Hade vilken annan utvecklare som helst fått för sig att göra ett tennisspel så hade man lagt ner enorma summor på att köpa loss licenser för att få använda sig av tennisvärldens största stjärnor i spelet. Man hade också gjort allt för att ge spelet en så trovärdig realism som möjligt. Detta gäller dock inte för Nintendo. Här satsar man istället på ett spel med Mario och hans vänner i huvudrollen och ett gameplay som lockar yngre spelare. Det är också här vi hittar charmen i Mario Tennis Open till Nintendo 3DS.
Utvecklaren Camelot har genom åren producerat ett och annat tennisspel till Nintendos olika maskiner, med blandat resultat bör tilläggas. Det första jag bekantade mig med var Mario Tennis till N64 och det var också en av de stora orsakerna till att jag så småningom slet ut styrpinnen på min kontroll. Sedan dess så har släppen av tennisspel i stort sett varit obligatoriska till Nintendos konsoller och det var med hopp om en riktig fullträff som jag nu testade Mario Tennis Open. Min entusiasm visade sig vara välgrundad och Camelot visar ännu en gång att man är sportspelens okrönta kungar. Dock finns det en del skönhetsfläckar i Mario Tennis Open som hade kunnat undvikas.
I vanlig Nintendostil så är allt gulligt och inbjudande i Mario Tennis Open. Till en början så har jag som spelare möjlighet att välja någon av de tretton redan upplåsta karaktärerna, däribland min egen Mii, en lång och gänglig yngling som påminner mig om fornstora dagar. Alla figurer har sina styrkor och svagheter och med tiden så lär man sig vilken motståndare som är bäst lämpad att möta exempelvis Yoshi eller Peach. Jag har inte mycket val, utan tvingas inleda min tenniskarriär i Mushroom Cup, eftersom det är den enda turneringen som är tillgänglig från första början. Motståndet på de inledande nivåerna är på sin höjd uselt och det tar inte många minuter innan jag smashat och lobbat mig igenom den första turneringen. Svårighetsgraden i nästkommande Flower Cup är inte heller direkt avskräckande. När jag efter några minuter även vunnit avslutande Star Cup så ställer jag mig fråga om det inte blir svårare än så här? Svaret är att det kan det absolut bli, men det tar vi lite senare.
Den som väntar sig att man kan samla på sig power ups under spelets gång lär bli besviken. Istället har man löst det hela genom att det då och då dyker upp olika zoner på banan. Står man i en sådan zon när man slår sitt slag så får bollen en extra boost, beroende på vilken färg det är på området du står i. Exempelvis så kan din spelare slå en utomjordisk skruv eller en smash som är helt omöjlig för motståndaren att returnera. Detta systemet är något mer rättvist än andra typer av kraftbonusar, men fördelningen av dessa zoner blir ibland något obalanserad. Har jag riktigt otur så står jag alltid långt ifrån en zon samtidigt som min motståndare kommer in i ett flyt och får bonusar mitt på fötterna hela tiden.
Knappologin i Mario Tennis Open är ganska enkel. Ett tryck på X ger ett normalt grundslag, medan en kombination av A och B ger antingen stoppbollar eller lobbar. Visst låter det enkelt, men det krävs en hel del träning för att behärska tekniken till fullo. För de som föredrar ett lite enklare sätt att spela så har man erbjudit genvägar till de olika slagen på den undre, tryckkänsliga skärmen. Ett alternativ som funkar bra, men som till en början tar alldeles för mycket fokus från den övre spelskärmen. Det går ganska snabbt att lära sig vilka kombinationer man skall använda i vilka lägen. När man går online så vinner oftast den som har bäst koll på de olika slagen.
Nästan allt man gör i Mario Tennis Open generar guld till dig som spelare. Guld som kan användas till att smycka ut din spelare efter bästa behov. Alla föremål ger din Mii olika egenskaper och på så sätt så kan man med tiden specialisera sin karaktär till att bli en grym nästpelare eller en snabb och kraftfull baslinjespelare. Med tiden så blir din spelare komplett och det motståndet som erbjuds i de olika cuperna blir oftast en lätt match.
Då enspelarläget som sagt var sällan erbjuder något direkt motstånd så kan jag varmt rekommendera att pröva lyckan online. Man kan välja att spela antingen singel eller dubbel och motståndet är allt som oftast väldigt bra. Naturligtvis med vissa undantag. Här gäller det som sagt att ha järnkoll på knapparna och samtidigt ha lite flyt med de olika kraftzonerna. Men när det kommer till kritan så finns det få saker som är så tillfredsställande som att ge en flink japan smäll på fingrarna i en lång och spännande tennismatch. I slutändan är det oftast den skickligaste spelaren som avgår med segern.
Givetvis utnyttjar Mario Tennis Open Street Pass-funktionen som låter dig spela en virtuell match mot någon du passerar på gatan och som också har spelet installerat på sitt 3DS.
Den största behållningen med Mario Tennis Open tycker jag dock är de fyra olika minispel man packat med i den lilla kassetten. Vad sägs till exempel om att spela det gamla klassiska Super Mario Bros från Nes? Mario går automatiskt längst banan och din uppgift är att hålla vägen fri för honom genom att slå tennisbollar på alla annalkande fiender. De flesta minispel är ett ganska kul tidsfördriv och ger en liten extra krydda till ett annars väl balanserat tennisspel. Tyvärr erbjuder inte enspelarläget någon riktig utmaning för den rutinerade spelaren, men utbudet av motstånd online tycks vara obegränsat.
Gillar du verklighetstrogen tennis med de stora stjärnorna så är Mario Tennis Open inget för dig. Gillar man dock, precis som jag, charmen i spelen med Mario i huvudrollen så är Mario Tennis Open ett alldeses utmärkt och behändigt litet tennisspel. Jag törs utlova många timmars härligt tidsfördriv i hängmattan eller på annan lämplig plats under semestern.