Metal Gear Rising: Revengeance

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Metal Gear Rising: Revengeance” developers=”Platinum Games” publishers=”Konami” platforms=”PlayStation 3, Xbox 360″ genres=”Action, hack and slash” release_date=”21 februari, 2013″]

Metal Gear Rising: Revengeance

Raiden är en riktig tuffing, eller hur?

Först och främst vill jag bara klargöra någonting: Jag har varit ett stort fan av Metal Gear Solid-serien ända sedan jag kom över det första spelet i min barndom, och har till och med spelat igenom Metal Gear och Metal Gear 2: Solid Snake till MSX, alltså originalspelen och inte de bleka kopiorna till NES. Jag kan tidslinjen genom spelen som ett rinnande vatten och fullkomligt älskar koncentrationen på taktiskt smygande. Med andra ord anser jag mig måttligt kompetent nog för att avgöra ifall Revengeance är ett värdigt tilskott i Metal Gear-sagan, eller någonting vi bör gömma på vinden och låtsas aldrig ha existerat.

För den som inte har haft koll på Metal Gear Rising: Revengeance, så är det en fullkomligt fristående titel från Metal Gear Solid-spelen och kretsar kring Raiden, huvudkaraktären från Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Den här gången är det inte spänningsfullt smygande som gäller, utan skoningslöst hackande med ninjasvärd och explosiva actionstrider ackompanjerat av adrenalinpumpande pojkbands-poprock.

Metal Gear Rising: Revengeance

Låt svärdet sköta snacket

Cyborgs slåss för pengar i en krigisk framtid

Revengence utspelar sig fyra år efter händelserna i Metal Gear Solid 4, där vi för första gången fick bekanta oss med Raiden i sin nya cyborg-kropp, som inte bara har gjort honom omänskligt stark och snabb men också riktigt cynisk. I och med att Snake och gänget satte stopp för The Patriots nanoteknologi, som kunde fjärrstyra soldater på stridsfält, så har de ledande krigsföretagen (PMCs) istället börjat utveckla cyborgs som kan slåss åt dem istället. Raiden själv slåss för ett godhjärtat företag vid namn Maverick Securities, och hans egen personliga slogan är att ”skydda de svaga”.

När Raiden får i uppdrag att beskydda den afrikanske premiärminister N’mani, så attackeras han av cyborg-skurken Sundowner som arbetar för ett terroristiskt PMC-företag. Premiärministern blir kidnappad och Sundowner avslöjar att det ligger någonting mycket djupare i görningen, som Raiden dedikerat måste avslöja och motarbeta.

En liten bit in i spelet (mindre spoilervarning!) upptäcker Raiden att Desperado, tillsammans med företaget World Marshal, håller på att stjäla hemlösa barns hjärnor och VR-träna dessa för att bli stridsmaskiner som sedan kan placeras i cyborg-kroppar. Samtidigt planeras en kupp som, i The Patriots fotspår, kommer att froda krig över hela världen och skapa en ständigt växande krigsekonomi. Dun-dun-dun.

Metal Gear Rising: Revengeance

Premiärminister N’Mani ser lite obekväm ut inför Sundowner

Handlingen är lika tjock som förväntat. Kopplingar till politik och verkliga krigshändelser varvas med spelets egen röda tråd, i dialoger som tacksamt nog inte är lika utdragna som i Metal Gear Solid-spelen. Till en början är det ganska tydligt att Sundowner är ledaren för terroristerna, med sin kamrat och svärdsmästare Samuel Rodrigues, men deras roller förändras över spelets gång i en och annan plot twist.

Går det att hacka? Hacka.

Hur spelar man då, nu när smygandet är borta? Tja, det är ett hack and slash i grund och botten. Man kan slå lätta attacker, hårda attacker, blockera motståndares slag och göra kombinationer. Tankarna vandrar till God of War och Devil May Cry men i det här fallet är kontrollerna lite mer… klumpiga. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak – rörelserna känns bara lite tyngre. Raiden viftar omkring med sitt svärd som den övermänskliga cyborg-ninja han är och hackar soldater till småbitar som om de vore papper. Under spelets gång får man slåss mot allt mellan vanliga soldater, Gekkos som är tvåbenta robotar, robothundar, flygrobotar och allt däremellan.

Min första stora strid i spelet är mot en Metal Gear Ray som skjuter missiler och laserstrålar mot mig, mitt i ett stadsområde. Explosionerna dånar samtidigt som jag tar varje chans till att hacka med mitt svärd mot den gigantiska maskinens ben. Till slut måste Raiden tänka kreativt och börjar hoppa från missil till missil tills han når fram till Ray och jag fortsätter hacka. Några sekunder senare springer Raiden nedför en skyskrapa, med bråte och explosioner svischandes från alla håll, innan han kastar sig mot Ray i en sista vansinnesattack och till sist drar hem vinsten. Banan avklarad.

Metal Gear Rising: Revengeance

Metal Gear Ray är ingen match mot Raidens ninjande

Någonting som man snabbt kommer upptäcka är att man faktiskt kan hugga sönder saker i spelet. Ser man en bil så är det bara att gå fram och hugga den mitt itu, varpå bilen kommer delas exakt där man har huggit, och ramla isär i två bitar. Man kan naturligtvis fortsätta hacka tills det bara är en massa skrotdelar på marken, men förr eller senare kommer spelet säga ifrån och trolla bort bitarna för att spara på prestandan. De flesta fristående objekt i miljöerna går faktiskt att hacka sönder på det här viset. Även fiender.

Stridssystemet har sina problem

Raiden har en energimätare som laddas upp när man slåss. När den har nått en viss nivå så kan man aktivera Blade Mode, ett läge som saktar ned tiden och ger en full kontroll över var Raidens svärd ska svingas. Detta läge är utmärkt när man är omringad av fiender, då man helt enkelt kan hacka sönder hela högen till köttfärs på bara några sekunder. I Blade Mode styr man kameran med vänster styrspak, och vinkeln för svärdet med höger styrspak, samtidigt som man hamrar på attack-knappen som om det inte fanns någon morgondag. Blodet sprutar och köttdelarna flyger.

Stridssystemet är bra. Det funkar. Men det finns vissa saker som får mig att vilja ringa upp snubbarna på Platinum Games och läxa dem om vad som är rätt och fel här i världen. Exempelvis så blockerar man fienders attacker genom att rycka med styrspaken, och samtidigt göra en lätt attack, varpå tanken är att Raiden ska blockera med sitt svärd åt det håll man sikar mot. Problemet med detta är att Raiden ofta börjar gå eller attackera åt det hållet istället, vilket är vansinnigt frustrerande när blockering faktiskt är ganska viktigt för att överleva i strider. Varför kunde man inte bara blockerat med vänster axelknapp som i andra spel?

Metal Gear Rising: Revengeance

Blade Mode låter Raiden hacka fiender till köttfärs

En annan sak som verkligen kan sabba strider är att man kan bli paralyserad av vissa fienders attacker. Raiden står då still i flera sekunder, och man måste sprattla ihjäl vänster styrspak för att han ska vakna till liv igen. God of War: Ascension har ett liknande system, men där är det ofta förutsägbart vilka attacker som paralyserar, och man återfår tacksamt kontrollen efter bara någon sekund. Raiden å andra sidan blir paralyserad lite hipp som happ, överallt, hela tiden, och varje gång tar det tusentals år av frustrerande styrspakssprattlande innan man återfår kontrollen.

Det finns ytterligare irritationsmoment som är väldigt störande på sina håll. Kameran är ett. Den verkar alltid vilja hamna i opassande vinklar och ifall man står mot en vägg så kommer den puttas omkring tills den inte nuddar väggen, vilket kan bli irriterande om man hamnar mot en vägg under en strid. Spelet autolockar inte heller mot fiender, och man kan endast låsa fast kameran mot fiender manuellt ifall fienden är i bild.

Nu när jag har dragit igenom det mest negativa så ska jag passa på att nämna att det inte alls känns gimmicky att man kan hacka sönder fiender och föremål till småbitar. Tvärtom är det faktiskt väl integrerat i spelet och används ofta för att t ex besegra vissa bossar, ta sig igenom låsta portar eller när man utför specialattacker mot fiender. Dessutom är det jäkligt kul!

Metal Gear Rising: Revengeance

Går det att hugga sönder? Jamen då är det väl klart att vi ska hugga sönder det..

Det går fortfarande att smyga!

När man dödar fiender får man poäng med vilka man kan köpa nya vapen, tillbehör och uppgraderingar till Raidens kropp. Man kan förlänga livmätaren och energimätaren, byta ut hans huvudvapen eller uppgradera de han redan har, köpa nya cyborg-kroppar och en hel del annat smått och gott. Under spelets gång kan man plocka upp granater, rökgranater, raketgevär och andra vapen som man kan använda för att specifiera sin spelstil. Själv körde jag nästan enbart närstrider under min genomspelning.

Alright, någon gång måste det komma fram. Man kan faktiskt smyga omkring i Revengeance. Om man tröttnar på det eviga köttandet så kan också välja att diskret följa efter enskilda fiender och avrätta dem diskret och kallblodigt. Ibland går det till och med att bara smyga förbi hela områden utan att spilla en enda droppe blod. Raiden har ett röntgenläge där han kan se fiender och gömda föremål genom väggar, vilket hjälper när man smyger omkring, och under spelets gång får man flera gånger tillgång till kartonger och tunnor som man effektivt kan gömma sig under.

Här och där hittar man gömda laptops som man kan ladda hem VR-uppdrag från. Så för alla fans som uppskattade VR-banorna i Metal Gear Solid så är detta ett trevligt återseende. Dessa är i princip banor som man har åtkomst till när som helst genom paus-menyn, där man kan specialisera sig på sina vapen, öva upp sitt smygande, döda fiender på så kort tid som möjligt och andra utmaningar. Det är en trevlig förlängning av spelandet.

Metal Gear Rising: Revengeance

VR-uppdragen ger ännu mer utmaning

Ingen direkt spänningsuppbyggnad

När det kommer till det dramatiska, det emotionella, karaktärers berättelser och hjärtgripande sidohandlingar som alltid har besmyckat Metal Gear-spelen, så är det mycket tunt i detta fall. Man får aldrig någon direkt sympati för någon av karaktärerna, speciellt inte de mer eller mindre intetsägande biroller som hjälper Raiden över radion. Den kärlekshistoria som finns mellan den kvinnliga första bossen och en annan karaktär inom terroristgruppen Desperado sammanfattas i princip i en enda dialog innan hon dör, och Raiden gör en emotionell resa genom spelets gång som når ett rejält antiklimax runt mitten av spelet tack vare absolut noll spänningsuppbyggnad.

Det är så mycket som är exceptionellt bra och så mycket som är exceptionellt mediokert i Revengeance att jag blir alldeles yr. Det är ett kul spel, inget snack om den saken. Handlingen är på sitt håll väldigt intressant, och sammankopplingen med händelserna Metal Gear Solid 4 är relevant utan att vara påträngande. Trots det är det mycket som är överdrivet, som när Raiden hoppar från en helikopter och landar perfekt på ett stridsflygplan i hög hastighet, och att det börjar spelas poprock med gnälliga tonårspojkar i varje intensiv actionscen är bara cheesy. Striderna är spännande och utmanande, men med dryga kontroller för blockering kan de växla snabbt till att bli frustrationsmoment.

In the end…

Jag tänker ge betyg helt utifrån min magkänsla: Jag gillar spelet skarpt. Det har sina skavanker och det är absolut ojämförbart med Metal Gear Solid-huvudserien, men som ett fristående hack and slash så är det både tillräckligt utmanande och underhållande för att jag inte ska finna mig uttråkad efter första timmen. Helt klart en intressant vändning för Metal Gear-sagan och jag ser redan fram emot en uppföljare!

[youtube id=”HhwDWTOICug” width=”600″ height=”350″]

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.