[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Lego Marvel Super Heroes” developers=”TT Games” publishers=”Warner Bros. Interactive Entertainment” platforms=”PS3, PC, Xbox 360,Wii U,Nintendo 3DS,Playstation Vita,Xbox One,Playstation 4″ genres=”Action-adventure” release_date=”15 november 2013″]
Den senaste licensen som Legofierats är Marvel och dess superhjältar. Som en av många som växt upp med en hälsosam mängd klossbyggande så var det med en del nostalgiladdade förhoppningar jag kastade mig in i deras tolkning av ett av mina personliga favorituniversum. Vi snackar alltså om det universum som bebos av karaktärer som Spider-man, X-men och The Avengers.
Galactus är på väg
Galactus, gourmand av galaxer och slukare av planeter, är tillbaka och nästa rätt på menyn är naturligvis Jorden. Tyvärr är den enda som känner till detta allas bepansrade favoritskurk Dr. Doom, som med hjälp av sitt senaste supervapen, Dr. Dooms Doomray of Doom, planerar att både rädda och ta över planeten på samma gång. För att ladda upp denna behöver han dock Cosmic Bricks, något som Silver Surfer, i sin roll som förtrupp och provsmakare åt den tidigare nämnda planethungriga rymdentiteten, råkat dra med sig till Jorden.
För att få tag på dessa anlitar därför Doom alla superskurkar han får tag på och skickar dem planeten över på jakt efter klossar. Det är här du som spelare kommer in som någon av de 100+ tillgängliga karaktärerna ger dig ut för att stoppa Dr. Doom och ta reda på vad han använder klossarna till.
Man får en viss känsla av Deja Vú.
Som Legospel är det mediokert…
Med erfarenheten av att ha spelat flera av de tidigare Legospel som släppts under de senaste åren så möts jag inte av några som helst överaskningar. Rent mekaniskt är detta spelet i stort sätt identiskt med sina föregångare: Du tar dig igenom storyuppdrag, samlar collectibles i formen av hemliga byggsatser och in-gamevalutan ”studs”. Självklar finns även Stan Lee med, dels som spelbar karaktär men även i formen av miniuppdragen ”Stan Lee in peril” (Som i övrigt är mer eller mindre samma sak som ”Citizen in peril” i tidigare titlar) för sin obligatoriska cameo.
Så visst är mekaniken bakom spelet flera år gammal, men den är stabil och väl fungerande även om mer innovation hade uppskattats. Kontrollerna funkar som de ska och responsen är god, kameran kan dock stundvis vara irriterande då man ofta hamnar i situationer när miljön hamnar mellan den och karaktären. Striderna är identiska med tidigare spel och är inte mer avancerade än ”Tryck på knapparna tills fienderna slutar röra sig”. Undantaget är i bosstrider när lite mer unika mekaniker tenderar att dyka upp, även om dessa i grund och botten brukar vara att bygga något vapen bossen ifråga är svag mot och sedan använda detta tre gånger. Spelet är inte på någon nivå svårt, men det är också tydligt att detta inte har varit utveklarnas mål. De försöker vara underhållande, och där lyckas de, låg svårighetsgrad till trots.
Bossfighterna är ganska visuellt underhållande
…Men som Marvelspel är det underbart
När jag ignorerade dess meriter som Legospel och istället såg på det ur Marvel’s infallsvinkel så blev jag dock avsevärt gladare. Karaktärerna som är med är trogna sina diton från serierna men presenteras på ett bra sätt för spelets demografi. Det är en bra mix av catchphrases och ordvisar tydligt inspirerade från sextiotalets serietidningar tillsammans med mer samtida familjehumor och en hel del lättsamma skämt där karaktärerna ofta driver med sig själva. Spelet är som sina senaste föregångare helt röstskådespelat och de har gjort ett bra jobb med att få tag i rätt skådespelare till alla karaktärer. De flesta känns igen från tidigare arbete med samma karaktärer i spel och film men även de nyare talangerna är ganska spot-on.
Det är i alla fall ingen brist på skurkar
Det kunde klart se bättre ut…
Grafiken är dock inte så mycket att hurra för och jag undrar om det inte finns någon form av maximal grafiskt gräns spel baserade runt Lego kan nå. Hur mycket detaljer kan man egentligen hamra på vad som i grund och botten är en mängd ganska detaljlösa klossar? Man kan hävda att den grafiska stilen är tidlös men frågan är om detta är någ för att hålla sig på jämn fot med de andra spel som faktiskt kan utnyttja den prestanda som framtida konsoller kommer ha tillgänglig. De är visserligen väldigt duktiga med ljussättningen och man ser hur de försöker smyga in en hel del saker som inte är Lego i miljön för att kunna leka lite med de grafiska möjligheterna, men då detta allt som oftast bara är marken man står på (Och många gånger inte ens det) så känns det som den visuella utvecklingen för dessa spel börjar närma sig ett totalstopp och jag kan inte annat än hoppas att jag har fel.
Man springer in i många gamla bekanta
…Men det låter fantastiskt
Ljudet är bra nära perfekt, ’nuff said (Som Stan Lee själv skulle sagt). Rob Westwood har gjort ett riktigt bra jobb med kompositionen och hade det inte varit för alla plastmänniskor som sprang omkring hade man utan tvekan kunnat ta detta för en film. Musiken känns tung och effektfull och stilen känns tydligt igen både från Marvels senaste filmer och deras TV-serier från nittiotalet, men dessa stycken varvas även av med klart mer lättsamma toner mellan uppdragen utan att för det få musikgalleriet att kännas oenhetligt och splittrat.
Avslutningsvis
In alles är detta som Legospel bara ytterligare ett i mängden, solitt men mediokert. Som Marvelspel är det dock bland de bästa som släppts på flera år. Oavsett om det är Lego eller Marvel som är säljpunkt för dig så är det många speltimmar som levereras, med stort omspelsvärde tack vare alla de karaktärer som går att låsa upp. Så slå dig ner med än kompis och roa er en stund i nostalgin från superhjältar och danska plastblock, Galactus kommer inte besegra sig själv.
[youtube id=”A9cxXMGcGak” width=”600″ height=”350″]