Outlast

[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Outlast” developers=”Red Barrels” publishers=”Red Barrels” platforms=”Playstation 4, PC” genres=”Survival horror” release_date=”5 februari 2014″]

Mount Massive Asylum i Colorado.

Red Barrels gjorde helt rätt som lät Outlast utspela sig i ett till synes helt övergivet mentalsjukhus. Det har under de senaste åren pumpats ut filmer som Paranormal Activity och Insidious och om jag ska vara helt ärlig så har jag börjat tröttna på konceptet med demoner som går i trappor och låter uppe på vinden. Det var läskigt till en början men inte längre.

Anledningen till att jag jämför Outlast med filmer är för att spelet känns mer som en film, eller verklighet för den delen, än ett spel. Man märker direkt att detta inte kommer att vara den gamla vanliga visan med små barn som springer runt med långt svart hår i ansiktet utan att vi kommer att få smaka på en mycket djupare och mörkare typ av skräck.

Mentalsjukhuset känns verkligt. Det är en extremt väldesignad byggnad som hela tiden lyckas bygga upp en falsk tro om säkerhet för att sedan, när man minst anar det, rent ut sagt skrämma skiten ur en. När man står inne i ett kontor och blickar ut i den kolsvarta natten samtidigt som regnet piskar på det tunna glaset i fönstret och ljudet av den döende brasan sakta avtar infinner sig en märklig känsla, det känns verkligen som att jag är där på riktigt.

Pulsen är aldrig under 160, handsvetten är brutal och stressfaktorn är enorm för man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn.

Kameran är hjälten

Jag trodde aldrig att man skulle uppskatta en liten handkamera så mycket som man gör i Outlast. Det är inte mycket till skydd men det är det enda man har. Nightvision-läget är självklart nödvändigt men samtidigt önskar man att det inte fanns så man slapp se allt läskigt som lurar i de becksvarta korridorerna.

När vi lämnar bilen för att ge oss in i mentalsjukhuset så tar man med sig två batterier vilket i min värld borde ge ganska mycket batteritid, men nightvision suger tydligen mycket ström så räkna inte med mer än en minut nightvision per batteri. Filmar man bara vanligt så håller de betydligt längre men det känns fortfarande lite för kort. Hade den varit längre så hade dock vissa otroligt psykiskt jobbiga moment försvunnit helt, som till exempel när man går i en vattenfylld källare när strömmen precis har gått och man ser en varelse vända sig om i mörkret och springer allt den kan emot en. Då vill man inte att batteriet ska ta slut.

Här har vi ett moment som är mer än jobbigt för psyket.

Underbara miljöer

Varenda korridor, rum och vrå är skapade till perfektion. Alla miljöer är så fruktansvärt väl genomtänkta och det är inget som upprepar sig. Från att vara inne i ett gammalt bibliotek med kraftiga och robusta trädetaljer kantade av en jaktgrön tapet för att sedan befinna sig i ett kallt duschrum med blodstänk och inälvor som dekoration gör Outlast till ett av de mest kreativa spelen jag har spelat på länge.

Det märks att Red Barrels visste vad de sysslade med och att de hade gjort en grundlig research på vad som är läskigt och inte. Det är inte den bästa grafiken jag sett i mitt liv men den känns så levande på något sätt, det är svårt att sätta fingret på vad det är mer exakt men den är precis så bra som den behöver vara för denna typen av spel. Jag måste även säga att den starka kontrasten mellan mörkt och ljust är bra mycket läskigare än ett högupplöst monster med de vassaste texturerna som finns.

Ljud som får mitt blod att frysa till is

Sen har vi då ljudet vilket kanske är den absolut viktigaste delen i ett skräckspel. Även här är Red Barrels spot-on och levererar en förstaklassig upplevelse som gav mig ångestattack efter ångestattack och tvingade mig att pausa spelet vid ett flertal tillfällen för att överhuvudtaget kunna fortsätta spela utan att behöva koppla in mig själv till en respirator.

Det knarrar, det droppar, det dunsar och det skriks en hel del och med ett 5.1 ljudsystem så blir man minst sagt svettig av att höra en mentalsjuk skrika en rakt in i hörselkanalen när man står i där som ett fån i mörkret och läser på någon rostig gammal skylt. Musiken är även den av världsklass, de typiska sekvenserna när man vet att något kommer att hända förstärks enormt av det stressiga soundtracket.

Det blir inte bättre än så här

Detta är det absolut läskigaste jag har varit med om. Outlast slår alla skräckfilmer och skräckspel jag har upplevt under hela mitt liv, det fullkomligt sopar mattan med allt annat där ute som är relaterat till skräck. Det får till och med mina minnen från det första Resident Evil att framstå som något glatt och roligt som jag verkligen njöt av att spela. 

Nu kom det här spelet under 2013 till PC och jag hade inte hört talas om det förrän jag hittade det i Playstation Store nu i år. Jag är dock extremt glad att jag gjorde det men önskar samtidigt att det uppmärksammats tidigare då det enligt mig hade varit en värdig utmanare till årets spel 2013.

Läs om vår betygsskala >>

[youtube id=”UUTON8f-YKg#t=13″ width=”600″ height=”350″]

[tabs tab1=”En andra åsikt”][tab]

Jag avskyr skräckspel. Och jag älskar dem. Det var inte utan ansträngning jag lyckades ta mig igenom Silent Hill ensam mitt i natten på mitt pojkrum – å ena sidan skräckslagen över det konstanta hotet från avlägsna ljud bakom väggar i övergivna hotell, å andra sidan fascinerad över den ambivalentra dramatiken som sög mig djupare in i mardrömmen. Spelet gjorde mig rädd. Outlast lyckas inte riktigt med det. Jag blir skrämd gång på gång med billiga jump scares, vilket känns mer som att vara delaktig i en medioker hollywood-rysare. Jag kanske bara har svaga nerver.

– Kim

[/tab][/tabs]

[recension titel=”Outlast” betyg=”10″ skribent=”Emil Eriksson” datum=”2014-02-13″][/recension]