Medal of Honor: Warfighter

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Medal of Honor: Warfighter” developers=”Danger Close Games” publishers=”EA Games” platforms=”PC, 360, PS3, Wii U” genres=”Action/ FPS” release_date=”2012-10-26″]

Here we go again

Jag minns när varje FPS handlade om Andra Världskriget och hur trött jag började bli på att döda ”gerry rotters” och att se glada allierade (ofta amerikaner) med tommy guns blazing på vartenda spelfodral. ”Vi har spelat WW2 spel längre än kriget själv varade!” sades det. År 2012 är det en annan femma och tyskar har fått ge rum för araber i en uppsjö av moderna skjutspel som utspelas i alltmer fiktiva terroristscenarion. Nåväl, lika bra att dra på sig kängorna och ladda bössan, plikten kallar!

Men helt ärligt – Medal of Honor: Warfighter är så blasé man bara kan få det när det gäller moderna skjutare. Hela spelet handlar om att gå från punkt A till punkt B och döda några araber däremellan. Spelet säger åt dig vad du ska göra och när du ska göra det. Skjut en fiende – Tryck på den här knappen – Slå sönder den här dörren – spräng den här bomben. Allting tydligt utskrivet med ”Press [] to …”. Har du spelat en har du spelat alla. Du vet vad jag menar, eller hur?

Connect the dots

Medal of Honor: Warfighter sätter dig i rollen som en Tier 1 Operative, en sorts elitsoldat med uppdrag att slåss mot global terrorism och att jaga den hala terrorledaren The Cleric. I denna vilda jakt kastas du mellan ett gäng soldater i en minst sagt förvirrande mischmasch av lös storytelling sammanknutet av filmsekvenser mellan uppdragen som jag helt ärligt måste erkänna att jag hade mycket svårt att förstå eller följa. Någonstans i detta får vi se hur karaktären Preacher’s jobb som elitsoldat påverkar hans fru och dotter, den oro de utsätts för och hur de känner inför vetskapen att de problem som blossar upp i världen kommer att slå mot familjen när Preacher följer sitt kall att göra sitt jobb, att vara en ”Warfighter”.  I jakten på muslimer hoppar spelaren från land till land utan ordentlig motivering. Att ingenting följer en kronologisk ordning gör inte saken bättre, allting utspelar sig ”för sex veckor sedan” eller ”arton timmar senare” och när jag spelar episoden ”Connect the dots” lyckats jag bara få fram frågan; hur kan jag?

Railshooter

Spelets gameplay räddar singleplayerkampanjens helhet med en hårsmån. Det är kul att spela, det är intensivt men jag kan inte undgå den pockande känslan av att jag åker i en karusell. Spelet är så uppenbart skriptat att jag knappt behöver tänka själv; fiender hoppar regelbundet fram från sina gömmor i ett mönster som är lätt att lista ut; jag väntar några sekunder, terroristen hoppar fram, jag skjuter och tittar på mina kamrater: aha! de springer inte fram – jag måste alltså ha missat en fiende som fortfarande gömmer sig. Det är svårt att se förbi detta, för även om kontrollerna är bra, gameplayet roligt och scenerna spektakulära så är det inget mer än kulisser och kraftigt inrutat manus.

Jag får aldrig använda min egen hjärna för att lösa problem eller ta mig vidare. När mina kamrater ställer sig vid en dörr och säger åt mig att slå ner den på kommando eller när en stor outline av en bomb tydligt som för ett barn förklarar för mig att här skall du sätta bomben suckar jag bara. Mitt uppdrag är som sagt att gå från punkt A till punkt B och utföra förutbestämda handlingar på ett monotont sätt som snabbt blir automatisk och tråkig. Såhär kändes aldrig det långt mer överlägsna spelet Crysis …bara för att ta ett exempel.

Det finns en ljus sida

Allting är såklart inte bara negativt. Det är med ett stort leende på läpparna jag kör bil genom befolkade och trafikerade gator i jakt på en skurk medan korvstånd, där lådor och tunnor flyger hej vilt i min skoningslösa framfart samtidigt som människor kastar sig ur min väg och bilar väjer i panik när jag tränger mig fram för att nå mitt mål. Allting i en kavalkad av rörelser och saker som flyger all världens väg. Eller när jag springer genom en ökenmiljö i gassande sol på jakt efter en skurk med viktig information, när jag väjer för kulor, kastar mig på marken, springer in i en terrorist och hugger honom med en yxa för att skjuta en annan på avstånd samtidigt som jag gör allt för att inte tappa farten – ja då är spelet faktiskt roligt, skriptat eller ej!

Ögongodis

Medal of Honor: Warfighter använder sig av Frostbite 2, samma spelmotor som Battlefield 3 och det märks. Spelet är fantastiskt snyggt. Oavsett om miljöerna består av mulna kalla översvämmade byar eller bländande ljusa stekheta öknar visar spelet sina grafiska muskler medan det tar mig genom olika länder med skiftande klimat och väder. Spelet använder sig gladeligen av motorns så kallade ”micro-damage” som realistiskt återger faktisk skada på objekt i spelet såsom kulhål eller betong som skadas och ramlar av från väggar och annat. Det är vackert att se och det hjälper verkligen till att skapa en känsla av realism när kulor viner.

Multiplayern räddar

Jag lägger ner kampanjen ett tag och bestämmer mig för att pröva nybörjarturen online istället. När man först startar multiplayer möts man av en skärm som ber en att välja land. Det får bli det gula och det blå; för jag håller på Sverige. Specialförbandet blir vår allas Särskilda Operationsgruppen (SOG) och klassen blir assault för det var den enda som just nu var upplåst. Såhär ligger det nämligen till; i Medal of Honor: Warfighters multiplayer läge så har man, så att säga, en karaktär. Denna karaktär kan uppgraderas med nytt utseende, nya förmågor och nya klasser.

Efter varje match utdelas XP baserat på hur bra man har gjort ifrån sig och ens rank stiger i takt med erövringarna. Det här med att få XP, gå upp i level, utveckla och uppgradera sin karaktär är något som moderna skjutare överlag verkligen anammat och ingen är gladare än jag för just detta. Denna spelmekanik får en gammal RPG-räv som mig själv att verkligen fastna vid multiplayern. Det är förvånansvärt roligt att kolla igenom alla vapen och uppgraderingar som finns tillgängliga och efter en riktigt usel match kan jag inte annat än tänka att ”om jag bara låser upp det där siktet, då får jag min revansch!” och så fortsätter spelandet långt in på småtimmarna trots att det är arbetsdag(!).

Det har varit utmanade att recensera det här spelet och jag börjar förstå varför. Medal of Honor: Warfighter är egentligen två spel i ett. Det ena är en urbota dum singleplayer kampanj och den andra är ett hiskeligt kul multiplayer spel. Jag känner mig helt snurrig.

Multiplayer kommer med flera olika spellägen

Multiplayern har som sig bör ett antal olika spellägen; deathmatch och team deathmatch är givna standarder men till de mer intressanta hör Hotspot som går ut på att varje lag skall aptera bomber och spränga dem vid fem stycken platser på kartan. Först till kvarn gäller och det kan bli ett hetsigt och adrenalinstinnt flängande mellan att försöka att aptera en bomb och samtidigt motarbeta motståndarlaget som avancerar med sin egen bomb i högsta hugg. Flest bombningar vinner!

Sedan har vi förstås min personliga favorit: Capture the Flag. Inga konstigheter här egentligen. Två lag, tio rundor. Det ena laget skall sno flaggan från motståndarlagets bas och ta den till sin egen och motståndarlaget ska förstås förhindra detta, alternativt att båda lagen har varsin flagga att försvara respektive sno. Efter fem rundor byter lagen sida. Pricken över ”i”:t är förstås att den person som snott flaggan och reser den i sin egen bas reser den nations flagga som han eller hon valt att representera och jag måste säga att det är en härlig känsla att se den svenska flaggan resas till motståndarlagets förtret efter en hektisk match. Nu vet jag äntligen hur sportintresserade känner sig när det går bra för Sverige i OS.

Alla dessa multiplayer lägen kan även spelas som ”Real Ops”, ett intressant spelsätt där ett flertal finesser såsom HUD, minimap, kill cam, granatvarningar osv helt stängs av för en realistisk upplevelse.

Olika vapen för olika klasser

De olika klasserna har egna arsenaler. Vi har Assault som givetvis har ett assault rifle, detta är den mest generella klassen och även den du börjar med, halvbra på det mesta. Sedan kommer Heavy Gunner, en brutal jeppe beväpnad med en kulspruta som erbjuder 150 skott i magasin och oändliga (om än långsamma) omladdningar. Krypskytten Sniper finns för de som vill campa på avstånd. Demolition pysslar med bomber och kan även boosta sin styrka i utbyte mot minskad rörlighet och Special Ops kan välja mellan karbin eller hagelgevär och kommer även komplett med raketgevär och granater för strider i trånga utrymmen, Special Ops är även snabbare än de andra klasserna.

Att låsa upp de olika funktionerna och uppgraderingar är det verkliga nöjet utöver själva matcherna och det finns många godsaker att låsa upp. Optiken är viktig om man vill se vad man siktar på, och med bättre optik kan man öka zoomfaktorn. Pipans uppgraderingar förbättrar saker som din effektiva räckvidd eller rörlighet; Pipans munstycke går att byta mot ljuddämpare för den som vill döda i lönndom; En ny kolv kan förbättra din räckvidd eller din rörelseförmåga. Magasinen ser ut att endast påverka vissa klasser som kan byta ett rymligare magasin mot ett lite mindre men som ger dig större rörlighet. Med ”Paint job” kan man låsa upp en uppsjö av olika färger och mönster för att se grymmare ut på slagfältet.

De olika klasserna har också varsina offensiva och defensiva specialförmågor som att lägga ut rökridåer, kalla in luftstöd från helikoptrar eller få tillgång till extra vapen som granatkastare. Dessa förmågor är uppdelade i fyra nivåer som låstes upp medan du spelar baserat på hur bra du gör ifrån dig och är onekligen en bra motivation för att hålla dig vid liv några sekunder till så att du kan få den där sista fraggen och låsa upp en ny förmåga.

När allt är sagt och gjort

Vad tycker jag egentligen om Medal of Honor: Warfigther? Som jag tidigare skrev, det är ett svårt spel att recensera. Singleplayerkampanjen är kass och multiplayerns glädje gör den meningslös. Jag ger förmodligen spelet ett alldeles för högt betyg men det är multiplayern som väger upp det för såhär roligt med ett FPS har jag nog inte haft på länge. Sist jag verkligen njöt av att jaga flaggor spelade jag Call of Duty 4 så om multiplayer är din grej bör du ta en titt på det här spelet men om du hellre är ute efter en bra singleplayer kampanj så rekommenderar jag Killzone, Crysis eller Far Cry istället.

Vi ses online!

[youtube id=”T5MtlQlQUM8″ width=”600″ height=”350″]

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.