[gameinfo title=”Spelinfo” game_name=”Pandora’s Tower” developers=”Ganbarion” publishers=”Nintendo” platforms=”Wii” genres=”RPG” release_date=”13 april”]
Pandora’s Tower är ett äventyrs-rollspel där både tanke och brutalt våld spelar in för att man ska kunna ta sig vidare och som på många sätt liknar Final Fantasy och Devil May Cry. Spelet visar trots upprepande spelsätt, bristande grafik och svag handling på stora ambitioner där roliga boss-fighter och kluriga banor spelar in. Medan man mestadels tycker att spelet är långtråkigt och trist, så uppstår där även en känsla av upprymdhet varje gång något nytt dyker upp, även om det inte sker så ofta.
Okronologisk handling
Till en början får man ta del av en film där de tre huvudkaraktärerna presenteras, däribland karaktären man spelar som: Aeron. Filmen är en samling tillbakablickar av minnen från en skördefestival där Elena, en flicka som Aeron har en stark relation till, uppträder. Men under uppträdandet blir Elena anfallen av mysitiska monster som dessutom förbannar henne till att förvandlas till ett monster själv. För att bryta förbannelsen reser Aeron och Elena tillsammans med Mavda, en gammal handelskvinna med kunskaper om förbannelsen, till The Scar. Väl där får de bevittna The Thirteen Towers som var och ett innehåller hemligheter, skatter och monster.
Varje torn representerar de olika elementen, däribland vatten och jord. Dessutom finns det en boss, en så kallad Master, i varje torn och det är dessa bossars kroppsdelar som ska bryta Elanas förbannelse. Det som gör spelets handling otydlig är just att den utspelas okronologiskt och därigenom tappar man som spelare förståelse för sina och andras handlingar, även om det senare visar sig att det fanns en förklaring till allt. Man kan även som spelare påverka hur mycket av storyn som man vill veta då man kan ställa frågor till de andra karaktärerna i spelet och då få mer information än den som ges i de små filmer som då och då visas. Detta gör att man efter att ha klarat av ett antal banor mer och mer kan pussla ihop berättelsen.
Att slåss mot monster med Wii-kontroller
Som sagt är Pandora’s Tower ett spel som innehåller en hel del våld och förklaringen till detta är att man, genom att vifta febrilt med kontrollerna, försöker döda olika monster som finns i tornen. Till sin, eller snarare Aerons, hjälp innehar man olika vapen och en magisk kedja. Det är med denna kedja man samlar in kroppsdelar från monster som ska hålla Elenas kropp mänsklig. Till en början får man lära sig olika tekniker att hantera dessa vapen på, men man lär sig snabbt att sålla bort det som är mindre effektiv och efter några timmars spelande blir rörelserna mindre och mindre i samband med att man förstår att det inte krävs ett större engagemang för att kunna ta sig vidare, eller för den delen döda monster.
En värld av tinnar och torn
Spelet i sig är uppbyggt kring dessa tretton torn som, var och ett, har speciella och kluriga sätt att hålla Aeron borta från sin Maste. Trots det är variationerna i att lösa uppgifterna, som håller en ifrån att ta sig vidare, inte så stora. Upprepande mönster visas i att man ska flytta objekt, använda sig av kedjan för att klättra eller svinga sig och att öppna dörrar. Detta gör i sin tur att man lätt blir uttråkad, och är det dessutom så att man av någon anledning behöver börja om, ja då är ett smärre utbrott ett faktum.
En långvarig sjukdom
För att bota Elena krävs det alltså att man ger henne kroppsdelar av bossarna, hela tolv stycken och för att få tag i dessa krävs det alltså att man ställer sig öga mot öga med dem och det är här det blir roligt. Kanske grundar sig det roliga i att man, efter att ha försökt hitta sätt att kunna låsa upp dörren till dem, får spela på ett annat sätt och detta gör att det är boss-fighterna som gör att man fortsätter spela. Varje boss är unik och dess utseende och sätt att agera grundar sig i vilket element de tillhör och för att klara av dem så krävs det en hel del tankeverksamhet, det är inte alltid att det är tydligt vad man ska göra. Som sagt det är boss-fighterna som gör spelet.
Alternativa slut
Även om sättet att spela är väldigt enformigt och att storyn, trots den stora utvecklingen hos berättande i spel, så finns det ett ljust ögonblick i att slutet på spelet kan ändras beroende på hur man har spelat. Detta genom hur mycket man som spelare har brytts sig om att ta del av det som har berättats och hur man har agerat efter den.
Mindre bra grafik men musiken hamnar mitt i prick
Grafiken är ett mysterium för sig, det man ser är väldigt suddigt och det gör sig inte bra i ett spel där detaljer spelar roll. Det finns även en inkonsekvens i sättet att ta sig fram, då man ibland kan röra sig på ett visst sätt. Säg att man vill klättra längs en vägg, detta går alldeles utmärkt på vissa ställen men inte på andra trotts att det borde vara fullt möjligt. Det som däremot är mycket bra är hur musiken stämmer överens med känslan man får när man traskar runt i de enorma slott som de tretton tornen tillsammans bildar. Varje moment har sin melodi och det ger ett stort plus till upplevelsen av spelet.
Ett välkomponerat spel men ack så trist
Det verkar som att Nintendo har tappat glöden, Pandoras Tower är ett spel med så mycket potential men som inte får utlopp för det. Genom att dryga ut spelets få banor och komplicerade story med långa och oengagerade banor så får de spelaren att lätt förlora tålamodet. Var finns intensiteten och var finns passionen? Är detta ett spel som ska vara fyllt av makabra flickor och löjliga monster, eller var tanken att man skulle sitt som på nålar så fort det var dags för strid? Tyvärr Nintendo, det kunde ha blivit så bra men någonstans försvann tanken om en intresserad spelare.