela gör att det tar flera timmar innan jag upptäcker att det finns ett arcade mode för enstaka race i blandade bilar. Och det är ju himla käckt att jag kan få brumma runt i en svindyr Pagani Huayra utan att ha behövt köra ihop credits till att köpa den, men istället får jag betala i gråa hår medan jag väntar på att banan skall laddas. Jag vet inte om laddningstiderna i arcade mode är längre än för career, men det känns så.
I min karriär har jag nu kört upp mig så pass att det börjar finnas väldigt många olika sorters race att välja på. Go-kart verkar till en början väldigt prisvärt (alla kostar 5000 credits), men väghållningen är inte den bästa och det hela slutar med att jag efter tio minuter inte slutfört ett enda varv. Så hittar jag en tävling för bilar med sugmotor (alltså utan kompressor eller turbo) och vill köra, men råkar ha satt ett turboaggregat i min Mitsubishi Lancer. Det naturliga vore då, tycker jag, att det skulle vara möjligt att på ort och ställe plocka ur turbon igen, men istället måste jag backa i flera steg och gå in i en annan meny för att göra inställningar där. En försonande faktor är att när man väl är inne och skall köra finns det möjligheter att köpa till nya däck och delar innan starten går.
Om du alltid drömt om att susa fram på månen i 27 km/h är GT 6 goda nyheter.
Bra, men inte fantastiskt
Summa summarum är Gran Turismo ett bra spel, men kanske inte så bra som jag hoppades. Kanske är det PS3:ans begränsningar som till slut sätter stopp för fulländning, kanske är det Polyphony som hellre blickar framåt, mot PS4. Många av de saker jag har invändningar emot är kanske detaljer för vissa, men lägger man ihop dem blir det rätt mycket till slut. Låt oss börja med grafiken. Banorna är ofta hemskt snygga att se på, och säkert naturtrogna också, men många av bilarna är definitivt mer styvmoderligt behandlade, kantiga saker. Grafiken i menyerna känns inte heller alldeles up to date. Ljudet, som vad jag förstår har varit en evig käpphäst för GT-serien är inte det roligaste. Motorljuden är ofta lite instängda och inte riktigt de förväntade, och gillar man inte väldigt generisk studiorock och skvalmusik så är soundtracket lite träigt.
Det stoltseras med 1200 bilar och vad det verkar går allihop att köpa utan större krångel (även för riktiga pengar om man inte vill spela ihop till dem) men det råder en väldigt ojämn fördelning, där det känns som att till exempel Mitsubishi har 100 maskiner i garaget, medan Volvo har typ 3 (bl.a. 245 GLT, årsmodell 88). Visst är siffran imponerande, men skulle jag titta på varje bil i 30 sekunder innan jag bestämmer mig för vilken jag vill köpa tar det ju fem timmar att gå igenom dem. Man kan också ifrågasätta om samma bil med två olika färgscheman verkligen får räknas som två olika bilar i listan och jag måste undra vilken sorts bilnörd man måste vara för att riktigt uppskatta att Mitsubishi Lancer Evolution finns i minst tre på varandra följande årsmodeller, med endast marginella skillnader i prestanda och pris. Troligen föreligger helt enkelt en skillnad i exponeringsfilosofi mellan japanska bilfabrikörer och övriga.
Vidare är det förstås praktiskt för den som så önskar att det går att finlira väldigt med bilens inställningar och bilarna är generellt relativt lätta att handha, och det talas en hel del om realismen i spelet, men då bortser man tydligen helt från att superbilar som borde överstyra nåt galet understyr nästan lika mycket som ovan nämnda Honda. Och när vi ändå talar om Hondan så är det i mitt tycke så att det inte är kul att vänta sig Top Gear och få Trafikmagasinet. Den förhärskande idén med att börja i tråkbilar och jobba sig upp går inte hem här.
Riktigt så snyggt som på promobilderna är det nästan aldrig.
De bilspel jag mest spelat på senare år, exempelvis Burnout Paradise City, Need for Speed: Hot Pursuit och Asphalt 8 har alla något som GT 6 saknar, nämligen bilar som inte är okrossbara. Tydligen är Polyphony motvilliga till att låta spelare ha sönder de fina bilarna, men det gör inte underverk för realismen när en krock i 300 knyck låter som att man drämmer till en soptunna med en blöt badrumsmatta, varefter bilarna rullar vidare i fabriksnytt skick. Enligt uppgift går det dock att knyckla plåt i multiplayer-läge och det är ju alltid något.
Detaljerna fäller
Jag skulle vilja älska Gran Turismo 6, men det går tyvärr inte. Det är ett roligt racingspel så gott som något, men produkten motsvarar inte hypen riktigt och i mångt och mycket steks bara samma köttfärs upp igen, med lite mer kryddor. Variationen i career mode är, när den väl kommer, underhållande och trots den ojämna fördelningen bland bilarna finns det många snygga åk och en del humor. Sammantaget är småproblemen dock för många för att betyget skall kunna bli riktigt bra och jag är tveksam till Polyphonys prioriteringsordning.
[recension titel=”Gran Turismo 6″ betyg=”7″ skribent=”Hampus Lybeck” datum=”2013-12-07″][/recension]